Cosmos: Possible Worlds - First Season

Vi är långt hemifrån och långt från vår egen tid.

Detta är Vintergatan när galaxen var yngre och fruktsammare.

Då födde hon 30 gånger fler stjärnor än hon gör nu.

En eldstorm med nya stjärnor.

Det är en natt för elva miljarder år sedan.

Vi befinner oss på en planet-

-med en perfekt utsikt över galaxens kaotiska stjärnbarnkammare.

Vår egen stjärna föddes när galaxen var lite äldre.

Det kan vara därför vi finns till.

När de massivare stjärnorna dog-

fanns det tid, fem miljarder år-

-för oss att ärva de tyngre grundämnena.

Det är grundämnen som har berikat-

planeterna och månarna i solsystem.

Vi själva är skapade av stjärnstoff.

De rosa molnen med vätgas är lindorna-

till de nyfödda stjärnorna.

Ser ni de blå fläckarna?

De är klungor med äldre syskonstjärnor.

Gravitationen omvandlar anhopningen med gaser och stoff-

till galaxen som nu är vårt hem.

Solen föds.

Stjärnan förser sina världar med dyrbara mineraler.

Som olivin, som spelar en stor roll i vår historia.

Stjärnorna skapar planeter, månar och kometer.

Där är Jupiter, solsystemets förstfödda planet.

På planeterna kryllar det av organiska föreningar-

livets kemiska byggstenar.

De är ett arv från stjärnorna som dog.

Ger kosmos upphov till liv-

-lika naturligt som det skapar himlakropparna?

Det här är vår resa till mysteriets hjärta.

För längesedan, när världen var ung-

-fanns det en stad under havet som täckte jorden.

Staden tog tiotusentals år att bygga.

Men det fanns inget liv på jorden då.

Vad byggde skyskraporna under vattnet?

Naturen.

Hon byggde dem med koldioxid och samma mineraler-

-som snäckskal är gjorda av, kalciumkarbonat.

Men tornen var inget jämfört med det som hände under dem.

Vi måste bli mindre för att se det.

Det ser inte mycket ut för världen, men vänta bara.

Rastlösa Moder Jord sprack-

-och kallt vatten rann ner till manteln.

Det blev rikt på organiska föreningar-

samt ett grönt mineral, olivin.

Blandningen av vatten och mineral var varm-

och den sprutade ut med stor kraft.

Den fastnade i porerna på kolhaltiga klippor-

som senare blev till torn.

Porerna var trygga platser-

-där de organiska föreningarna ansamlades.

Det var nog så klipporna byggde livets första hemvist.

Det var början, i vår lilla vrå av kosmos-

på ett samarbete-

-mellan jordens mineraler, klipporna och livet.

Ser ni de ormlika springorna?

De har gett processen sitt namn, serpentinisering.

De visar att vatten och koldioxid har omvandlats-

till väte och metan.

De organiska molekylerna som förändrade jorden.

Forskarna som söker liv på andra planeter sa förut:

"Följ vattnet." Vatten är en förutsättning för liv.

Nu tittar de även på stenarna.

Serpentiniseringen förknippas med processer som gör livet möjligt.

För att se huvudnumret måste vi bli ännu mindre.

Nu ser grottorna enorma ut-

-men de är i själva verket bara små porer i tornen.

Juvelerna är organiska föreningar-

-och precis som vi är de uppbyggda av atomer.

För att juvelerna ska bli smycken, livets byggstenar, krävs det energi.

Vi tror att det hände i en grotta som denna.

Energin kom från reaktionen mellan alkaliskt vatten i tornen-

och surt vatten i havet.

Skattkistan fylldes med ringar, armband och halsband.

Länge och komplexare molekyler. Och sedan den största skatten:

Livet.

Det var den kemiska reaktionen som gav energi-

till den första cellen.

Gnistan omvandlade livets byggstenar-

till något levande.

Med tiden vittrade tornen sönder.

Det späda livet i dem kunde fly och utvecklas.

Det är den sannolikaste vetenskapliga teorin-

om livets ursprung.

Hypotesen krävde en återförening av fyra vetenskapliga fält:

Biologi, kemi, fysik och geologi.

Vi tror att livet fick fäste i klipporna.

Från början var livet en utbrytarkung-

-som ville bli fri att erövra nya världar.

Inte ens havet kunde hålla det.

Om det var så livet började var det längesedan.

Innan himlen var blå.

Innan månen virvlade bort från oss.

När jorden var en havsvärld med blodrött, järnrikt vatten.

Livet skulle förändra världen, havet och himlen.

Men det har inte alltid sitt bästa i åtanke.

Det kom en ödesdag när livet nästan förstörde sig självt.

Den kosmiska kalendern är ett sätt att förstå tiden.

