Fiktiv granskning - En grävande historia

/DET RINGER PÅ DÖRREN/

–Är det du som är Anette Olsson? –Vem undrar?

Dina texter har ställt till problem på sistone.

–Följ med oss. –Det har jag ingen lust med.

Ska vi göra det här lätt eller svårt?

–Kan jag få ta min jacka? –Nej... Så.

–Måste du stressa? –Ja.

–Min son är här också. –Det har vi redan tagit hand om.

Ingen fara, Jimmy. Jag är snart tillbaka.

Glöm inte sanningen.

Världens största brottsutredning. Hur kunde den bli det?

Och varför behövde den bli det?

–Ja? –Kan man få ställa lite frågor?

–Det är ni som är Palmegruppen? –Ja?

Kan vi få ställa lite frågor till er? Vi filmar lite bara.

Vi vill bara prata lite med er.

Vi gör ett inslag om ert dagliga arbete.

–Vilka har ni gått...? –Jag gick genom er chef.

Krister...Petersson.

–Nej, jag har ingen aning. –Det här har vi inte hört nåt om.

Nej...

Men okej, vi kanske ska...

Vi... – Får vi prata med dig?

Vi börjar helt enkelt...

Man känner till så lite om vad ni gör. Vad gör du om dagarna?

Var har jag nu lagt...?

Jag stiger upp 6.30, som de flesta människor.

–Och så kommer du till arbetet? –Ja, hit till kontoret.

Vad skulle du säga att du gör om dagarna?

Vad jag gör om dagarna? Ja, jag...

Först så...försöker jag följa upp tipsen som kommit in–

–under natten, kvällen eller på morgonen.

Jag kollar om det är samma som brukar ringa, eller nåt nytt.

Sen försöker jag forska i det.

Jag ställer liknande frågor som till Maj. Berätta om din arbetsdag.

Tar in all information som kommit in när jag inte varit här – på natten.

–Det gör Maj också. –Ja, precis. Det är ganska mycket.

Ni vet klart och tydligt vad vi sysslar med.

–Nej, det är därför vi är här. –Vi försöker utreda...

Vad är det ni vill veta för nånting?

Det har ändå gått 31 år nu. Man blir ju lite nyfiken.

Det är mest bara att kolla läget, en helt vanlig dag.

Ja, det här är en vanlig dag. Så välkomna, till en vanlig dag.

Jag har suttit här sen...

Sen början, ja. Så det är väl jag som har varit...

–Du har varit med längst? –Ja, det är bara jag som är kvar.

Jag var yngst då. Nu är jag äldst.

Jag måste ha ett litet papper. Det kände jag var viktigt.

Ska vi komma till det här bordet?

Knut ringde in igen. Nu hade han nåt som kallas...

...skorpiofobi-spåret.

Vi måste ta alla som ringer in... Alla samtal måste vi ta på allvar.

Ja, precis, jag får ju det här. Hon har faxat den här i dag igen.

–Kopplar nån in telefonen? –Ja.

Så har du de här spåren.

En -86 och 2017.

Jag behöver bara ta de här.

Jag tappade spåret... Hur hett det kan vara, då.

Om man tänker de här spåren...

Tiden är ju en del, så man har tider från -86.

Nu är det 2017, och den här tiden har förändrats.

Tiden har förändrats till att...

Samhället 2017 är... Om du tänker dig ett socialistiskt samhälle.

Kan ni känna nån stolthet att det är världens största utredning?

–Nej. –Är det? Guinness rekordbok, eller?

Från början, för oss alla... Det finns en viss "ära" i att hamna här.

För min del känner jag mig kanske inte, efter alla dessa år...

Men det är självklart att det...

Det ser fint ut på cv:t.

–Gör det? –Ja, om vi löser det.

Det är en sak jag vill att du ska fråga mig.

Fråga mig rakt ut om jag har sett Palmedokumentären.

Har du sett Palmedokumentären?

Nej, det har jag inte gjort. Det är ett ställningstagande jag gjort.

Jag vill inte vara jäv.

Hade hela... Hade vi inte haft en utredning...

Och till och med om man tänker -86...

Där händer ju nånting.

–Dagen D. –Innan det.

–Du fick ett telefonsamtal, Maj. –Det kan jag inte prata om.

Känner ni er nånsin bortglömda?

Frågan är bra ställd. Just det gör att vi aldrig kommer att släppa det.

Det blir aldrig bortglömt. – Eller hur?

Personligen blir man väl bortglömd i det stora hela, men...

–Oj då, är det en form av... –Nu är den löst.

Det är en Rubiks kub, ja. Men i stället för de klassiska färgerna–

–så har vi satt in de olika ledtrådarna.

Det är mer för att få ro i sinnet.

Att få lov ibland att lösa och bli färdig.

Så nu är den löst. Nu är kuben löst.

–Vad har vi för spår där? –Polisspåret, så klart. Vi har...

Där är PKK...? Nej, det är Sydafrikaspåret.

Vi har så klart Christer Pettersson. 33-åringen.

Resultat har grader. Resultat kan vara ett.

Resultat kan vara mellan ett, fem och tio.

Och tionde...

Om du ser på det från ett perspektiv av till exempel poliserna...

Du har poliserna på ena sidan av spektrumet.

Och så tar du en annan vinkel. Spektrumet blir ju omvänt då.

Sen har vi en "katkus" här. Det är mer en symbolik.

Jag ser lite grann Palmeutredningen som en "katkus".

–Ulf, har du kuben? –Ja, den är färdig.

