Occupied City

Ruysdaelstraat 71.

Keesings kontor. Tryckeri och tidningsförlag.

Jacob Keesing, hans hustru Esperance och systrarna Suzanne och Marianne

tog sina liv i hamnen i IJmuiden den 15 maj 1940, dagen för Hollands kapitulation.

Många judar ville fly till England

men de flesta hittade ingen båt villig att ta dem.

Direktören för företaget, Jakobs bror Isaac Keesing,

lyckades fly till USA 1942.

Han överlät företaget till sin medarbetare Peter Diesveld.

Han tvingades arbeta under en "Verwalter"

som tyskarna placerade på alla judiskägda företag.

Diesveld betalade i hemlighet sparkad judisk personal.

Han flyttade in i Isaac Keesings hem och lät folk gömma sig där, och på kontoret.

En man gömde sig i flera dagar ovanpå hissen.

Prins Bernhardplein.

Tyskarna förbjöd att gator uppkallades efter levande holländska kungligheter.

Torget döptes om till Gooiplein efter ett lantligt område nära Amsterdam.

Schagerlaan 7.

I december 1942 berättade familjen Bergsma för polisen

att en fyra månaders bebis hade lämnats framför deras hus.

Under 1942 rapporterade tidningar om "en ström av hittebarn".

På detta sätt kunde judiska barn tas emot lagligt av medhjälpare

medan deras verkliga identitet förblev dold.

För att stoppa förfarandet meddelade tyskarna i januari 1943

att alla hittebarn skulle betraktas som judiska.

Spädbarnet David Kurk överlevde kriget som Rudolf Bergsma.

Hans mor Carolina Kurk-à Cohen mördades i Auschwitz 1944

och hans far Jacob Kurk i koncentrationslägret Mauthausen 1945.

Rivet.

Rembrandtplein.

Många barer och kaféer runt detta torg nära de judiska kvarteren

besöktes av tyskar och medlemmar av det holländska nazistpartiet NSB

och deras paramilitära enhet WA.

I juni 1940 förstörde dessa antisemitiska ligister de Kroon

och andra platser som uppfattades som judiska.

Ett halvår senare krossade de fönster som inte hade "Judar förbjudna" -skyltar

och förstörde en bar som lät judiska artister uppträda.

I februari 1941 bröt allt fler gatuslagsmål ut på torget

mellan holländska nazister, hjälpta av tyska ordningspolisen

och judar som började försvara sig mot de brutala attackerna.

Holländska polisen fick inte lägga sig i.

Från och med den 15 september 1941

förbjöds judar från att besöka kaféer, barer och restauranger.

Förlorade intäkter "kompenserades" av besök av tyska soldater.

Senare under kriget blev torget ett centrum för svarthandel.

När jag höll mitt första tv-tal om covid hoppades jag att det skulle bli det sista.

Länge såg det ut att bli det.

Men idag måste jag tyvärr åter gå ut med ett viktigt meddelande.

Vid en presskonferens för mindre än en vecka sen

sa jag att vi stod inför ett vägval

och måste överväga striktare åtgärder om smittan ökar.

Det är tyvärr vad som har hänt, och det halsbrytande snabbt.

Coronaviruset sprider sig snabbare än vi räknade med.

Därför går Nederländerna in i lockdown i åtminstone fem veckor.

Nederländerna stängs ner.

Vi stänger alla platser där människor samlas.

Vi går tillsammans igenom nåt som saknar motstycke

nåt större än vi nånsin hade trott, i fredstid.

Men vi ska ta oss igenom det. De kommande veckorna...

ÄLSKA SEXARBETARE

VI SUGER PÅ VÅRT JOBB

Zeedijk.

Red Light District var officiellt förbjudet område för den tyska armén.

Senare under kriget blev det centrum för den svarta marknaden.

Oudezijds Achterburgwal 74, bottenvåningen. Här bodde Betje Fuld.

Enligt rapporten från hennes gripande, daterad den 10 juli 1942

var hon "före detta sömmerska, nu prostituerad".

Hon vistades utomhus utan Davids-stjärna och sålde sin kropp.

Hon uppgav också att hon var åtalad för köttsligt umgänge med ariska personer.

Fuld mördades i Auschwitz i september 1942.

Kalverstraat.

