The Curse of Frankenstein

För mer än 100 år sen, i en bergsby i Schweiz

bodde en man vars underliga experiment med de döda har blivit legendariska.

Legenden har berättats med fasa över hela världen... Det är legenden om...

Frankensteins förbannelse

-Hjälp oss, fader! -Vad sägs om lite mat?

-De svälter oss! -Stannar du, fader?

Karln yrar.

Är du säker på att du vill träffa honom ensam?

Ni har besök, baron Frankenstein.

Om du behöver hjälp, är jag utanför.

Du ville visst träffa mig.

Är det själslig tröst du söker?

Ge din själsliga tröst till dem som tror att de behöver den.

Jag ville träffa dig för att jag inte kom på nån annan.

Folk litar på dig.

De lyssnar på det du säger.

Hör nu på mig, och sen kan du berätta det för alla andra.

Då kanske de tror på mig.

-Jag måste berätta... -Jag måste berätta, du ska lyssna!

Om du tror att mitt ord kan ge auktoritet, tar du miste.

Du bör nog inte berätta det du anser är så viktigt.

-Du stannar. -Släpp mig.

-Säg att du stannar. -Ska jag ropa på vakten?

Jag ber om ursäkt. Var snäll och sätt dig.

Jag bad ju om ursäkt. Jag ska inte tappa humöret igen.

Som du vill.

Om jag inte kan övertyga dig...

om att det jag nu tänker berätta är sant...

kommer jag att vara död om en timme.

-Jag har sagt... -Då kanske du förstår.

Du får nog börja från början.

Hur började alltihop?

Jag tror att det var när jag gick i skolan.

Jag har alltid varit intelligent.

Dåren som undervisade oss kanske lyckades lura de andra...

men vad visste han?

Han hade lärt ut samma smörja i 30 år...

och han hade nog inte fått nån ny lärobok på 20 år.

När min mor dog ärvde jag Frankenstein-förmögenheten.

Tack vare den kunde jag välja det liv och arbete som jag alltid velat ha.

Victor, käre pojke...

du är den ende som finns kvar i Frankenstein-familjen.

Jag vet att du kommer att sköta dig...

på ett sätt som skulle gjort din stackars mor stolt över dig.

Jag ska göra mitt bästa, morbror. Tack.

Tack för att ni kom.

Adjö.

Varför ville du träffa mig, moster Sophie?

Det är lite känsligt, Victor. Jag...

Är det om pengarna som min mor brukade ge dig?

Oroa dig inte. Jag fortsätter att betala.

Du är en duktig pojke. Din stackars mor skulle varit stolt...

-Ja, ja. -Elizabeth, tacka din kusin.

Det behövs inte.

Seså, Elizabeth. Säg tack, artigt.

Tack.

En duktig flicka. Hon blir en bra kvinna en dag.

-Det blir hon säkert. -Och en bra hustru.

-Adjö. -Ja, adjö.

Den första i varje månad brukade din mor...

-Jag förstår. Jag ska göra likadant. -Tack.

Godmorgon.

Är det här familjen Frankensteins hus?

Ja.

Jag heter Paul Krempe. Jag söker baron Frankenstein.

Ni måste vara Victor. Jag är er privatlärare.

Jag förstår.

Men jobbet är väl inte ert än?

Det är väl bara en intervju för att se...

om ni passar för jobbet.

Ja, men jag har utväxlat brev med baronen...

och han verkade nöjd med mina kvalifikationer.

Ja, det stämmer visst.

-Han ville nog se hur jag ser ut. -Så måste det vara.

-Kan ni säga till er far att jag är här? -Min far är död.

-Omöjligt. Jag fick ett brev... -Han har varit död i 10 år.

Det var jag som skrev annonsen. Och skrev till er.

Så ni är baronen?

Sen jag var 5 år gammal.

Söker ni en privatlärare åt er son?

Jag ville slippa förklara allt per brev.

Det är aldrig särskilt enkelt.

Jag förstår inte vad det gör för skillnad.

Ni skulle anställas som min privatlärare, om baronen godkände er.

Ni åtar er uppgiften. Ni betalas enligt överenskommelse.

Av vem?

Av baronen. Jag är ganska rik.

Vill ni fortfarande ha jobbet?

Det vore en ära, herr baron.

Mitt första intryck av Paul visade sig snart stämma.

Han var en bra lärare.

På två år lärde jag mig allt han kunde lära ut, men vi fortsatte...

att utforska det okända. Vi undersökte, registrerade, sökte...

sökte oavbrutet...

tills vår forskning gradvis började gå i en enda riktning...

och vi vände all vår energi ditåt.

Det krävdes många års oavbrutet arbete innan vi fann det vi sökte.

Sen, en kväll...

när ingen annan hörde eller såg nåt...

belönades vårt slit.

