The Blue Planet

Synk av Mattiask57

DEN BLÅ PLANETEN

I vissa hav vimlar det av miljontals fiskar.

Planktonet blommar upp och bildar gigantiska moln.

Detta myller av livsformer saknar sin like i resten av oceanerna.

Det här är de mest produktiva haven på jorden.

Detta är de tempererade vattnen.

De gränsar till de tempererade zonerna.

Här förändras klimatet under årets gång.

Årstiderna påverkar även den submarina världen.

Solstrålarnas styrka varierar ständigt.

Långt norrut bjuder somrarna på många soltimmar.

Om vintern försvagas solen och det kan vara beckmörkt i flera veckor.

Somrarna är varma och behagliga.

Vintrarna bjuder på vilda oväder.

Under dylika omständigheter måste man kämpa för att överleva.

Det är januari månad på Sable Island utanför Nova Scotias kust.

Några gråsälar har lyckats ta sig i land genom bränningarna.

Här rasar vindarna i flera dagar i sträck.

På Sable Island finns världens största gråsälskoloni

Årligen kommer 100 000 sälar hit för att föröka sig...

...just när vädret är som värst.

För att lägga sten på börda överges kutarna efter blott 18 dagars diande.

Deras mammor måste återvända till havet för att jaga föda.

Eftersom kutarna ännu inte kan dyka är de strandsatta.

De håller sig vid liv tack vare sitt späck.

Först om fem veckor är de starka nog att kunna simma.

Då har det hunnit bli förvår och havet är överfyllt med föda.

När maj månad kommer har våren nått Skottlands kustremsa.

Under ytan kom den bra mycket tidigare.

I mars var vattnet varmt nog för att utlösa en magisk metamorfos.

Det här är fytoplankton, små alger inte större än knappnålshuvuden.

Det förökar sig häpnadsväckande snabbt. På ett år nybildas mer-

-än vad alla växter på land klarar av tillsammans: sex miljarder ton.

Denna enorma blomning sprider sig över havsytan.

På några få månader blir stora områden intensivt gröna.

Djurlivet håller jämna steg med det blommande havet.

Dessa polyper ser ut som små anemoner - men inte så länge till...

När de delar sig visar det sig att det är öronmaneter.

De har en diameter på knappt tre millimeter.

Om bara några månader kommer de att ha samlats i stora stim.

Basfödan utgörs av ytterst små hoppkräftor.

Dessa dyker upp varje år och betar av fytoplanktonet.

De sprattlande benen skapar strömmar-

-som sopar in de små algerna i deras korgliknande filter runt munnen.

På en mikroskopisk nivå-

-är vattnet så trögflytande att fyto- planktonet inte kan simma motströms.

På antennerna sitter känselspröt som upptäcker om faran lurar runt hörnet.

Med hjälp av laser kan man se att kräftorna lämnar spår efter sig...

...ungefär som ett jetplan på himlen.

De lite större rovdjuren drar nytta av dessa spår för att hitta sina byten.

Det var nära ögat!

Vissa rovdjur är helt enkelt för stora för att de ska klara sig undan dem.

Maneter.

Visst ser de ömtåliga och vackra ut, men de är livsfarliga motståndare.

Varje gång den känsliga klockan pulserar-

-sugs planktonfyllt vatten in i dess spetsliknande hals och filtreras.

Hoppkräftorna sitter nu fast på dess membran.

En havsnässla är bara några få centimeter i diameter.

Den fångar dagligen tusentals hoppkräftor.

Det är svårt att föreställa sig dessa jättars förmåga att döda.

En sådan här manet väger uppemot trettio kilo-

-och dess tentakler blir över åtta meter långa.

Men än större faror lurar på hoppkräftorna.

På senvåren har årets kull av öronmaneter hunnit bli fullvuxna.

Maneterna samlas i enorma stim som blir flera hundra meter långa.

De suger i sig all plankton som kommer i deras väg.

Hoppkräftorna förekommer dock i sådana astronomiska mängder-

-att tillräckligt många överlever för att bilda egna stim.

Här har vi en brugd.

Denna enorma fisk väger åtta ton och livnär sig enbart på plankton.

Varje timme filtrerar den tusentals ton havsvatten genom sina gälar.

Otaliga brugder dyker upp när havet står i full blom.

De simmar längs de strömmar där planktonet är som tätast.

Tillgången på plankton är så riklig att även andra djur kan festa på det.

Nämligen de djur som bor på havsbottnen.

Varje centimeter av klipporna är täckt med ryggradslösa djur av något slag:

Anemoner, sjöpungar, hornkoraller.

Samtliga fångar plankton från vattnet som strömmar förbi.

Däremot är inte alla livsformer beroende av planktonet.

Det är tidig vår i British Columbia.

Havsväxter har så sakteliga börjat växa i det kalla vattnet.

