The Last Remake of Beau Geste

Platsen? Nordafrika. Året? 1906.

Vår historia börjar precis här.

Legionen, legionen, franska Främlingslegionen

Legionen, legionen, franska Främlingslegionen

Vi ger allt - för Frankrike

Vi sliter ont - för Frankrike

Vi är slödder och pack, men ger gärna vårt liv

Vi offrar ett ben - eller en ögonglob

Med stor bravur - för Frankrike

Och en nätt liten slant

Alla för en - för Frankrike

Att dö är kul - för Frankrike

Vi torterar och stympar Vi dödar och dödas

för ära och pris vill vi gärna ha

Vi är chauvinistsvin - för Frankrike

Och en nätt liten slant

Skicka fram araberna med sablar och knivar

Vi mördar män och våldtar kvinnor

För frihet, ädelmod, pengar och stålar

Och nån gång ibland så mördar vi kvinnor

och våldtar alla män

För Frankrike För Frankrike

För Frankrike!

Historien verkar ta sin början här i Saharaöknen-

-men i själva verket började den några år tidigare i England

Familjen Gestes gods

Äntligen!

Äntligen, Crumble! En son! En pojke som kan föra släktnamnet Geste vidare.

Han ska bli en stor ledare. Och hans namn skall vara Beau.

- Just det. - Ja... Beau.

Min son Beau ska bli lång och stark som ett träd.

Det vet jag.

- Hur låter det i dina öron? - Det lät som: Min son Beau...

- Några nyheter? Har min son kommit än? - Vilken minut som helst, säger doktorn.

Satans slöa sugga till hustru, och Gud signe henne.

Hur länge ska jag behöva vänta?

- Han är här! Hör hur han gråter. - Fega ynkrygg!

Ska det föreställa en hjälte? Böla som en fröken!

Jag ska banka lite mod i honom.

- Vart ska ni, sir Hector? - Ur vägen! Jag ska fostra min son.

Innan ni går in måste jag varna er: Jag har både goda och dåliga nyheter.

För det första - er hustru är död.

Och de dåliga nyheterna?

Er son...är en dotter.

En dotter?!

En dotter? Jag har inget behov av nån dotter!

Odugliga klåpare! Jag bad uttryckligen om en pojke.

HEM FÖR FÖRÄLDRALÖSA POJKAR ADOPTIONER FÖR ALLA PLÅNBÖCKER

Ni kunde inte valt ett bättre ställe, sir Hector.

Mina pojkar tillämpar det jag predikar:

Broderskärlek, självförnekelse och "gören mot andra"...

De är inte nådiga mot varandra, det går inte att hejda raringarna.

Nå, sir Hector, vad hade ni tänkt er för gosse?

Här finns alla sorter. Ömsom vin, ömsom vatten...

Sluta genast, vidriga lilla otäcking!

Det var mig en raggig samling. Duger inte, duger inte, duger inte...

Den där ser judisk ut! Jag vill ha en krigare, ingen tandläkare.

För att vara helt uppriktig är jag på jakt efter något elegantare.

Min son måste vara hjälte, ser ni. Jag betalar generöst för rätt gosse.

Han ska vara lång, blond, ha en aristokratisk hållning-

och blå ögon.

En pojke på vilken jag kan överföra mina egna nobla drag.

Han måste bli 185 centimeter lång.

Han ska givetvis fostras till engelsk gentleman med smak för blodbad.

Det var väl det hela... Men ni väser ju, Woodworm?

Låt oss gå långsamt.

Där har vi honom - där har vi Beau! Beau Geste!

Du är Beau Geste.

Nej herrn, jag heter Obadia Spittle.

Nej, du hette Obadia Spittle.

Nu heter du...

...Beau Geste!

Jag heter Beau Geste!

- Slå in honom. - Nej, han är som min egen son.

- Ni får fem guineas. - Min egen son gick för sex.

Vet ni vad? Ge mig 12 guineas, så får ni hans tvillingbror på köpet.

Tvilling? Två söner - två hjältar?! Jag tar båda två.

Digby, hälsa på din nya pappa.

Jag kan inte dela på ett tvillingpar!

Så började vårt nya liv. Precis som Hectors dotter Isabel blev vi Gests.

Dagarna ilade förbi.

Vi var identiska tvillingar, men Beau var mer identisk än jag.

Isabel avgudade Beau, som inte verkade känna något alls.

Men hjältar får ju inte ha känslor.

Det var som att jag kände åt honom.

Beaus öde var utstakat. Han ville ha en ädel död och vikingabegravning.

Så vill jag dö, Dig.

Kan du sätta eld på mig och knuffa ut mig till havs?

Kan jag väl, men inte förrän du är död.

- Du tänker väl inte dö före mig? - Självklart inte, Dig.

Vi är ju oskiljaktiga.

Geste och Geste nil separatum est.

Rask marsch!

Höger om... Rask marsch.

Beau fostrades till krigare och fick lära sig att kommendera.

Och jag...fick lära mig lyda.

Livet på Geste Manor gick vidare...

...tills en ödesdiger natt då sir Hector tillkännagav...

Beau! Isabel! Jag har fantastiska nyheter.

England har kastats in i ett blodigt och förödande krig.

