Society of the Snow (La sociedad de la nieve)

Den 13 oktober 1972

störtade ett uruguayanskt flygplan i Anderna.

Vi var 40 passagerare och fem besättningsmedlemmar ombord.

Somliga kallar det en tragedi.

Andra, ett mirakel.

Vad hände egentligen?

Vad händer när världen överger en?

När man saknar kläder och är kall?

När man saknar mat och är döende?

Svaret finns på berget.

Vi måste åter till det förflutna

eftersom inget annat är lika föränderligt.

MONTEVIDEO, URUGUAY OKTOBER 1972

Kom igen! In med er!

Kom igen, Old Christians! Nu kör vi. Vi fixar det här.

-Ta den. Kom igen! -Kör!

Jobba!

Heja Old Christians!

-Kör hårt, Christians! -Heja!

In med er!

Kör!

Kämpa! Ge allt!

Spring, Roberto!

Passa Nando!

Passa mig, Roberto!

-Passa Nando! -Nu, Roberto!

Passa! Passa bollen, Roberto!

Passa!

Passa.

-Fyra killar markerade dig. Det gick inte. -Jo, men du lät bli.

Tänk mindre, agera mer.

-Som om du är bättre. -Det är inte svårt.

-Okej, men jag säkrade förra mästerskapet. -Du?

Och nu när det går sämre…

Så ja! Vad är så roligt? Hur vi spelade idag, kanske?

Du litar väl på mig, Roberto?

Säger jag "passa", menar jag det. Okej?

Säger jag att respengarna ska in idag, ska jag ha dem idag.

Vi har ett halvt plan kvar att fylla.

-Kommer kusinerna, Daniel? -Ja, vi är fyra.

För min grupp.

-Hittade du inget kuvert, Coco? -Nej.

-Någon annan? Dina vänner, Gastón? -Jag har övertalat dem.

-Allihop? -Ja, men det är en kvar.

"En röst från Himlen sa: Du är min älskade Son.

Genast förde Anden Jesus ut i ödemarken.

Där stannade han under 40 dagar och prövades av Satan.

Om du är Guds Son, så befall att de här stenarna blir bröd.

Men Jesus svarade:

'Människan lever inte bara av bröd utan av alla ord…'"

Pancho!

Pancho!

"Tag och ät, detta är min kropp…"

Pancho, det här är till Numa.

Din död förkunnar vi, Herre, din uppståndelse bekänner vi

till dess du kommer åter i härlighet.

Ta det här, Alfredo.

Hallå, här borta.

Ge det till Pancho. Där borta.

Tack.

Numa.

Ursäkta. Kan du räcka honom det här?

Gastón.

HÄNG MED TILL CHILE, KOMPIS!

Arbetare och studenter, förena er!

Arbetare och studenter, förena er!

-Jag har slutprov i handelsrätt den 20. -Det blir uppskjutet minst två veckor.

-Se bara på kaoset. -Det är inte bara studierna.

-Jag gillar inte ens rugby. -Det handlar inte om rugby.

Santiago, Chile, för 45 dollar. När hittar du det billigare?

-Aldrig! -Aldrig i hela livet.

Kolla här.

Listan med telefonnumren till alla tjejerna vi träffade där.

-Graciela… -Vilken böna.

-Silvia… -Vacker som en dag.

-Beatriz… -Ett bombnedslag.

-Nélida… -Inte hon.

Skojar du? Hon är ursnygg.

Hon lämnade dig i tårar på Montevideos gator!

-Nu räcker det. -Sluta.

Vakta den här. Håll den från Gastón.

Okej? Kom, vi tar en omgång till.

Sluta tjata om Nélida. Det angår inte dig.

Låt mig inte åka ensam med de där två nötterna. Snälla.

Det här övertygar inte mig.

-Vill du ha ett bra skäl att resa? -Okej.

Jag vill resa med dig.

Du tar examen om några månader, sen blir det bara jobb.

Du blir Montevideos bästa advokat, och vi blir så stolta.

Men våra liv tar olika vägar.

Fattar du inte? Det här kan bli vår sista resa.