Ett slagsmål bröt här ut den 31 augusti 1941, på drottning Wilhelminas födelsedag.

Drottningen höll ett tal mot tyskarna från London.

Motståndsmannen Cor Snijders mindes efter kriget:

"Vi firade genom att gå längs Kalverstraat med blommor i våra knapphål."

"Holländska nazistiska ligister drog av dem, så vi fäste rakblad bakom bladen."

"När en svartskjorta försökte dra av blomman blev det väldigt blodigt."

"Till slut spärrades en del av gatan av. Alla som bar en blomma greps."

Max Euweplein 62, då Leidsekade. Restaurang Lido.

"Leidseplein utrensad"

löd en rubrik i det holländska nazistpartiets tidning i januari 1941.

Den fortsatte: "Man kan knappast tro sina egna ögon."

"Inga judar är tillåtna på det fina hotell Américain, eller på Lido

vilket brukade vara en samlingsplats för judar på Leidseplein."

"Inga judar är tillåtna på Amsterdams största biograf."

"Inga judar är tillåtna någonstans. Det är nästan för bra för att vara sant."

"Nu finns inga judar som stör kristna på deras fritid."

I mars 1943, efter att ha förlorat slaget om Stalingrad

stängde tyskarna lyxrestauranger och butiker.

Personalen skickades på jobb i Tyskland.

Efter befrielsen i maj 1945 blev Lido en kanadensisk officersklubb.

En av musikerna var den surinamesiska saxofonisten Kid Dynamite.

Rivet.

VI FINNS HÄR FÖR DIN SÄKERHET

Apollolaan 123. "Apollo-huset".

Pensionat ägt av familjen Josephs som alla mördades i Auschwitz 1942

liksom många av deras gäster. Det blev sedan ett pensionat för tyskar.

Den tyska säkerhetstjänsten SD, rekvirerade hotellet

efter att deras högkvarter blivit bombat i november 1944.

Huset var delvis möblerat med föremål från familjen Ruys hem.

Motståndsmannen Gerrit Ruys var advokat med kontor på Keizersgracht

där han greps i januari 1945

när hans son Hugo gripits för att ha delat ut den hemliga tidningen Het Parool.

Gerrit Ruys andra son Herman hade gripits redan två år tidigare.

Båda sönerna avrättades.

Gerrit Ruys dog på koncentrationslägret Sandbostel.

Hans fru Johanna Ruys-Bavinck greps också och släpptes från fängelset i april 1945.

Amsterdam, den 15 maj 1940.

Tyska trupper närmade sig Amsterdam och marscherade in över Berlagebron

där tyska medborgare och holländska sympatisörer hade ombetts välkomna dem.

Holland kapitulerade efter att tyskarna hade bombat Rotterdam

och hotat andra städer.

Nederländerna försökte vara neutralt som det var under första världskriget

men landet anfölls av tyskarna samtidigt som Belgien och Frankrike.

Den holländska drottningen Wilhelmina, och hennes kabinett flydde till London.

1940 bodde runt 800 000 personer i Amsterdam

inte mycket färre än nu. Tio procent av dem var judar.

Nazisterna ansåg att de flesta andra holländare tillhörde den ariska rasen

och vissa hoppades på att Nederländerna skulle införlivas i det tyska riket.

De hittade ganska gott stöd i huvudstaden.

Det holländska nazistpartiet fick nästan 30 000 röster i Amsterdams kommunalval

ett år före kriget.

En av de första åtgärderna tyskarna vidtog var att ställa fram klockan 1 h 40 min

så att det var samma tid i Amsterdam som i Berlin.

Väderkartan försvann från tidningarna. Vädret sågs som en militär hemlighet.

Från Berlagebron tog sig en del av de tyska trupperna till stadshuset.

Staden tvingades erbjuda bostäder för tyskar, allra först för soldaterna.

Snart tillsattes en civilförvaltning.

Tyskarna ersatte holländska fack- föreningar och välgörenhetsorganisationer

med nationalsocialistiska.

Pressen hamnade under tysk kontroll, och t.o.m. scouterna skulle nazifieras.

Den första ockupationsdagen

sa en stadsfullmäktigeledamot till den tyske generalmajoren Karl von Tiedemann

att han hoppades tyskarna skulle låta Amsterdams judiska medborgare vara.

