The 355

25 MIL SÖDER OM BOGOTÁ, COLOMBIA

Jävla skit!

Allt är klart, chefen. Han är här.

Då gör vi det.

—Välkommen. Cigarr? —Nej tack.

Vin, kanske? Jag har en av de finaste samlingarna i hela Colombia.

—Inte när jag gör affärer. —Okej.

Så...

Då gör vi affärer.

Jeronimo. — Min son.

Han övertygade mig om att detta är den nya drogen. Teknologi.

Snabbare att odla och lättare att sälja.

Den här apparaten tar sig in i vad som helst på nätet.

—Elnät, banker och börser. —Det låter inte som en drogaffär.

Blockchains, krypterade mejl, cyberstörningar.

En helt ospårbar huvudnyckel.

—Titta söderut. —Här. Kom.

Du kommer att älska det här.

—Okej, klockan 3 sett från er. —Okej. Där.

Fraktplan. Brazilian Air.

Förlåt.

Och jag släckte precis ner hela Bogotá.

—Vad hände med basens anrop? —Radiokoll.

Jag får en nödsignal. Strömavbrott i Bogotá.

—Vi borde gå in nu. —Vänta.

Hans lilla leksak klarar mycket mer. Det här är bara ett smakprov.

Som vi förut bjöd på en kokainslick.

—Och det här är den enda? —Försöker man göra en kopia...

...raderar den sig själv.

—Jag är den enda som kan göra det. —Så...

Har vi en deal?

Ja. Ja, det tror jag nog att vi har.

Kör, kör, kör, kör!

Jeronimo.

Disken! Ta disken!

Federala agenter! Släpp vapnen!

Vänta. Jag har nåt till dig. Här är det.

AGENTS 355

CIA—HÖGKVARTERET LANGLEY, VIRGINIA

Kom in!

Vi fick ett meddelande från agenten i Colombia.

Han...han låter rätt skraj. Han säger att han har nåt att sälja—

—som skulle chocka NSA. Han vill ha tre miljoner, så han kan försvinna.

—Har han kontaktat andra organ? —Han verkar inte så tålmodig, sir.

—Alltså ja. —Colombianerna jagar honom också.

—Var är han nu? —På väg till Paris.

Snyggt!

Kom igen!

Ingen närkontakt, va?

Kommer de nära blir jag skadad.

—Ja, du fajtar som du dejtar. —Vill du snacka din dejthistorik?

En annan gång.

Du har ett jobb.

PARIS, FRANKRIKE

Siktlinjer här. Trafiken enkelriktad, norr till söder.

Ute är det helt öppet åt alla håll.

—Vi kan inte stänga in honom. —Behövs inte. Han ringde oss.

Vi byter väskor, går därifrån. Inget tjafs, inget krångel.

—Varför har vi inget team på det? —Det är en enkel leverans, Made.

Han kunde sålt den svindyrt, men med tre miljoner räddar han familjen.

—Vilken kille. —Har du nånsin övervägt det?

—Begå förräderi eller skaffa familj? —Välj själv.

Nej. Det har jag inte.

—För att du älskar jobbet. —En av oss måste det.

Om du inte gillar tanken på familj kommer du att älska vår täckmantel.

Nej...

Vi är...Joel och Ethel Lewis från Iowa.

—På vår bröllopsresa. —Vår bröllopsresa?

—Ja. —Så du skapade täckmanteln?

Du ville att jag skulle jobba mer, älskling.

Prova ringen. Se om den passar.

—Den duger. —Kanon!

Okej, det är vår bästa väg in.

Raka vägen till leveransen. Jag tar täten.

Du vet vad nygifta gör på sina bröllopsresor—

—i världens mest romantiska stad, va, Ethel?

Kalla mig Ethel igen, så önskar du att du hade gett mig en mindre ring.

—Jag vill prova nåt. —Nej, Nick, det finns inga varianter.

Jag snackar inte om jobbet.

Vad gör du?

Du är min bästa vän.

Jag har ingen annan.

Jag vet.

Och jag vill inte sabba det här.

Säg att du aldrig har tänkt på det.

Kom hit.

—Det är lite klyschigt, va? —Vad?

—Bröllopsresa i Paris. —En klyscha kan vara romantisk.

Det beror på hur man definierar romantik.

Den där ringen klär dig.

Där är det.

Fixa ett bord åt oss, så kollar jag där inne.

Ursäkta. Är det upptaget här?

—Nej. —Tack.

—Populärt område. —Inte lika illa som västra stranden.

—Hej. —Bonjour.

Två chokladcroissanter och kaffe. Excusez—moi...

—Inga problem, jag förstod. —Merci.

—Vi ska undvika västra stranden. —Det går inte. Vi är på bröllopsresa.