Jag reser i gryningen.

- Var krigar man, sir? - Ingen aning. Betjänten har papperen.

Ruttnande lik och blodstank piggar alltid upp mina näsborrar.

- Men jag är väl bara sentimental. - Sentimental...

Beau, följ med mig och ge noga akt på hur jag gör.

Ursäkta, ers majestät...

En vacker dag måste du klara det här på egen hand.

29 på höger tutte och tre nyp i vänster.

Det här är ätten Gestes legendariska safir - Blue Water.

Jag har sett Hope-diamanten och har njutit anblicken av Kohinoor.

Men jämfört med den här stenen är de bara skit.

Beau, den här ädelstenen är grunden för Gests förmögenhet.

Du ska vakta den till min återkomst.

Beau växte upp till en ståtlig karl.

Jag blev äldre.

Söndag! Vilodagen...

Den ljuva Isabel övade och övade och blev en fulländad oskuld.

Var inte så förbaskat försiktig, Dig! Gör ett riktigt försök.

Beau var helt ämnad att bli hjälte.

Han var ett praktexemplar. Som hans bror måste jag också ha varit perfekt.

Men det syntes inte lika tydligt på mig.

- Gick det bra, gamle gosse? - Ja, det tror jag.

Kära nån... Sluta!

Jag har upptäckt ännu en filmkliché. Vad står det?

"Sudan andas ut. 100 000 engelsmän och 45 000 fransmän stupade."

"Engelsk segermarginal: 55 000", hurra!

Kör!

Det är karossen som kommer! Unge mäster är tillbaka.

- Isabel! - Far!

Beau!

Jag har en angenäm överraskning åt er.

Tillåt mig att presentera lady Flavia Geste...

...er nya mor.

Vi gifte oss i morse.

Mamma...

Den här ska bort. Jag måste möblera om hela huset, uppifrån och ner.

Det är gräsligt. Och det där vidundret...

Det är ju onkel Thaddeus!

Och den där saken över eldstaden måst bort...

- Men det är ju vår vapensköld. - Befängt...

Nej, nej, nej - bort med den. Jag ska göra något skojigt med en persika.

Du gör som du vill, kära du. Ska vi inte lägga oss nu?

- Men klockan är ju bara sex. - Fasen också.

Och så matsalen. - Sluta plinka, Isabel.

Skriv ner det här. Vi river ut de gamla panelerna...

Visst är hon magnifik. Jag känner mig som 75 på nytt.

Hon är inte direkt motbjudande.

Vi träffades på ambassaden i Paris. Hon hade mist sin sjunde make.

Mist eller förlagt?

Visst vore det fränt med heltäckningsmatta i hermelin?

Du gör som du vill. Ska vi inte ta en titt på sovrummet?

Jag tänkte mig något tokigt med en takkrona och strutsfjädrar.

Hoppas att jag har ork nog.

Hälsa Crumble att jag behöver en trappstege.

Ett ögonblick...

Får jag byta några ord med vår nya mor?

- Kila upp i förväg. - Ja, då kommer vi nog fram samtidigt.

- Får jag tala med er i förtroende? - Vad har man en mor till?

Var försiktig, far är en gammal man.

Och jag vill att han blir mycket, mycket gammal.

Vi ska väl inte vara fiender, Beau?

Den saken avgör ni.

God natt...Beau.

God natt...

...mor.

Raska på! Jag orkar inte hänga kvar i takkronan länge till!

Det har hänt något rysligt! Kom, Doggie.

Jag har gett honom lugnande, men det kan gå hursomhelst.

- Hjärtattack? - Ja, det blev för mycket för honom.

Han överträffade sig själv.

Det kan bli första dokumenterade fallet av "extas-död".

- Kommer han att klara sig? - Han är en seg gammal stridshingst.

Men det är bara en tidsfråga.

En fråga om tid...

Så sorgligt! Bortryckt i blomman av sitt liv.

- Mor måste vara tapper. - Du har rätt.

Frukta inte, Hector - din Flavia kommer att sjunga och dansa igen.

- Han är inte död än! - Det har gått fyra dagar.

- Läkaren sa högst tre - odugling. - Låt honom dö med lite värdighet.

Jag måste givetvis sälja huset. Det väcker för många minnen.

Isabel, du som är oskuld kan ju bli nunna.

Det kan du också, Digby.

Men jag har andra planer för dig, Beau.

Herrarna från Cartier är här.

- Crumble, öppna kassaskåpet. - Kassaskåpet, Crumble.

- Cartier? Juvelerarna? - Inte tänker ni sälja Blue Water?

Nu är den min och jag tänker disponera den som jag behagar.

Varsågod, frun.

- Vad hände? - Säkert bara ett spänningsfall.

- Titta! - Var?

- Där. - Borta.

- Är det nån som försöker skämta? - Titta inte på mig.

Inte trogne, gamle Crumble.

Jag släcker, räknar till tre och tänder igen.

Och då vill jag att Blue Water ska ligga på bordet igen.

Ett, två, tre.

Jag försöker igen. Den här gången ska Blue Water tillbaka. Bordet också.

Ett, två, tre.

Mitt tålamod börjar tryta. Jag försöker en gång till.

Ett, två, tre!