Love is Blind (Love Is Blind)

Men är det okej om en fot rör vid dig?

- Vadå, fot mot fot? - Bort med fötterna, säger jag.

Om jag sitter på soffan och min brors fot rör vid mitt ben…

- Men hej! - Hej.

- Är det sant? - Hej!

- Hon är tillbaka! - Hej!

Berätta allt!

- Jag har saknat er så mycket! - Vad hände?

- För det första… - Vad hände?

Det gör fortfarande lite ont, men…

- Vad? - Jag gick in…

Åh, nej.

Och…

Det stod en liten flaska där och jag behövde…

- Nej! - …ögondroppar.

Nej! Säg inte att det var lim!

Det var nagellim.

- Lägg av! - Det var nagellim.

- Vad läskigt. - Jag var så rädd.

- Så klart. - Jag trodde jag skulle bli blind.

- Nagellim? Vad i… - Ja.

- Kunde du se? - Allt var suddigt.

När vi kom till sjukhuset kopplade de in dropp och slangar,

och så sköljde de ögat med vatten för att få bort limmet.

- Herregud. - Det var hemskt.

Hur kunde jag göra så?

Kärleken är halvblind. "Jag satsar allt på det här."

Jag har valt Vic St. John till att bli min make.

Man kan inte stoppa kärlek.

Jag ser hans innersta och är säker på att han ser mitt.

Det är den bästa känslan jag nånsin har känt, med råge.

Det är inte klokt att man kan bli kär i nån man aldrig har sett.

Christine och jag hade antagligen aldrig interagerat ute i verkligheten.

Att hon får se min känsliga sida, höra om mina svåraste stunder

och ändå accepterar mig för den jag är

och vill älska mig och dela sitt liv med mig…

Jag har inga ord för det.

Man dömer ofta folk efter deras utseende

men han har varit ihop med olika sorters människor

och föll för mitt inre först.

Nån annan kanske är snyggare eller mer hans typ,

men han såg mig och mitt hjärta innan han fick se mitt yttre,

så oavsett hur han ser ut eller förväntar sig att jag ska se ut,

så är han klok, intelligent och snäll.

Han har allt jag söker i en make.

Jag får hela paketet.

Jag sa till henne att jag inte behöver se henne för att veta att jag älskar henne.

Hon är min fästmö.

Jag älskar henne och hon mig. Det här är mitt livs största ögonblick.

Wow.

Du är så vacker.

- Trevligt att träffas. - Detsamma.

- Wow. - Jag vet.

Du är det bästa jag har sett.

Det här är helt galet.

Du känner nog hur mitt hjärta bankar.

Jag har bara vankat omkring.

Jag älskar dina ögon och dina läppar.

- Jag älskar ditt allt. - Och leendet.

Det långa håret. Det är mycket längre än jag trodde.

Jag älskar ditt inre.

Det vet jag.

- Vilken tur att du var med här. - Ja.

- Jag känner mig som världens lyckligaste. - Jag med.

Jag vill fråga dig igen.

Christine Louise Hamilton…

…vill du göra mig lycklig och bli min fru?

Ja.

Du är så vacker.

Jag vet inte vad jag ska säga.

Min fru. Min fästmö.

- Galet, va? - Ja.

Jag har precis träffat min fästman,

och jag kan inte bli lyckligare.

Det är konstigt att få ett ansikte till rösten. Det är grädde på moset.

Jag håller med. Skönt att du tycker det.

Jag skulle ha älskat dig vem det än var som kom ut.

Det kvittar hur du ser ut.

Den här fantastiska kvinnan… med det stora hjärtat.

- Tack. - Ja.

- Du är så fin. - Tack.

Tack.

- Dina ögon… - Du är ännu finare.

Tror du att andra känner så här?

Eller är det bara vi som har sån tur?

Vem vet?

- Jag älskar dig. - Och jag dig.

Christine är den gulligaste, snällaste och mest ömsinta kvinnan jag har träffat.

Jag längtar till bröllopet.

- Vi passar bra ihop. - Ja.

- Det känns bra. - Ja, det känns rätt.

Ja.

Nu måste jag gå.

Okej.

Hej då.

Gud är god, allihop.

Jag känner mig lyckligast i världen.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig manipulerad.

- Nu ifrågasätter jag allt… - Nej.

Det säger inget om dig. Det säger nåt om honom.

Du gjorde inget fel.

Det jag ville ha av Steven var empati, känsla och stöd.

