Freud's Last Session

"När jag vandrade genom denna världens öken"-

- "kom jag till en plats där jag hittade en lya."

"Där la jag mig ner för att sova."

- "Medan jag sov drömde jag en dröm." - John Bunyan

I dag ska jag åter vara en profet.

Om den globala finansjudendomen i och utanför Europa lyckas med-

- att återigen kasta in jordens folk i ett världskrig-

- blir resultatet inte bara bolsjeviseringen av jorden-

och därmed judendomens seger-

- utan även utplånandet av den judiska rasen i Europa.

LONDON, 3 SEPTEMBER 1939

TVÅ DAGAR EFTER ATT TYSKA STYRKOR HAR INVADERAT POLEN

Medicus vivit.

- Ja, läkaren lever. - Ja.

Ring honom och avboka mötet. London kommer att vara kaotiskt.

- Man avbokar inte hos en sån man. - Men i dag är det farligt.

- Stanna hos mig och invänta nyheter. - Dåliga nyheter hittar dig överallt.

Gå inte, Jack.

Vi har överlevt ett krig, Janie. Det gör vi igen.

Hej då!

Barnens evakueringståg på spår 1 avgår nu. Var snälla och tag plats.

Det här är London. Ännu inget officiellt svar-

- på premiärministerns krav om att dra tillbaka alla styrkor.

Slovakiska styrkor har nu anslutit till den tyska invasionen.

Vi lyssnar på BBC-symfonikerna tills vi har nåt nytt att meddela.

- Jag åker inte till institutet. - Dina studenter räknar med dig.

De blir säkert glada för håltimmen.

Anna, de behöver rutin i dag av alla dagar. Jag klarar mig själv.

Dr Schur kommer hit med morfinet inom en timme. Eller var det i går?

Dessutom... Jag får besök av en Oxfordlärare-

som behöver lära sig punktlighet.

Vem är det? Vem är Oxfordläraren?

Professor Lewis, C.S. Lewis.

- Försvararen av kristendomen? - Ja. Han har mycket att försvara.

Jag skulle vilja ta med Dorothy hem. En sån här dag ska ingen vara ensam.

Vi blir inte ensamma.

Jag är säker på att Dorothy har det bekvämare hemma hos sig.

Och... kanske nästa vecka.

Och sen nästa vecka och nästa vecka. Hur många gånger måste jag fråga dig?

Minns du professor Einsteins besök?

Självklart.

En diskussion om det sanna tecknet på galenskap.

Det är att göra samma sak om och om och om igen-

och förvänta sig olika resultat.

Så det bästa tecknet på mental hälsa måste vara förmågan att tänka om.

Ja.

- Professor Lewis? - Ja...?

Anna Freud. Trevligt att träffa er.

- Detsamma. - Lycka till.

MORFIN

Jofi?

Hör du nån vid dörren?

- Doktor Freud. - Professor Lewis.

Jag trodde att ni var vilse. Eller död.

- Vad för slags hund är han? - En chowchow. Han är väldigt klok.

Han heter Jofi och är min personlige assistent.

- Verkligen? - Ja, verkligen.

Han är med på alla mina terapimöten och är min känslobarometer.

Om en patient är lugn ligger Jofi alltid vid mina fötter.

Men om en patient är nervös står Jofi vid min sida-

med blicken fäst vid patienten.

- Varför sprang han när han såg mig? - Han är även fanatisk om punklighet.

Kom in, snälla ni.

Som tur är för henne är min fru på resa med sin kusin-

- så jag har skickat iväg vår hushållerska Paula...

- Paula! - Jaha, hon har gått.

Jag skickade ut henne för att hamstra konserver. Alltså, burkmat.

För man måste alltid vara beredd på det värsta, inte sant?

Ja, ja, självklart. Ja, jag är hemskt ledsen att jag kom så sent.

Alla tåg var fulla av barn som evakueras ut på landet.

- Signe dem. - Ja.

- Ni har väl lyssnat på radio? - Ja, jag lyssnar alltid på radio.

Det är så praktiskt att bli varnad innan man blir bombad eller skjuten.

Jag har flera möten i dag, så vårt möte måste bli kort.

- Vi kanske ska skjuta upp det. - Skjuta upp till när? I morgon?

Räknar professorn med er morgondag? För jag gör inte det.

- Visst. - Ni britter säger jämt "visst".

"Nämen visst, gamle gosse."

- Varför? Vad betyder det? - Jag vet inte.

- En vana, antar jag. - Ja. Intressant vana. Ja.

- Ni har ett vackert hem. - Tack.

- Hur länge har ni bott här? - I ett år och fyra månader.

Min dotter Anna gjorde sitt bästa för att kopiera vårt hem i Wien.

Ni är inte heller född i det här landet, va?

Jag föddes i Belfast. Men jag har levt här-

- sen jag sattes i internatskolan nio år gammal.

Ja.

Vi försöker alla tappert lämna vårt förflutna och våra barndomsminnen.

Men de lämnar oss aldrig. Eller gör de det?

Inte heller världens sorger.

Jag är rädd att det här... aldrig blir mitt hem.

Nej.

Det blir aldrig mitt Wien.

Den här mannens arbete har äntligen gjort att vi kan-

- upptäcka ett okänt territorium: människohjärnan.

Hans verk och forskning har fångat hela världens uppmärksamhet-

- och gett Österrike ett vetenskapligt erkännande.

Det är en stor ära för mig att ge Goethepriset till dr Sigmund Freud.