För att förstå kosmos historia, från universums början-

-har vi tryckt ihop den till ett enda år.

I den skalan motsvarar en månad ungefär en miljard år.

En dag motsvarar ungefär 40 miljoner år.

Den första dagen på det kosmiska året började med Big Bang-

-för nästan fjorton miljarder år sedan.

Det hände inte mycket här i vår trakt-

förrän tre miljarder år senare.

Den 15 mars på det kosmiska året började Vintergatan bildas.

Sex miljarder år senare...

...föddes vår stjärna, solen.

Det var den 31 augusti på det kosmiska året.

Jupiter och de andra planeterna kom strax därpå.

Det här var vår planet för fyra miljarder år sedan.

Den 21 september i den kosmiska kalendern.

Vi tror att livet uppstod då.

Atmosfären var en smog som bestod av kolväte.

Det fanns inget syre att andas och ingen som andades det.

Vi har först nyligen börjat inse hur livet har format världen.

När vi tänker på livets inverkan-

-är det första vi ser framför oss gröna skogar-

och stora städer.

Men livet förändrade planeten långt före det.

En miljard år efter gnistan på havsbottnen-

-fanns livet över hela jorden, tack vare en kämpe-

som aldrig har försvunnit helt.

Får jag presentera cyanobakterierna?

De har varit aktiva i 2,7 miljarder år.

Cyanobakterier kan klara sig överallt.

Sötvatten, saltvatten, varma källor eller saltgruvor.

De trivs bra överallt.

Under 400 miljoner år-

-förbrukade cyanobakterierna koldioxid och släppte ut syre.

De gjorde himlen blå.

Men bakterierna förändrade inte bara himlen.

De påverkade klipporna och förändrade dem med.

Syret fick järnet att rosta och förvandlade mineralerna.

Av jordens 5 000 sorters mineraler-

-har 3 500 uppstått som ett resultat av syret som livet bildade.

Men här kommer ödesdagen.

Cyanobakterierna var den främsta livsformen-

och de härjade fritt-

-och förändrade landskapet och himlen.

Det här var för 2,3 miljarder år sedan-

-eller sent i oktober på det kosmiska året.

Cyanobakterierna delade planeten med andra:

Anaeroberna. Livsformerna som kom-

-innan cyanobakterierna förorenade jorden med syre.

För anaeroberna var syre ett gift.

Men cyanobakterierna fyllde atmosfären med det.

För anaeroberna och en stor del av livet-

var det en syreapokalyps.

De få anaerober som överlevde-

flydde till havsbottnen.

Djupt ner i sedimentet kunde inte syret nå dem.

Cyanobakterierna var syrepumpande maskiner.

De jobbade på och 400 miljoner år senare-

-gav de upphov till en ännu radikalare förändring.

Minns ni serpentiniseringen på havsbottnen-

där det kom väte och metan?

Metan är en kraftig växthusgas.

På den tiden var det metan som höll jorden varm.

Men syret som livet producerade ruskade om allt.

Det slukade metan och bildade koldioxid.

En svagare växthusgas.

Den var inte lika bra på att hålla kvar värmen.

Jordens temperatur började sjunka.

Livet, utbrytarkungen-

-bröt sig ut ur det iskalla greppet om planeten.

De döda bakterierna utgjorde en reservoar av koldioxid.

Vulkanerna pumpade ut koldioxiden i atmosfären.

Det blev varmare och isen smälte.

I en miljard år fortsatte dansen mellan livet och klipporna.

Planeten frös och tinade.

Och för 540 miljoner år sedan hände det något förunderligt.

Livet, som bara hade varit mikrober-

och enkla flercelliga djur-

-tog fart i den kambriska explosionen.

Livet fick ben, ögon, gälar och tänder.

Det utvecklades snabbt i en otrolig mångfald.

Vi vet inte vad det var som fick livet att utvecklas åt olika håll-

men vi har några teorier.

Det kan ha varit kalkhaltiga mineraler i vattnet.

Livet skaffade sig en ryggrad och skal.

Det samarbetade med stenarna för att bygga en rustning.

Nu kunde livet bli större och utforska nya områden.

Eller var det skyddet som cyanobakterierna hade byggt?

Syresättningen skapade ett ozonlager.

Det gjorde det möjligt för livet att lämna tryggheten i havet-

-och bosätta sig på land utan att utsättas för solens UV-strålning.

I flera miljoner år kunde livet bara såsa omkring.

Nu började livet simma-

springa, hoppa och flyga.

Livet, utbrytarkungen-

-hade blivit så bra på att lirka sig ur bojorna-

att inget kunde hålla det tillbaka.

Och det kommer en dag när livet flyr från jorden.

Livet låter sig inte begränsas.

Att följa livets resa från första början-

-krävde en ny vetenskap där olika fält förenades.