Father of the Bride

När jag kom till det här landet kom jag tomhänt.

Jag parkerade bilar på fritiden när jag gick i skolan.

Och jag lärde mig engelska.

Senare jobbade jag som snickare tills jag kom in på college.

Det var där Ingrid och jag träffades.

Hon studerade till inredningsarkitekt och jag studerade arkitektur.

Och ett år senare förlovade vi oss.

Vi hade väldigt lite pengar, så vi gifte oss i ett kulturhus.

Tja, egentligen en bingohall.

Vi var så förälskade.

Alla ställde upp med något till bröllopet.

Den lokala pastelerían bakade tårtan.

Min kusin, Junior, köpte en smoking åt mig.

Min tío Walter spelade med sitt band, Los Inmortales...

...tills de var tvungna att sparka ut oss nästa morgon.

När hennes pappa frågade mig hur jag tänkte försörja hans dotter...

...sa jag: "Jag ska bli arkitekt."

Han sa: "Arkitekt? Du borde ha valt en rik fru."

När Sofi föddes visste jag inte hur jag skulle ta hand om henne...

...men jag lovade mig själv att hon inte skulle behöva kämpa som vi gjorde.

Tänker du jobba hela natten?

Nej. Jag kommer strax.

Oj, vad fint du gör.

Så jag byggde vårt hus på egen hand, och tio år senare

var vi den mest efterfrågade firman i Coral Gables.

Så säg mig, om jag gjorde allt rätt...

...hur tusan hamnade jag här?

...engagerad i detta äktenskap.

-Det är fel. Det är orättvist att... -Billy. Jag förstår.

-...hon anklagar mig direkt. -Jag förstår.

-Ta inte illa upp, herr domare. -Jag pratar om vårt äktenskap.

-Hon tar det personligt. -Hur kan jag ifrågasätta Hans nåd?

-Snälla ni. -Alla är bara statister

-i Billy Herreras show. -Billy och Ingrid...

Sluta anklaga varandra, okej?

Låt oss prova den här övningen istället.

När du gör så här, tror jag mig Y.

En gång till?

Det är effektivt, och vi har visst inte gjort det på ett tag.

-Jag kan kolla i min kalender... -Okej. Okej.

När du inte svarar när jag sagt nåt,

tror jag att du finner mig tråkig.

Och jag vill inte vara med nån som tycker att jag är tråkig.

Jag vill vara med nån som tycker att jag är intressant.

Inte nån envis gubbe som har fastnat i gamla hjulspår och tar mig för given.

-Känner du att du blir tagen för given? -O ja.

Jag känner mig tagen för given.

När du kallar mig arbetsnarkoman och envis gubbe,

tror jag mig att du tar för givet alla mina uppoffringar

för att vår familj skulle få det bra.

Jag har aldrig begärt mycket.

Vi har gått i dina ledband i åratal, Guillermo Herrera.

Det är samma sak jämt.

Sitta och se på sport på tv. Se på Fishing Channel.

Fishing Channel?

Han gillar att gissa vikten och priset på fisken.

Jag är flugfiskare.

Det är en konstform, okej?

Jag tittar på det för att koppla av. Jag jobbar så hårt...

För vad?

...och jag känner att du dömer mig för det där med Fishing Channel!

Jag visste inte att det var en egen tv-kanal.

För vad? Vi har allt vi behöver.

Våra döttrar är vuxna

och vi borde vara fria att resa, åka till Grekland.

Tjat om Grekland igen.

Det är en metafor! Du vågar dig inte utanför din bubbla.

Okej, hör på. Jag kom till det här landet tomhänt.

Jag sov på golvet hos tío Walter. Jag parkerade bilar.

Jag blev arkitekt, jag byggde mitt företag från noll.

Jag skickade min dotter Sofi till New Yorks bästa juridikskola.

Så hennes läshuvud hade inget med det att göra?

Jag försörjde min dotter Cora

efter att hon hoppat av college, så förklara för mig

varför jag jämt är skurken när jag kommer hit?

Okej, hör på. Ni har kommit hit i över ett år nu.

Just det.

Så jag tänker fråga er rakt ut.

Vill ni fortfarande att det här äktenskapet ska fungera eller inte?

-Jag är ju här. -Nej.

Du lär inte förändras, Billy.

Och jag är trött på att försöka.

Jag är också trött.

Okej.

Även om ert äktenskap har förfallit

till hätskhet och anklagelser,

behöver inte er skilsmässa göra det.

Eftersom dessa problem är väldigt färska i minnet,

behöver ni samla hela er familj

och berätta för dem utan att skylla på varandra.

Så när vill ni göra det?

Vi gör det ikväll.

Absolut inte ikväll. Min dotter kommer hem från juridikskolan ikväll.

