Suddenly (Soudain seuls)

- Har du sovit gott? - Här.

Vi har nästan inget kvar.

Vi provianterar i Puerto Edén.

- Vill du att jag tar rodret? - Nej, nej, det går bra.

Du sitter kvar där, du.

Ska vi åka dit eller inte?

"Algoritmer för klimatförändringars naturliga eller externa faktorer."

Jag har inte kunnat hitta din ö.

Det är den lilla pricken här, söder om Chile.

Det är väldigt långt söderut.

Ja, det blir en omväg.

Men det är storslaget. Bara isbergen gör det värt det.

Du får inte ens plats där, med dina stora fötter.

- Det är upp till dig. - Så där kan du inte säga!

Du har redan frågat fyra gånger. Jag har ju sagt ja.

Bara vi når Puerto Edén till slutet av veckan.

- Vad är det? - Hör du det där?

- Jag sa ju det. Kom igen! - Ja, ja.

Fan! Andra sidan.

- Jag såg den. Där! - Dumma jäkla val.

Är den där? Nej?

Den kommer upp igen. Det är jag säker på.

- Kom igen... - Den har stuckit.

- Den har stuckit. - Ja, den har stuckit.

Laura!

Kom och titta!

Titta!

SUDDENLY

Allt bra, är du klar?

Vad då?

Det är inget. Jag skrattar bara åt dina skidåkarglasögon.

Prognosen säger fint väder, men det ändras i eftermiddag, kom igen.

Så vackert! Vilken vacker ö!

Det måste ha varit en valfångststation.

Den fanns inte med på kartan.

Här måste de ha dragit upp valarna. Det här är vinschen.

De släpade upp dem ända hit.

Och det var här de styckade dem.

Ben på ena sidan och späck på den andra.

Hur vet du allt det här?

Jag läser böcker.

Jag kände några valfångare som liten. Min pappas gamla vänner.

- Det var ett hårt jobb, kan jag lova. - Det tror jag på.

De måste ju tjäna ihop till brödfödan.

De lyste upp hela byar med valolja. Det var en annan tid.

- Är du säker på det här? - Oroa dig inte. Kom igen.

SKYDDSOMRÅDE - NATURRESERVAT

Jag borde ha tagit de andra handskarna.

Titta inte ner. Ge mig din hand, kom.

Världens ände.

- Det finns ingenting efter det här. - Du hade rätt. Det är vackert.

Det var värt det. Vi är kanske de sista som ser det.

Du tror inte att du stör utsikten? Flytta på dig.

- Jag vill ha isbergen, inte dig. - Jaså?

- Sluta. - Med vad då?

- Du kollade prognosen, eller hur? - Ja.

Ja, det kommer hitåt.

Vi måste sticka.

Ta andra sidan, andra sidan!

Hoppa ombord.

- Hoppa ombord! - Jag ser inget!

Ta min hand. Kravla upp!

Vi klarar det inte. Kom tillbaka!

Vi väntar här tills det lugnar sig.

Vi borde ha åkt direkt till Puerto Edén.

Vi hade kunnat stanna i Brest också.

Varför skrattar du? Jag har gjort upp eld förut.

- Lugnt och fint. - Så där.

Jag tror att min mobil är död.

Det spelar ingen roll. Vi är för långt från båten för att ha signal.

Fan också!

- Skar du dig? - Nej, jag tappade det i sanden.

- Vill du ha den här? - Nej, det är ingen fara.

Du har rätt. Det här kan bli resans höjdpunkt.

Laura... Laura?

Vakna, älskling. Vakna.

Titta.

Har du sett det nån gång?

Det är ett gott tecken.

Båten är inte kvar.

Jag förstår ingenting.

- Den kanske har drivit iväg. - Inte med det ankaret.

Det kan hålla fast en trålare.

- Tror du att den har sjunkit? - Båtar sjunker inte bara så där.

- Så den flög iväg, då? - Jag vet inte var den är!

- Vad gjorde du nu? - Stängde av motorn.

Vi måste spara på bensin, om...

Den kan inte vara långt borta. Vi hittar den.

För i helvete...

Ben.

- Precis vad vi behöver, alkor. - Det är pingviner.

- De lever på södra halvklotet. - Snälla du.

Om vi klättrar över de där klipporna ser vi längre västerut.

Vill du att jag går, så kan du vänta här?

Fan!

- Jaha? - Vi tar oss inte igenom där.

Det är bara klippor. De är omöjliga att bestiga.