Försöker du få mig att gråta?

Arbetare och studenter, förena er!

God kväll.

Kom hit. Duktig pojke.

Champ.

Vad tycker du?

Ska vi åka?

Klockan är åtta på morgonen denna torsdag i Montevideo.

Idiot!

Det här är Berch Rupenian med Impactos på Radio Independencia.

Den kommande långhelgen utlovar sol och milda temperaturer,

så ni kan njuta ordentligt.

Ge dig, Panchito.

Ha en bra dag.

Tack.

Numa!

Hur är det?

Hej.

Canessa! Roberto Canessa!

Alexis. Alexis Hounié!

Enrique Platero.

Felipe Maquirriain.

Francisco Abal. Pancho.

Hej då.

Uppför er nu.

Säg hej då till mamma.

Ha det så roligt. Hej då. Jag älskar er.

Ett. Två.

-Le, Javier. -Tre.

-Klart. -Okej.

-Härligt! -Nu börjar det, killar!

Hörde du ett klick?

-Ja. -Perfekt.

Jag heter Numa Turcatti.

Jag är 24 år.

Jag ser mig om. Jag känner nästan ingen…

…och ändå känns allt bekant.

De flesta är unga, som jag.

Uppväxta med kärlek i hus nära havet.

För några av dem

är det första gången de reser hemifrån.

Ge dig, Carlitos. Sätt dig ner.

BÅT SJUNKER UTANFÖR MONTEVIDEOS KUST

Coco, titta hit.

Det blev bra.

Vi skickar det till Diegos kusin.

-Rama in det åt henne, Diego. -Tack.

Dieguito!

Ge dig, Panchito. Jag vill vinna.

Du har bra kort.

Din kusin…

Hoppla!

Hajarna är hungriga idag.

Är det bergskedjan?

Är det sant att den vill dra ner allt som flyger över?

Ja. Det är sant.

De varma vindarna från Argentina kolliderar med den kalla bergsluften

och skapar en sugeffekt.

Du skojar.

Inte alls. Det är så turbulensen uppstår.

Men vi ligger ett steg före.

Se här.

Här har vi bergskedjan.

Vi ska resa härifrån och hit.

Men rutten är ingen rak linje.

Om det bara vore så enkelt. Bergskedjan är enorm.

Därför flyger vi söderut

till ett lägre pass.

Där flyger vi över, och väl i Chile flyger vi norrut från Curicó.

Tio minuter senare landar vi i Santiago.

Spänn fast säkerhetsbältena, tack.

Vi landar snart i Santiago.

Ge. Jag kommer strax.

God eftermiddag, mina damer och herrar. Det här är er kapten, general Carlos Páez.

Var vänliga och spänn fast er, så era kroppar inte sprids över Anderna.

-Och tipsa era vänner om vårt flygbolag. -Ursäkta.

Gå till din plats.

Sätt dig, tack.

Carlitos!

Det räcker. Spänn fast er.

Flytta fram. Jag behöver lite plats här bak. Sätt fart.

Vad är det? Är du rädd?

Försiktigt, Javier.

Nando, säkerhetsbältet.

Sätt dig.

Nando!

-Susy! -Sitt kvar!

Ge mer gas!

Fader vår, som är i himmelen…

Var hälsad, Maria, full av nåd…

Gastón!

Räck mig handen, Roberto.

Jag är här nere!

Eduardo.

Marcelo.

Ja, kompis. det är jag. Jag är här.

Nej! Jag vill inte att fler dör!

Inga fler får dö! Jag vill inte att någon mer ska dö.

Lägg honom mot väggen. Inte så. Lyft upp honom.

Du måste hålla dig lugn. Slappna av. Andas.

Se på mig. Jag läser till läkare.

-Jag heter Roberto. Vad heter du? -Álvaro.

-Álvaro, och mer? -Álvaro Mangino.

-Piloten lever! -Ta den här. Hjälp mig.

Piloten lever!

Kom igen, Gustavo. På tre. Ett, två, tre.

Hitåt.

DAG 1 DEN 13 OKTOBER 1972

Piloterna lever. Öppna här.