Number 24 (Nr. 24)

"Jag har fem lådor i huvudet.

De tre översta öppnar jag hela tiden. Den fjärde, långt mer sällan.

Den nedersta stängde jag 8 maj 1945 och jag har sen dess inte öppnat den."

- Då var vi redo. Sätter du på myggan? - Ja, då kommer vi snart.

- Redo, Gunnar? - Jadå.

Jag är redo.

- Går det bra? - Ja, det går bra.

Det går över efter ett tag.

- Hjärtligt välkommen. - Tusen tack.

- Petter. - Välkommen.

Jaha, väntar ni er gamlingar här?

Låt oss tala om värderingar.

Vilka jävla fasoner.

Vadå?

NAZISTERNAS BOKBÅL VÄCKER ORO

Bokbål?

Jag fick en bok av pappa häromdagen.

Av en man som heter Langhoff som beskriver sin tid i ett tyskt arbetsläger.

Den bränner de nog.

Fångläger?

Ja, han skriver att de i flera år har fängslat regimkritiker.

Kommunister då, eller?

Alla möjliga, tror jag. Träskets soldater, heter den.

Køhn har den i sin butik.

Eller så kan du låna min.

Man kan ju förstå att de behöver ha pli på kommunisterna.

Det är samma sak här. Om vi inte ska till Moskva, hela bunten.

Hör du vad du själv säger, Erling?

- Ska inte folk få tycka vad de vill? - Jo.

Jo.

Det här handlar inte om kommunism. Folk ska inte fängslas för sina åsikter.

Ja, men du fattar vad jag menar.

Nej, jag fattar inte vad du menar.

Brasan är tänd.

Ja, ställ på den här.

Jag gick på samma skola som ni för mer än 70 år sen.

Vi levde i en demokrati.

Men vi märkte hur det stramades åt runt oss.

Känner ni er trygga?

Bra. Det gjorde jag också.

Och mina kompisar kände sig också trygga,

tills vi inte var det längre.

Vi trodde att vi levde i en efterkrigstid.

Men så förstod vi plötsligt att det varit en mellankrigstid.

Tyskarna marscherade in den 9 april 1940.

De behövde bara 800 soldater för att ta Oslo.

Det är dubbelt så många som sitter här.

I ett krig tvingas man bestämma sig för

om man ska acceptera situationen man är i

och låta den bli ens vardag, eller om man ska göra nåt

och därmed riskera allt.

Jag fortsatte att gå till jobbet.

Men det var svårt att koncentrera sig.

Alla måste ut!

Snabba på!

Ni var visst inte så lättskrämd...

...Sønsteby.

Man blir ju lite trotsig, ska erkännas.

Och hur trotsig blir ni?

Tämligen trotsig.

Vi är ett litet gäng som har pratat om att gå ut i skogen.

Ni kanske vill följa med?

Vad kunde vi annars göra?

Vi var ju tvungna att försöka göra motstånd.

- Här, Sønsteby. - Ja.

Men tyskarna var redan överallt.

Spring!

Det var lönlöst.

På ett led!

Vi hade inte en chans.

Här!

Vi var så förbannat oförberedda.

Jag lovade mig själv att aldrig mer vara så dåligt förberedd.

Jag ådrog mig lunginflammation och bihåleinflammation

och blev tillsagd att vila i två år.

Folk säger att hälsan är viktigast.

Det stämmer inte.

Fred och frihet trumfar allt.

Men efter två månader träffade jag andra killar som var som jag.

Detta är London.

I dagar som dessa är det säkert många i Norge som undrar

om modet ska hålla eller om man börjar tappa modet.

Knut Haugland, som jag kände från Rjukan.

Och Max Manus.

Andreas Aubert.

Gregers Gram.

Och "Tallak", Edvard Tallaksen.

Nu fick jag användning för min revisorsbakgrund.

Jag blev Erling Fjeld,

Gunnar Lier

och Harald Sørensen.

Bageriet i Grønland som drevs av Reidun Andersen blev vår sambandspunkt.

Att göra en tidning är förstås bra, men vi ville göra mer.

Den norska regeringen hade flytt till London.

Jag fick höra att de hade en representant på den brittiska legationen i Sverige.

Honom ville jag träffa.

BRITTISKA LEGATIONEN

- Vi behöver bygga upp ett nätverk i Oslo. - Jaha.

Men om du hellre vill åka till England och tränas i sabotage, kan det ordnas.

- Tack, men jag stannar i Oslo. - Okej.