De är enorma.

Vad gör vi nu, då?

Vi får gå tillbaka till valstationen innan det blir mörkt.

Det var inte det jag menade. Vad gör vi utan båten, och våra saker?

- Lyssnar du? Jag pratar med dig! - Jag vet inte vad vi ska göra!

Är du nöjd nu?

- Är det ditt svar? - Vad ska jag säga?

Vi borde ha tagit gummibåten!

Det kan inte vara sant. Det är inte möjligt.

- Förlåt mig, älskling. - Släpp mig!

Förlåt mig.

Älskling.

Titta på mig. Andas.

Titta på mig.

Du och jag...

Det är inte första gången vi får problem. Vi klarar det.

- Det här är stora problem. - Ja, väldigt stora.

Imorgon tar vi oss runt ön och hittar båten.

Litar du på mig?

Vi seglar till Puerto Edén. Sen kommer vi att skratta åt det här.

Eller hur?

Är du okej?

Jag borde aldrig ha köpt den där båten.

Det är ordnat, vi har den ju inte längre.

Vi sitter verkligen i skiten.

Ingen vet att vi är här. Vi har ingen mat och det är iskallt.

Thomas kan ta reda på var vi är.

- Hur då? - Via båtens AIS-system.

Min bror hittar oss. Eller båten, i alla fall.

- Gör han? - Ja.

Vi skulle ju ringa från Puerto Edén på torsdag. Han kommer att oroa sig.

Och då inleder de en eftersökning.

Det tar en vecka, tio dagar högst.

Vi behöver bara hålla ut.

Ben!

Titta, det finns massor här.

Titta!

- Härligt. - Är de ätbara?

Nej. Kanske kokta, men inte så här.

Ikväll står det musslor på menyn.

Tio dagar?

Högst.

Vi håller ut i tio dagar.

Vi smakar.

Du först.

Okej?

Det är salt.

Smaka en.

Det är okej. Inte det värsta jag har ätit i livet.

Men ta det försiktigt.

Jag skjuter på. Se upp. Där, vänta lite. Så där.

Vi måste härifrån.

Vi kan gå över berget och...

Det ser svårt ut, men...

- Du sa att det var omöjligt. - Inte om vi tillverkar stegjärn.

- Vart ska vi gå, då? - Jag vet inte.

Du såg ju skylten. Det är ett naturreservat.

Forskarna måste ju ha en bas.

- Vad vet du om det? - Jag vet ingenting, men...

De ska ju observera djuren och vädret, de måste ju ha en stuga.

Det är ju precis det vi har byggt.

Vi har ju vatten och mat till ungefär tio dagar.

Jag trodde att din bror skulle komma.

Det vore väl dumt om han kommer och vi inte är kvar.

Det var bara en magkänsla. Har du aldrig haft det?

Vi måste sluta fatta skitdumma beslut.

- Menar du resan? - Inte bara den.

Du var ju glad över att komma iväg.

- Eller hur? - Jo, visst.

- Jag tar mig inte över berget. - Laura...

Det är ingen fara. Imorgon har det gått fem dagar.

Sex dagar. Sex.

Då kommer de snart?

Där.

- Var då? - Där!

Fan.

Vad är det? Är du okej?

Jag tappade dunken.

Kom igen, älskling.

Jag känner mig som en börda.

- Som om jag inte klarar av nånting. - Det är inte sant.

Vad är det?

Min avhandling har deadline idag.

- De tror väl att jag inte bryr mig. - Inte alls.

Du förklarar det och de kommer att förstå.

Det gör inget. Jag har skrivit den, det ordnar sig.

Jag missar Genève, bara.

Vad är det med Genève?

Minns du att jag hade ett långt telefonsamtal i Kapstaden?

Med chefen för ett laboratorium. De erbjöd mig en tjänst.

Det är väl jättebra?

- Ett riktigt jobb... Eller hur? - Ja.

Och det är en fantastisk organisation. Men...

- Det är i Genève. - Ja, jag förstod det.

Vad svarade du?

- Tackade du ja? - Nej, jag sa att jag måste fundera.

Och det är inte säkert. De letar säkert vidare och hittar nån yngre.

Du tackade ja.

Utan att prata med mig om det.

Jag är ensam i det här förhållandet. Eller hur?

- Har du nån poäng? - Det var du som tog upp det.

Du måste väl ha nån poäng. Fortsätt.

Vad är din plan för mig? Ska jag ge lastbilsfirman till min bror?