Antalet soltimmar ökar och vattnet värms upp.

De här små växterna växer så småningom till stora bäddar av tjurkelp.

De långa trådarna blir 30 meter långa och har små luftblåsor på sig-

-så att de kan flyta högt i vattnet och fånga solljuset.

Söderöver är solen starkare.

Den största kelpen växer här längs Kaliforniens kustremsa.

Det här är jättekelp.

Under högsommaren växer varje växt med närapå en meter om dagen.

35 meter ner i vattnet sitter bålen fast i bottnen-

-med en liten, men oerhört stark, sugskiva.

Fullt utvecklade kan dessa jätteväxter vara hundra meter långa-

-och de bildar vidsträckta undervattensskogar.

Stora fiskstim söker här sin tillflykt .

Det här är smedrevfisk.

De lever på plankton. När eventuella faror tycks avlägsna-

-beger de sig mot det öppna havet, där planktonet är som tätast.

Men så fort faran närmar sig...

...susar de tillbaka till tryggheten i skogen.

Fiskar är inte ensamma om att söka skydd här.

Havsuttern söker upp kelpskogen för att ta sig en tupplur i säkerhet.

För att den inte ska driva iväg mot öppet hav, där stora rovdjur lurar-

-förankrar den sig genom att vira lite kelp runt kroppen.

Förr eller senare är det dags att hitta mat.

Den finns på havsbottnen långt under uttern.

Havsuttern kan emellertid vara under vatten i tio minuter-

-vilket räcker mer än väl för att hitta lite skaldjur.

Många av de mindre djuren som lever här, såsom sjöborren-

-betar på kelpen. Om de blir alltför många till antalet skadar de kelpen.

Havsuttern äter ibland borrar. Därmed blir sjöborrarna sällan övertaliga.

Man kan alltså säga att havsuttern fungerar som havets skogvaktare.

Garibaldis frökenfisk skadar däremot inte kelpen.

Den hjälper snarare till genom att äta upp små djur som sätter sig på bladen.

De betar på slät tångbark - små, kolonibildande djur.

De bygger sina kolonier som små lapptäcken av vitt skal på bladen.

När mörkret faller finns det inte lika många rovdjursfiskar i närheten.

Den släta tångbarken tittar fram ur sina vita skal.

Precis som korallpolyper börjar de nu filtrera plankton i skydd av mörkret.

De är inte ensamma om att våga sig ut så här dags.

Det här är en märlkräfta. Den är bara 2 cm lång och äter faktiskt kelp.

Detta gör i sin tur den till utmärkt föda för många predatorer.

För att skydda sig spinner den silke precis som en spindel.

Med hjälp av silket syr den ihop två kelpblad som den använder som skydd.

Den här behöver mer än väl ett tryggt hem.

Det är en mamma.

Det sitter över femtio små liv på henne mage-

så det börjar bli lite trångbott.

De är snart gamla nog att ge sig av. Så fort det bara går-

-sparkar hon ut dem för att de ska få ett smakprov på livet.

Morgonen gryr.

Bäddar av ålgräs växer på grunt vatten mellan kelpskogen och kusten.

En knubbsäl har sökt skydd här. Den sover nu ut efter en lång natt.

Men inte så länge till...

En sälhane ger signal om att det är dags att vakna.

Andra sälar lockas dit från alla möjliga håll.

I juni börjar de unga knubbsälshanarna med sina underliga parningsritualer.

Här lyssnar den ene på den andres grymtande Iäten.

Dessa läten verkar vara ett sätt för dem att avgöra vem som bestämmer.

Men om sälarna är mer eller mindre lika stora och gamla-

-så räcker det inte med några läten. Då blir det slagsmål i stället.

Sälar kan vara förvånansvärt våldsamma.

Om en månad är det dags att para sig. Då blir slagsmålen på allvar.

Men nu på sommaren är det helt oskyldigt - de leker bara.

Många av djuren som söker skydd i kelpen måste ut för att söka föda.

Örnrockan, till exempel.

Det verkar otroligt, men sandgolvet ute på det öppna havet-

-rymmer rikligt med föda för örnrockan.

I sanden gömmer sig föda.

Örnrockan har sitt eget lilla speciella knep för att hitta den.

Med hjälp av vattenstrålar blåser den undan sanden och hittar evertebrater.

En kelphavsabborre slår dank vid sidan av i avvaktan på små smulor.

Även andra jägare är i farten.

Till exempel solfjäderskäddan.

Här finns bönsyrseräkor som lever i tunnlar.

Men återigen tvingar hungern dem att bege sig ut i det fria.

Det är förstås alltid ett vågspel.

Antingen får de äta...

...eller så blir de uppätna.

Här är en snäcka som kallas janolus.

Dess färger antyder att den är giftig, vilket också stämmer.

Men den är inte giftig för andra typer av snäckor.