Jag kände mig förbisedd. Typ: "Vad fan är det som pågår?"

- Var det han som var din etta? - Nej.

De senaste dagarna har alla tre bytt plats med varann.

Nu vill jag fokusera på Mike och Connor.

Jag hoppas att kan de acceptera mig som jag är.

- Hej! - Hur är det?

Jag vill prata om var vi står.

Jag gillar verkligen att prata med dig, men är det nåt med mig som sticker ut?

Jag gillar ditt skratt.

Det känns som om vi har samma värderingar vad gäller många saker.

- Jag kan se en framtid med dig. - Ja.

Det enda som skrämmer mig lite

var samtalet vi hade om barn.

Herregud. Okej.

- Herregud… - Ta den tid du behöver.

- Jag blev adopterad. - Okej.

Jag tänker inte berätta varifrån,

för jag vill inte avslöja nåt om mitt utseende, men…

Det behöver du inte göra.

Jag vet ingenting om min familjs sjukdomshistoria.

Jag vet inget om min biologiska familj.

Att föra ett barn till världen…

Det skrämmer mig att inte veta vad det skulle innebära för barnet

och dess hälsa.

Jag…

…föddes med…

…födelsemärken över hela min kropp. Risken för melanom var stor.

- Okej. - Så jag genomgick…

…tio operationer före sju års ålder för att ta bort dem.

Oj.

Så nu har jag…

…fysiska ärr.

Jag vet inte vad jag skulle föra vidare till ett barn.

- Det är skrämmande. - Ja.

Jag skulle aldrig döma dig för hur du ser ut

efter det du har gått igenom.

Jag uppskattar att du berättade det.

Och ditt resonemang om varför du tvekar att skaffa barn.

- Eller att inte göra det. - Ja.

Men baserat på det du berättade

tror jag att du skulle bli en bra mamma om du skulle välja det.

Jag menar…

Att gå igenom så mycket och leva med den osäkerheten…

Du borde vara stolt över den du är.

Man kommer till jorden av en anledning.

Jag har inte berättat det här för nån här, men jag föddes för tidigt.

När jag föddes…

…hade jag svårt att andas.

Jag slutade andas. Mitt hjärta stannade.

- Oj. - De tvingades återuppliva mig.

Mormor kallar mig sitt lilla mirakelbarn.

Jag ser mig själv som en kämpe.

- Det verkar du också vara… - Ja.

…med tanke på din historia.

- Eller hur? Vi är kämpar. - Ja.

Att gå igenom nåt så svårt

och ändå kunna vara en fantastisk människa…

Tack för att du berättade det.

- Är du okej? - Jadå. Det är lugnt.

Nej, men tack för att du berättade din historia.

Det är fint, och jag håller verkligen med.

Jag tror att alla är här av en anledning.

- Jag är glad att du klarade dig. - Ja. Tack.

Jag blev adopterad.

Jag blev lämnad på en tågstation, enligt mina föräldrar.

Jag föddes med födelsemärken över hela kroppen.

Okej.

Jag har gjort tio operationer för att ta bort de farliga.

- Ja. - Jag låg ofta på sjukhus.

Jag har synliga ärr på armen och på benen.

Jag kände mig så annorlunda.

Det och att inte veta nåt om mina rötter var…

Det var jobbigt som barn.

Nu tror jag att jag börjar förstå varför jag tvekar kring barn.

Jag vet inte om jag…

…vill utsätta dem för allt jag var med om.

Jag kände mig så ensam.

Ja.

Oj. Tack för att du berättade det. Jag vet att det är tufft.

Jag tycker din tvekan är rimlig,

men jag tror att det du har varit med om skulle göra dig till en underbar mamma.

Du har ett stort hjärta. Du är fantastisk.

Och rolig.

Ja. Så…

Tack för att du gav mig utrymme att berätta det.

Jag vet att jag inte har så lätt att öppna mig och…

…istället för att ge upp, lät du mig öppna mig i min egen takt.

Jag känner, särskilt efter idag,

att vi har börjat på ett nytt kapitel.

Ja.

Du känner mig. Det är så märkligt.

Vill du veta vad jag gillar mest med oss hittills?

- Vad är det? - Att vi inte flydde när det blev jobbigt.

- Det betydde mycket. - Ja.

Jag kan föreställa mig vårt liv på ett väldigt levande sätt.

Jag kan se oss i Mexiko eller i vårt vardagsrum.

Jag kan se det.

Det kan jag också.