Ni borde ta äggen.

Men salta dem inte.

Ursäkta.

—Väskan. —Hey! Nej, nej.

Jag springer efter vår!

Var är disken?

Har du disken?

Nej.

Det var en stor besvikelse.

Skit!

Jag behöver ingen service i dag.

Luis?

Ni tar fel på rum!

Luis, det är Graciela Rivera.

Öppna dörren.

Dr Rivera.

—Vilken överraskning. —Får jag?

Visst.

Vad gör du här? Det är inte precis normal kontorstid.

Nej, det är det inte.

—Vill du ha nåt att dricka? —Nej, jag är okej, Luis.

Är du?

Jag mår fint.

—Och var är paketet? —Jag vet inte vad du pratar om.

De flög mig inte över halva världen för en terapistund.

—Jag visste inte att du gör fältjobb. —Det gjorde jag aldrig. Förrän nu.

De skickade hit dig för att de trodde att jag skulle lita på dig.

Va?

Att jag skulle ge dig mina hemligheter.

Har du hemligheter?

—Du var inte här för terapi, sa du. —Det är jag inte.

Jag är här för att hjälpa dig.

Jag är den enda på byrån som verkligen känner dig.

Ditt rätta jag.

BERLIN, TYSKLAND BND—HÖGKVARTERET

Vi säkrade avtryck på väskan.

Båda är definitivt CIA—agenter.

Vi har positiva identifieringar som sträcker sig två år tillbaka.

—Varför taggade ingen dem förrän nu? —De har legat lågt.

De kom till Paris för några dar sen.

Colombianen är aktiv, tror jag.

—Jag mobiliserar fler team. —Va?

Jonas, det här är mitt uppdrag.

Okej.

Sätter du mer folk på det så skrämmer det bara målet.

—Om disken hamnar i fel händer... —Jag vet. Jag vet vad som händer.

Jag vet mer än nån här i huset om disken, för uppdraget är mitt.

Marie, du är bra på allt du gör. Utom på att lyda order.

Ger du mig verkligen en order?

Skulle det förändra nåt?

Du måste lära dig att lita på dina kollegor och vara en lagspelare.

Jag förstår varför du har så svårt att lita på folk.

Sluta, Jonas. Måste vi verkligen snacka om mitt faderskomplex?

—Jag är inget barn längre. —Sluta vara så barnslig då.

Du har lärt mig att man alltid måste slutföra sina uppdrag.

Jonas?

Okej. Slutför det. Gör som du vill.

Men dö inte. För dig är ditt liv inget värt, men för mig är det.

—Du sumpade 3 miljoner i CIA—pengar. —Det här är ingen inkvisition.

Vi ser bara till att vi har alla fakta till rapporten.

Vi förlorade paketet, va? Vad sa Nick? Han har tystnat.

Säg det bara.

Nick överlevde inte. Han sköts när han jagade målet.

Jag identifierade själv hans kropp.

Jag behöver vatten. Jag kan ta själv!

Gillar du den?

Eller är det för mycket?

Det är lite mycket.

Jag gillar den.

Jag gillar den också.

Den är kvar där ute.

—Vi har några spår. —Jag kan hitta den.

—Du är inte i form att... —Du förlora den!

Tagga ner. Tagga ner, sa jag.

Lämna oss ifred.

—Och stäng av den där. —Det här är min operation.

Den lilla röda lampan måste slockna.

Officiellt kan jag inte sätta dig på det här.

Det är ingen inkvisition, men det görs en utredning.

Men om du ger dig ut på egen hand—

—och beslutar att du måste hämnas din teamkamrats död—

så kan jag förstå hur det kan hända.

Jag skulle behöva lite hjälp.

Det har blivit obestridligt efter Shadow Brokers—läckan—

—Vault 7—läckan och till nya exploits som utvecklas varje dag på darknet—

—att vi behöver en ny lösning inom cybersäkerhet.

En som kan förutsäga och avvärja möjliga cyberhot—

—som passerar genom nån av de 43 knutpunker som styr internettrafiken—

—och lagligt screena och katalogisera dem för att skapa en adaptiv databas.

Se det som ett klassifikations— system för cyberattacker.

NOTIS

Rad 12, mitten.

Det är långt från vardagen, men inte när man ser närmare på verkligheten.

Hey! Dij.

—Det är väl ingen artighetsvisit? —Och rakt på sak.

—Ja. —Det finns ett paket.

Det är nog kvar i Paris. Vi måste ta tillbaka det.

Vi? Jag har ingen aning om vad du menar.

MI6 har det, men jag jobbar själv.

Ja. Och jag är inte på fältet mer.

—Jag fick nog av det livet. —Det säger alla.