Ditt kodnamn blir...

...nummer 24.

Varsågod.

Ditt första uppdrag.

- Forfang. - Erling Fjeld.

Ivar Thiedemansen bad mig ta emot er.

Ja.

Vad gäller det?

Norska regeringen i London har bett mig anmoda om att få låna sedeltryckplåtarna.

Ni vill alltså låna tryckplåtarna till de norska sedlarna?

Ja.

Motståndsarbete kostar pengar, som ni nog förstår.

Vi behöver också pappersprover.

Fröken Løberg.

Tack för ett intressant samtal.

- Vad behöver ni för att lita på mig? - Mötet är avslutat.

Fröken Løberg följer er ut.

Herr Fjeld?

Herr Fjeld!

Dina barnbarn kommer att prata tyska.

Vad sa ni?

Du förstår väl att dina barnbarn kommer att prata tyska om vi inget gör?

Du får här en chans att stå på rätt sida av historien.

Hur vet jag att ni representerar regeringen?

- Hur kan jag veta det? - Det får du lov att lita på.

Det är lätt att säga.

Om det går snett blir jag skjuten.

Och bankchefen och hela styrelsen.

Det gäller oss alla.

Om ni är den ni påstår,

be rösten i London att säga detta i radion i övermorgon.

Då ska jag överväga saken.

EVIG LÄNGTAN

Detta är London.

I dagar som dessa är det viktigt att hålla modet uppe.

Här följer 16 särskilda meddelanden.

Ett: En man du kan lita på.

Två: Ett långspjut i näven.

Tre:

Evig längtan.

Fyra: En hel skola.

Fem...

Jag hoppas innerligt att ni vet vad ni gör.

Ni har till torsdag kväll på er.

Vart ska vi i dag?

Vi ska till Kongsvinger. Jag har ett paket till Sverige.

Det är här.

Rikskommissarie Terboven och minister- president Quisling är gruppens beskyddare.

Under kapten Maxviks ledning marscherade kompaniet genom Oslo.

Hirdens befälsskola i Kongsvinger har slutfört en befälsutbildning.

Hirdchef Marthinsen överräckte utnämningsbrev till de nya befälen.

Den där är värre än Quisling.

Efteråt hölls ett enkelt samkväm.

Marthinsen var statspolischef och Hirdens högsta ledare.

Han lät sitt folk tortera norrmän.

De norska nazisterna var ibland värre än tyskarna.

Jag kunde aldrig förmå mig själv att förstå

att andra norrmän kunde samarbeta med dem som ockuperat oss.

Det var svårt att veta vem man kunde lita på.

Regeringen i London behövde ögon och öron i Oslo.

Och jag blev utnämnd till ledare för vår lilla organisation.

Information samlades in och smugglades över till Sverige.

Därifrån flögs den vidare till London.

TOPPHEMLIGT

Men Gestapo hade nu blivit medveten om motståndsrörelsen som byggdes upp.

De våra arresterades över hela landet.

Tyskarna ville ha tag på ledarna.

Vänd på honom.

Kan inte Hornbæk köra det till Kongsvinger?

Andreas vill prata med dig.

Han sa...

Vad var det där om?

Tyskarna hällde kokande olja i ändtarmen på Kristian, Andreas bror.

Han brann upp inifrån.

Hej, Andreas.

Jag beklagar sorgen.

Han var enastående.

Ja, det var han.

Vilken sorts människa gör nåt sånt?

Vem gör nåt sånt?

Alla förstår om du vill dra dig ur.

Dra mig ur? Jag ska inte dra mig ur.

Jag vill göra det svåra. Förstår du?

- Hej. - Hej.

Hon är här.

Hej.

- Krogh. - Gudrun Collett.

Krogh? Var det inte Fjeld?

Krogh, Fjeld... Fem fickor, en till var man. Det gäller bara att hålla ordning.

- Ni ordnar saker? - Ja, det kan man säga.

- Och du behöver flera lägenheter? - Ja.

- Varför så många? - Jag sover aldrig på samma plats.

Genom fru Collett fick jag tillgång till ett nätverk av lägenheter.

Jag följde bara tyskarnas logik.

De arbetade ihärdigt och metodiskt för att få en översikt över var vi fanns.

Tyskarna kom ofta och hämtade folk mellan klockan fyra och sex på morgonen.

Därför gick jag upp halv fyra varje dag.

Strax därefter var jag ute på gatan och gick sen oftast ut i skogen

för att få några timmars sömn till

innan jag återvände till staden.