De har aldrig gett Goethepriset till en psykoanalytiker förut.

De har aldrig haft psykoanalytiker i Tyskland förut.

Här är mitt pris med vilket jag är mycket nöjd.

Ja...

Dr Freud, mår ni bra?

Här är mitt pris med vilket jag är mycket nöjd.

Min favoritblomma. Azalean.

Vänta ett ögonblick.

- Ja. Das ist gut. - Tack.

Då vi har så lite tid borde vi prata om varför jag skrev till er.

Ja, just det, min bok. "Kristens omvägar".

Ja, det var en satirisk parodi på "Kristens resa", inte sant?

Av han den engelske puritanen. Vad hette han? Säg det inte.

- John Bunyan, va? - Ja.

John Bunyan. Han var ett äkta geni.

Och jag tror att er satir vore lysande.

Om nån hade läst John Bunyan i dag.

- Jag förstår att min bok kränker er. - Kränker mig? Hur?

När jag förlöjligar er med Sigmund-figuren.

Bombastisk, fåfäng, okunnig.

Jag tog kanske i för mycket. Förlåt om ni tog åt er.

Men jag måste utmana er världssyn när den helt motsäger min.

- Som är? - Att Gud finns.

De som tror på Gud är inte idioter och lider inte av en tvångsneuros.

Verkligen?

Mycket intressant. Bra.

Intressant. För jag har aldrig läst er bok.

"När jag vandrade genom denna världens öken kom jag till en plats"-

"där jag hittade en lya."

"Där la jag mig ner för att sova."

"Och medan jag sov drömde jag en dröm."

John Bunyan.

Och, professor Lewis, förlåt mig, men jag måste fråga er detta.

Varför besöker ni mig om ni så fanatiskt ogillar mina åsikter?

Inte alla. Vi studenter slukade era böcker i jakt på våra perversioner.

Och jag blev chockad när ni kallade "Kristens omvägar" en genialisk bok.

Seriöst? En batalj mellan Gud och Satan?

Men jag sa inte vem jag höll på, va?

Varför bryr ni er om vad jag tycker om ni är otillfreds i er misstro?

Varför är jag här?

Varför?

Av nyfikenhet.

Varför en med ert enorma intellekt plötsligt överger sanningen-

och sen...

...sen omfamnar en löjlig dröm, en försåtlig lögn.

Om det inte är en lögn då?

Har ni aldrig övervägt hur hemskt det vore att inse att ni hade fel?

Inte hälften så hemskt som det vore för er, min vän.

Nej, nej.

Ni sa förut att ni utmanar min världssyn.

Ni ska utmana min tro på misstro. Stämmer det?

Det ska jag. Ja.

Bra. Wunderbar.

Välkommen till min lya!

Ett ögonblick.

Hallå? Anna?

- Har du skrämt iväg professorn än? - Inte än. Snart kanske.

Gå tillbaka till dina föreläsningar.

All right. Ha en bra dag.

Hans dotter? Jag betalar inte för att höra hennes obildade åsikter.

Varför ska jag ödsla min tid och höra hennes föreläsning?

Nej, mr Hensell, ni har helt rätt. Ni skulle inte lära er nåt.

Och ni vet säkert allt som finns att veta om tonårsnarcissism.

- Pratade du med din far om i kväll? - Du vet att vi snart är i krig, va?

Det är inget nytt för honom. Jag har aldrig mött nån mer krigisk.

- Förut tyckte du han var charmig. - Gjorde jag? Det minns jag knappt.

- Dorothy, var rimlig nu. - Jag är väl i England? Med dig?

Rimligt vore att vi delade bostad. Det gjorde vi i Wien.

Barnen förstår det inte ens. Oväntat att din far är så känslig.

- Jag ska föreläsa. Hitta mig sen. - Det gör jag alltid.

God morgon, mina herrar. Ska vi börja?

Varsågod och sitt.

Inte där. Det där är min transformationssoffa, så akta er.

Min kollega Eric Larson sa att han känner er kollega mr Tolkien.

- Ja, vi är nära vänner. - John Tolkien?

Briljant. Genial.

Säg mig, vad exakt är The Inklings?

Vår litterära grupp i Oxford. Vi diskuterar varandras arbeten.

- Är det mestadels fantasier? - Ofta. Ja.

Jag har nästan hela livet utforskat fantasier för att förstå drömmar.

Och ändå, i min ålder, vet jag inte vad jag ska tro längre.

Och med tanke på den lilla tid jag har kvar i detta märkliga hus-

- borde jag kanske börja förstå verkligheten, vad det nu är.

Allt är kanske bara en dröm när allt kommer omkring.

Kusligt, kusligt, kusligt.

- Vill ni ha en sup? - Nej tack.

Jag ska ta en, för jag behöver en.

- Är ni säker? - Whisky.

- Whisky ska det bli, ja. - Tack.

"Allt som vi ser eller tror är blott en dröm i en dröm."

Edgar Allan Poe skrev det. Och han blev galen. Så akta er.

Ja.

Säg mig, var det era föräldrar som bibringade er trossagan?

Nej.

Min tro upphörde med min barndom. Jag...

Jag begravde den med min mor. Hon dog när jag var ganska ung.

Fortsätt.

Min far var uppslukad av sorg.

Oförmögen att bearbeta den eller ta hänsyn till vår sorg.

Hans enda lösning var att skicka oss till England och internatet.

Det är kanske mitt livs största trauma. Större än kriget.

Det var bara hav och öar nu.