The Painting (Le Tableau) (Le Tableau)

TAVLAN

Så där ja. Ni har precis klivit in i tavlan.

Man kan tro att tiden helt har stannat, men så är det inte alls.

Var och en är på sin plats och bara håller andan.

I slottet ni ser där uppe mellan grenarna - där bor De Kompletta.

Just nu ler och skrattar de. De tycker att de är i Paradiset.

Längre ner, i skuggan, vid foten av det blå trädet-

-finns det förälskade omslingrande paret. Ser ni dem?

De tänker bara på varandra!

Men de måste gömma sig, för Ramo är en Komplett.

Och min väninna Claire är en Ofärdig som jag.

Hon har bett mig vänta på henne. Det har börjat krypa i benen på mig.

Jag glömde nästan... Det finns Kludd också, och för dem är det ännu värre.

Det sägs att de alldeles har tappat hoppet.

Ja, här ser alla världen på sitt eget sätt.

Nu ska jag lämna er, för jag har också en roll att spelat den här historien.

Hitåt! Jag ser honom!

Se upp! Han kommer undan!

- Där borta är han! - Han springer ner mot sjön!

Åh, typiskt också! Vad gör vi nu? Vi hittar honom aldrig i de här snåren!

Äh, strunt i honom! Vi hittar snart en annan.

- Kunde de fånga den? - Nej, titta! De kom tillbaka utan.

De är inte lätta att upptäcka.

De är ju bara klotter, de är ju misslyckade!

- Vad kallas de nu igen? - Kludd.

Ja, just det, Kludd... Självklart äcklar de mig.

Att Konstnären lämnade kvar såna saker!

De är hans första utkast, övningsexempel.

- Han borde sudda bort dem. - Bara de inte kommer nära Slottet.

Det är väl bra att våra ungdomar har nåt att roa sig med.

Men kolla! V-vad vackert det är! H-h-har du sett alla de där ljusen?

Vad har det tagit åt dig?! Nej, typiskt! Vad ska vi göra nu?

Trappan är på andra sidan.

Alla de där färgerna är fantastiska!

- Den färgen är förtjusande, käraste. - Du ser inte illa ut själv.

Nämen titta! Där! Den där Ofärdiga!

- Hon är då inte lite fräck, flickan! - Hon får väl inte komma upp hit?

Jag bönfaller er... Det saknas ju så lite!

Försvinn! Har du inte förstått?

För att vara Komplett måste man vara fullständigt avslutad. Bort, ohyra!

De Ofärdiga! Kan de inte förstå att de inte får komma in i Slottet?

Trädgården är ju rätt stor. De har all plats de behöver.

Det finns bara ett sätt att få dem att förstå. Hoppas det blir av i kväll.

Har du lyssnat på dem? Det där hatet som finns där. Vad är de på väg?

Jag är rädd. - De vågar inte göra dig nåt.

Jag är rädd för att vår kärlek inte överlever i den kalla skuggan.

På dagen längtar jag till kvällen, på kvällen måste vi gömma oss.

- Jag ser knappt ditt ansikte. - Jag ser dig tydligt.

Berätta! Jag vet inte hur mitt ansikte ser ut.

Det är väldigt sött, med rena drag.

Dina ögon är som två bla mandlar. Briljant tecknade.

Dina kinder är gyllene som himlen.

Din mun har samma färg som den där blomman: mildrosa och karminröd.

-Är den färglagd? Så klart.

Ramo, håll mig hårt intill dig! Säg mer som inte är sant.

Säg att vi en dag kan älska varandra i öppenhet.

Det är sant. Konstnären återvänder, det är jag övertygad om.

Gör han inte det... Om jag måste leta i hela världen, ska jag hitta honom.

Och han ska avsluta tavlan.

- Claire, vi måste gå. - Lola har rätt, var inte kvar här.

- Vi ses igen i natt nere vid sjön. - Nej, följ med oss.

Jag vill veta vad som händer. Och de Ofärdiga gillar mig ju inte.