Vi kan inte ljuga för dem. De kommer att märka det ändå.

Det blir en ganska bister välkomstfest, eller hur?

Hur som helst kan ni inte skydda dem från chocken av skilsmässan.

Tack för hjälpen.

Bra.

Vi gör det ikväll.

Lite större leende.

Så du betraktar dig inte som en postmodern man?

Nej. Postmodernism har ingen känsla för tradition.

Neoklassisk arkitektur å andra sidan,

kräver att man respekterar härkomsten av det man försöker återskapa.

Så jag är mer neoklassisk, mer traditionell.

Och därför har du så många klienter i Miami.

Kanske det.

Jag menar, Herrera Architects förde ensamt Kuba till Coconut Grove.

Jag tror att arkitektur är ett bra sätt för oss att anknyta till vår kultur,

till vårt hem.

Ursäkta mig. Jag insåg just att jag måste hem.

STATUS Anlänt

-Sofi? -Ja.

Coral Gables?

Ja. Hem, kära hem.

Sofi?

Hon har inte kommit än.

Bra. Jag tänkte att ikväll blir alldeles för hastigt.

Vi kanske borde ta lite mer tid med doktor Saeger,

så vi kan planera hur vi ska berätta för flickorna.

Billy, det är dags.

Det är för tidigt.

Varför inte ge henne ett varmt välkommen hem

och sen berätta om några dagar.

För jag måste få avbörda mig det här. Och jag tänker inte ljuga för dem.

Var är min Sofi?

Hon har inte kommit än, mamma.

Hon stack väl när hon kände hur mycket lök du använder.

-Jaså? -Jag tog med lite apelsiner.

Jag varnar dig, ta inte över mitt kök idag.

Och en Vicks räcker inte?

Det höll din far vid liv i årtionden.

Ja. Mamma, det är mitt hus.

Men Sofi förtjänar en fin välkomstfest.

Sofi förtjänar en liten familjemiddag med Billy, Cora och mig.

Menar du att din mamma inte ingår i familjen?

Chi Chi, stanna på middag, vetja. Du vet att du är min favorit.

Jag lånar dig inga pengar. Har han spelat?

Var är examensflickan?

Hej, Ingrid, Chi Chi. Vad lagar ni?

Jag försöker rädda ropa viejan. Hon använde för mycket lök.

Åh. Det doftar utsökt.

Tío Walter är här. Ropa vieja.

Tío, stanna och ät middag, vetja.

Det vore trevligt.

En enda stor familj.

Ett ord, bara.

Jag struntar i om du bjuder in hela jädra kvarteret.

Vi var överens.

Vi hade en plan. Så vi gör det ikväll.

Valentina älskade att jobba med Cora och hennes designer.

Gracias, Cora.

Tack.

Hur länge till?

Huan är nästan klar.

Hon har pratat om den här klänningen i flera veckor.

Vi längtar efter att se den.

Har hon inte visat er designen?

Nej. Hon ville överraska oss.

Visade du inte dina föräldrar skisserna?

Jösses, nej. De hade flippat ur.

Men nu kommer de att flippa ur på mig.

Se bara inte min mamma i ögonen när hon skriker,

så går det snart över.

Redo.

Okej. Hur känner du dig?

Som en kvinna.

Vi får väl helt enkelt låta dem flippa ur.

Det är inte ens en klänning.

Det här var ett oförlåtligt misstag.

Men jag lovar, detta är inte vad Ophelia står för.

Vilken del av "quinceañera-klänning" förstod du inte?

Inte alla tjejer vill växa upp och bli en Disneyprinsessa.

Du har jobbat här i en månad

och tror redan att du är Stella McCartney.

Det här är en quinceañera-affär.

Tja, det kanske är dags att du slutar vara så gammaldags.

Det kanske är dags att du hittar ett annat jobb.

Jag håller redan på.

Jag trodde att du var mer lik din syster.

Det får jag höra jämt.

Kom, Huan.

Sof?

Fel dotter.

Hej.

-Hej, pappa. -Hej, raring.

Hur är det? Gillade Ophelia dina designer?

Inte riktigt. Hon beslutade att gå i en annan riktning.

Vilken riktning då?

En där jag inte jobbar där längre.

-Jag har slutat. -Vad?

Vänta, vadå?

Mamita, du började ju där för bara en månad sen.

Okej, bra. Toppen.

Så vad händer härnäst? Vad är planen?

Jag har varit ganska tydlig med att jag inte vill gå på college.

Så varför kan jag inte använda min collegefond för att starta eget?

Nu börjas det igen. Collegefonden är till för college,

-därför heter det "collegefond". -Jag vet, papí ...

Nej, du vet inte, Cora. Jag har sagt det här förut.