Tiedemann svarade kryptiskt:

"Om judarna inte vill se oss, kommer vi inte att se dem."

Museumplein, då skridskoklubbens område. Plats för stora evenemang.

Det var här NSB marscherade

SS-chefen Heinrich Himmler inspekterade trupper

och nazistledaren Anton Mussert och rikskommissarie Arthur Seyss-Inquart

talade vid stora sammankomster.

Villorna på östra sidan blev den tyska militären och civilförvaltningens bas.

Bredvid Concertgebouw låg det holländska nazistpartiet NSB:s högkvarter.

1943, började tyskarna bygga försvarsanläggningar på torget

med taggtråd och bunkrar som i folkmun kallades "De tre topparna".

Några gator spärrades också av.

Efter de allierades invasion av Normandie i juni 1944

gav Hitler order om att försvara Rotterdam och Amsterdam så länge som möjligt.

Torget blev då en av det tyska försvarets stödjepunkter i Amsterdam.

Inte förrän 1953 sprängdes de tyska bunkrarna.

Museumstraat 1, då Stadhouderskade 42.

Rijksmuseum.

1939, före den tyska invasionen, flyttade museet de viktigaste konstverken

till kyrkor och andra byggnader i Nordholland

medan statliga lagerbunkrar byggdes i sanddynerna nära Castricum.

Rembrandts "Nattvakten" förvarades i ett slott i Nordholland

innan den flyttades till de underjordiska valven i Sint-Pietersberg nära Maastricht.

Under ockupationen försökte nazisterna göra Rembrandt till en germansk hjälte

med stort firande på hans födelsedag den 15 juli, nu kallad Rembrandtdagen.

Den tyske regissören Hans Steinhoff spelade in en film om målaren i Amsterdam.

Tyska soldater fick gå in gratis på museet.

Ockupanternas myndigheter förbjöd verk av judiska konstnärer

och verk som avbildade det judiska folket.

Museet utökade sina samlingar under och efter kriget med judiskägda konstverk.

Museet hade affärer med Lirobanken som plundrade judiska tillgångar.

Vissa konstverk lämnades tillbaka bara nyligen till sina rättmätiga ägare.

Rijksmuseum höll flera propagandautställningar

som "Krigsfrontkonst" och "Bärnsten: germanska folkets guld".

Barnleksaker tillverkade av tyska ordningspolisen ställdes också ut.

Rijksmuseum hade även egna utställningar.

Utställningen "Kristus ande" stängdes

eftersom den innehöll för många abstrakta verk som nazisterna såg som degenererade.

År 1944 hölls en utställning om smidesjärns- och gjutjärnsföremål

främst på grund av materialens bombsäkra egenskaper.

Museet stängde efter "Dolle Dinsdag", en galen tisdag i september 1944

när firanden bröt ut efter rykten om att landet var på väg att befrias.

Kort efter befrielsen återlämnades "Nattvakten" till Rijksmuseum.

I oktober 1945 återlämnades de första 26 plundrade målningarna från Tyskland

och välkomnades till Rijksmuseum.

POLISEN KAN VISITERA DIG

HÖGRISKOMRÅDE

FRIHET FRAMFÖR ALLT!

KAN VI PRATA OM DET?

EMOTIONELL OCH FINANSIELL GISSLAN

VI DRICKER EN FREDLIG KOPP KAFFE

Concertgebouwplein 4 och 6, tidigare Jan Willem Brouwersplein - Concertgebouw.

Många nationalsocialistiska evenemang hölls i denna byggnad.

1942 var det här som den holländska nazisten Anton Mussert

utropades till ledare av det holländska folket.

Man höll föreställningar för tyska armén, allt från operor till dansnummer.

Seyss-Inquart, högsta tyska hönset i Nederländerna, njöt av besöken.

Han planerade en privat loge för sig själv på teatern.

Konserthusets dirigent Willem Mengelberg spelade för tyska organisationer

och reste med orkestern för konserter i Tyskland och Österrike.

Sista gången som judiska orkestermedlemmar spelade var i juni 1941.

På programmet stod bland annat Beethovens "Ode till glädjen"

med den berömda textraden "alla människor är bröder".

Publiken applåderade och viftade med näsdukar till de sparkade musikerna.

Musik av judiska kompositörer fick inte längre spelas.

1942 användes tygstycken för att dölja kartuscherna