-Claire! Jag berättar för dig sen. Gå nu.

Jag älskar dig.

- Där är han, titta! - Sch! Tyst nu.

Mina vänner, mina kära vänner!

Ni har utvalt mig att hålla våra färgers fana högt.

Men kanske även, för att tala klar- språk om det alla tänker innerst inne:

Att Konstnären inte återvänder.

Äntligen nån som har modet att säga sanningen.

Det är vi som måste upprätthålla det han har beslutat.

Om han har gjort oss, de Kompletta, till de enda-

-som är helt fullbordade i detta sitt konstverk-

är det för att han vill ha det så!

Just det! Absolut!

Och då utses ju vi helt naturligt till att hålla ordning här i Slottet.

- De Ofärdiga har inget här att göra! - Jaga bort dem en gång för alla!

Så rätt ni har allihop! Vårt slott går inte att töja på i all evighet.

Kan man härbärgera alla Tavlans småflisor här?

- De hör hemma i trädgården! - I skogen!

Ja, så bör det vara! Vem kan anklaga oss för det?

Jag! - Vem är det där?

- Unge Ramo, med den där flickan. - Vilken fräckhet, va? Se på honom!

Varför är de Kompletta överlägsna de Ofärdiga?

För att det är helt uppenbart. Konstnären ville ha det så, unge man.

Vad vet du om det? Talar du i hans ställe?

Lyssna på mig.

Vi vet inte varför Konstnären har försvunnit. Ingen vet nånting!

Men han kan återvända endera dagen och då avslutar han sitt verk!

- Men tig nån gång! - Den där pojken säger vad som helst!

Ni är stolta över hur ni ser ut. Jag känner bara skam när jag hör på er.

Att känna sig överlägsen för att man har på sig en glansig kostym.

Bättre än en streckgubbe! - Och bättre än en liten klotterkludd!

Kära vänner, kära vänner!

Vår unge Ramo försöker försvara sin förbindelse med en Ofärdig.

Det får man förstå. Det hör till åldern.

Men att förstå är inte samma sak som att acceptera!

Vi lever inte längre i en solskensvänd, unge man.

Jämlikhet, frihet, ett slott för hela världen?

För de Ofärdiga? Varför inte för Kluddarna? Eller för alla klängväxter?

Släpp mig! Ser ni inte att det är makten han är intresserad av?

Låt inte det ske! Konstnären kommer tillbaka!

Just det, han kommer tillbaka, han kommer tillbaka.

Nej, mina vänner, tro mig. Ni behöver inte rodna-

för att ni är de bästa, de vackraste.

Mina kära små raringar - det är ni som är ljuset i Slottet.

Bravo! - Leve Ljusbringaren!

Åh, titta! En Kludd! - Vad hemskt!

-Han smiter in i Slottet! Spärra vägen!

Sluta! Är ni helt galna?!

Den där pojken är farlig. Tycker ni inte det, Farbror Grå?

Vi kan nog ta hand om det, Ljusbringaren.

Hör ni dem?

Jag gillar inte deras sång.

Nu håller de på att reta upp varandra som små djävlar.

Vilka tror de att de är? Om ni visste vad de sa till mig.

- Vad hade du hos dem att göra? - Det är orättvist!

Jag har också lust att dansa och roa mig.

Det är inte frågan om att dansa nu. Bara att undvika deras påkar.

Vet du vad han sa till mig i kväll? Att min mun var i färg.

Jag älskar honom! Jag trodde honom nästan.

Vilken tur du har! Men han älskar ju dig, varför berättar han såna sagor?

För att det är så vackra sagor. Livet är så sorgligt här.

Vi får hålla oss lugna, som de krävde.

Allt är Kluddarnas fel. De glider in överallt.

Man ser dem ju knappt, och då riskerar de förstås inget.

Hör på dem. De vill nog vara Kompletta. Jag avundas honom med.

Jag trivs väldigt bra så här. Ja, för du har ingen du älskar.