–Jag ska bara röra till ledtrådarna. –Ja, vad bra.

–Så. –Perfekt. Tack.

Hur har utredningen påverkat dig som person?

Väldigt mycket, faktiskt.

–Kan du utveckla det? –Nej, jag vill inte gå in på det.

Här har vi tips. Bakom lås och bom och inget annat.

Och här har vi ifall vi skulle behöva fler...

...fler rum, om tipsen skulle bli för många. Då har vi en lampa som lyser.

–Hade du gjort annorlunda om...? –I dag hade jag gjort annorlunda.

Det är...

Jag brukade möta honom på Djurgården–

–när han promenerade på söndagarna med Lisbeth. Det var nåt helt nytt.

Man kan tycka att det är naivt, vilket det visade sig vara.

Sen var det väl kanske ett...

Det är jag som är... Jag är ansvarig för pingisracken.

–Tjena, Majsan! –Tjena. Du är här igen. Vad kul.

–Vad gör ni? –En liten intervju, bara.

–Jag är Svens son. –Han är här ibland på dagarna.

Det är märkligt att de har snöat in på så konstiga detaljer.

Det började nog med Hans Holmér. Alla jävla spår på samma gång.

De har fortfarande inte pratat med Hans Holmérs chaufför.

Han försvann.

Men de lyssnar aldrig på mig. Jag får inte ens lyssna.

Ulf är skitnoga. "Du ska vara tyst."

Jag får hålla för öronen när de har möte.

Sen blev det skumt med Lisbeth. Två år senare pekade hon ut Pettersson.

Efter att de själva, de här–

–hade sagt till henne att det var en alkis de letade efter.

De lajnade upp en alkis och sju snutar. Klart att hon pekar ut honom!

Det är som att de nästan vill missa målet.

–Du kan känna det också? –Ja, ja.

–Vinnarskallar. –Men vad fan!

Om vi ska försöka ta rekordet, så ska vi inte köra med såna.

Två, tre... Men snälla!

Vi har en liten utsikt här också.

Man tar en liten semester i vardagen.

Nä, Christer Pettersson hade det hemskt i fängelset.

Det kom otäcka, stygga typer och väste och fräste.

Influerade och manipulerade honom till att göra det ena och det andra.

Jag har själv aldrig varit med om nåt...traumatiskt, så jag vet inte.

Om man skulle lägga ut det som en vanlig skollinjal...

Hur många centimeter är ni från målet?

–Hur långt är ett snöre? –Men om vi tar en linjal, 30 cm.

Är ni på 19? 21?

För att vi ska kunna prata ostört på den interna posten–

–så har jag föreslagit att vi använder ett kodsystem.

Jag har sen tidigare kommit med några alternativ.

Har du hört talas om Wingdings?

Det är ett sätt att koda. Man skriver som vanligt på sitt ark–

–sitt Wordpad-dokument eller sitt mejldokument.

Innan man skickar iväg det, markera allt. Klicka här uppe på "Wingdings".

Så blir allt symboler. Jättesvårt att läsa om man inte har kunskap.

Men ändå lätt, för ni väl får mejlet–

–öppna det, markera allt och ändra till Arial eller Times New Roman.

Jag trodde att det här skulle leda mig framåt.

–Hur länge har ni tänkt vara här? –Har ni planer?

Vi jobbar.

Är du fortfarande intresserad av jobbet?

Det måste jag vara, eller hur? Så det är jag.

Det har jobbats på olika spår under åren. Det är ingen nyhet, eller?

–Nej, det är många spår. –Många spår är det.

Hur kommer det sig att det är så spritt? Att man inte bestämt sig?

Ja, det var väl det att...

Det är det klassiska. De första 24 timmarna gick inte så bra.

Folk ska hela tiden driva med oss, och det kanske är lite tröttsamt.

Du är inne på nåt sånt. Det här kan kännas lite...

–Mm. –Ja.

Det var lite spännande att få vara med kanske på en film.

–Det tycker du? –Ja. Ni kanske vill se nånting mer?

Ja, en lunch. En bit mat. En tallrik skulle jag vilja se.

–Om jag snabbt visar dem in... –Nej, för fan, nu räcker det, Ulf!

Det är lunch nu, och så får vi väl se vad Krister säger sen.

Pratar vi med Krister sen?

–Det är lunch. –Jag har inga kommentarer.

Hej då, Ulf!

Kul. Jag måste...

När gick de på lunch? Vid tolv?

Nu är hon tre.

Nej... Vi håller väl där, då. De kommer nog inte.

Vi hittar nyheterna, fräschar upp dem, vässar till dem.

Vi skapar den sanningen som publiken behöver ha.

Vi frågar oss inte vad publiken kan göra för oss, utan tvärtom.

–Här sitter den – redaktionen. –Hej!

Ambitionen, du känner den i luften. The sky is the limit.

Mysig liten hörna.

Eh... Ja, jo.

Den där blir vi inte av med, även om jag skulle vilja.

Han granskade Palmegruppen för några år sen–

–och stressade fram en nedläggning av Palmegruppen.

Så man pekade ut Stig Engström. Inte så jättelyckat.

Du fokuserar på den här gruppen av medarbetare.

Absolut!

–Sätt dig där. Det är tomt. –Yes. Oj!

–Ja... –Jag kan bara sätta i gång?

Inte så mycket frågor, kanske, utan du bara sätter i gång.

Förlåt?

Förlåt? Jag har nog inte fått mitt inlogg till TT.

Har vi personliga eller samma?