När man älskar nån är man inte ensam i världen.

Det är han, jag och vår kärlek.

Den ska överleva till den stora dagen, och accepteras av alla.

Nej, jag har aldrig varit förälskad.

Men jag ska leta efter honom nån annanstans.

Nan annanstans? Och vart ska du, lilla Lola?

Det finns ingen annanstans. Slottet och trädgården är det enda som finns.

Bara Förhäxade skogen.

Skogen, ja. Vi vet ju inget om skogen. Ingen har varit där.

Vad ska du göra?

Jag ska gå till honom, du vet ju att han väntar på mig.

-Vart ska du gå? Släpp förbi mig.

- Hon ska gå till sin älskade. - Vad gör det? Ni ska inte följa med.

Lola har rätt, vi är inte i Slottet nu. Släpp förbi henne.

Hennes Ramo är inget helgon. Han är Komplett!

Nej, han är inte som de andra! Han blir orolig.

Var lugn, bara. Vänta här. Mig låter de passera.

Sudd?

Sudd...!

Åh, nej!

Vad har de gjort?

Åh, vilka monster...

Stackars...

Stackars dumbom...

Nej! Nej!

Ramo, är det du?

Vad du skrämde mig! Jag kan inte hjälpa dig, jag väntar på nån.

- Jag har inte bett dig! - Kom, häråt! Var är du?

Var är Claire?

Hon är inte här. De Ofärdiga ville inte släppa iväg henne.

Hela världen verkar vara emot oss. Vi åker och letar.

Men vad gör den där Kludden här? - Han gömmer sig, han också.

- Där är de! - De är tre stycken!

Ja, jag ser dem!

Men vad åker du? - Inte vet jag!

M ska inte hitåt. Strömmen drar med oss!

Strömmen? Men det är ju inte strömt här i sjön.

- Vad gör ni? Vi åker mot... - Skogen!

Dödens blommor! - Åh, nej... vad förfärligt.

De kommer att bli uppätna. Man får kalla kårar, eller hur?

- Silouet, fick du syn på nåt? - De blev förföljda fram till skogen.

- Sen, då? - Lyckades de fly?

De åkte in i skogen och jätteblommorna slukade dem.

De var tre: Lola, en Kludd och så...

...den där unge Kompletta.

Nej! Det är inte sant! Varför ljuger du?!

Vi är igenom. Det är helt otroligt!

De slukade oss inte.

Har du sett? Det är inte klokt vad de berättar för dumheter där hemma.

Det var dumheter att sätta sig i din kanot. Hur ska jag nu hitta Claire?

Det är väl inte mitt fel. Jag gjorde vad jag kunde.

Är allt väl? Inget trasigt?

Låt mig vara! Och han där - jag vill inte att han kommer hit!

Han gör dig inget.

- Låt bli den! - Förlåt, förlåt!

Claire kvar med galningar, och jag här med en tjej och en gnällande Kludd.

Vilken röra! Om Konstnären såg det här...

Vi måste hitta honom.

Om ni vill höra min åsikt, så struntar han i oss!

Kanske det... Jag har tänkt länge på det.

Han behöver faktiskt veta. - Han gör säkert klart de Ofärdiga.

- Och Kluddarna, glöm inte det. - Kluddarna också, förstås.

- Ser man på... - Han får lite mer jobb med er, bara.

Men var är han? Vet du det, du som är så smart?

Den här skogen är ju inte så hemsk. Varför kan vi inte fortsätta?

Åt vilket håll? Allt är så dunkelt...

Ditåt!

- Eller så kanske vi ska gå ditåt. - Det kommer inte att leda nån vart.

Nu räcker det! Det bästa är att vända ryggen åt Slottet och gå rakt framåt.

- Hallå? Ser ni inte? Jag s-s-sitt... - Han fastnade där borta.

-Varför avslutar han aldrig meningar? Jag vet inte.

- Kanske för att han är en Kludd. - Visst är det irriterande?