Paul, den lever.

Vi har lyckats!

Vi har lyckats!

Det dröjde ett tag mellan hjärtreaktionen och de första synliga livstecknen.

Det är den tid som hjärtat behöver för att låta blodet cirkulera i hela kroppen.

Om vi kunde fördröja eller förlänga den tid under vilken en kropp verkar vara död...

men hjärtat fortfarande lever...

skulle vi ha en levande kropp med den svagaste livsgnista.

Tänk vad det skulle betyda när man utför stora operationer!

Vi skulle kunna rädda hundratals liv.

Minska chocken, ingen blodförlust.

Läkarförbundet ska träffas i Bern nästa månad.

Hinner vi skriva ner allt?

Det gör vi.

-Men det ska vi inte. -Varför inte?

De träffas bara en gång per år. Varför vänta så länge?

Vi måste vänta.

Det vi har gjort hittills är ingenting jämfört med det vi ska göra.

Vi har bara börjat. Bara gläntat på dörren.

Nu ska vi gå in genom den och se vad som finns bakom.

Förstår du inte, Paul? Vi har upptäckt själva livets källa...

och återfört en död varelse till livet.

Det är en oerhörd upptäckt, men vi kan inte offentliggöra den än.

Vi måste gå till nästa fas.

Vi har väckt liv där livet var utsläckt.

Det räcker inte att återföra döda till livet.

Vi måste skapa nytt från början. Skapa vår egen varelse...

ända från början.

Från vad? Vad pratar du om?

Glöm helheten. Nu måste vi ta delarna...

lemmar och organ, och sen ska vi bygga.

-Vad då? -Det svåraste en människa kan göra:

En människa.

Vi måste skapa en människa...

med perfekt fysik, en konstnärs händer och ett genis mogna hjärna.

-Vi klarar det. Inser du inte det? -Nej, det gör jag inte.

Det du säger är nonsens, det strider mot naturen.

Sånt kan bara sluta i ondska.

Vad är det med dig? Du har inte haft några skrupler hittills.

När det gäller att strida mot naturen, har vi inte redan gjort det?

Det som är dött, ska det inte vara dött för evigt?

Men vi gav det livet åter.

Vi har lärt oss hemligheter som ingen har kunnat drömma om.

Vi har överskridit naturens gränser för människans utveckling.

-Inget kan stoppa oss nu. -Vad vill du göra?

Först måste vi ha ramen, kroppen.

Förra veckan hängde de en stråtrövare i Engelstadt.

Han hade plågat trakten i flera månader. Som ett varnande exempel...

har hans kropp lämnats på en stolpe strax utanför stan.

Där lär den hänga tills den ruttnar...

eller stjäls.

Fåglarna har verkligen passat på.

Ögonen...

Halva huvudet är uppätet.

Vad tänker du göra?

Ta av huvudet. Det har jag ändå ingen användning av.

Det ligger i syra. Snart finns det inga spår kvar.

Hjälper du mig med kläderna?

Titta på händerna.

Stora och klumpiga. Inte konstigt att han var rånare.

Med såna händer kunde han inte varit mycket annat.

Förutom en gorilla, kanske.

Vi ska nog inte göra det här.

Vi borde vänta och visa våra upptäckter för förbundet.

-Om nåt går fel... -Nu vet jag.

-Vad? -Sköt om allt medan jag är borta.

Vart ska du?

Om jag åker ikväll bör jag vara tillbaka imorgon kväll.

-Victor! -Vad är det?

Vad pratar du om? Vart ska du åka?

Åka?

Jag ger mig iväg ett tag. Jag berättar när jag kommer tillbaka.

Rör inte vår vän medan jag är borta. Låt honom vila i frid...

medan han kan. Nu äter vi, jag är utsvulten.

Jag trodde att det var herrn.

Nej, han är inte tillbaka ännu.

Kommer han i tid till middagen?

Jag vet inte, det sa han inte.

Nu är han här.

Godkväll, baron Frankenstein väntar mig. Får jag komma in?

Jag behöver hjälp med bagaget.

-Bagage? -Ja, jag ska bo här.

Jag beklagar, fröken, men det har baronen inte nämnt.

Det måste han ha gjort. Jag skrev ett brev.

Så roligt att se dig, Victor.

Det har tyvärr skett ett misstag.

Misstag?

Fick du inte mitt brev?

Jag är inte Victor, jag heter Paul Krempe.

Åh. Jag ber om ursäkt.

-Jag har inte träffat Victor på länge. -Nu när ni vet vem jag är...

kan ni kanske berätta vem ni är?

Elizabeth, Victors kusin. Har han inte berättat om mig?

Nej, det har han inte.

Det ska han minsann få höra när han kommer tillbaka.

-Är han bortrest? -Han borde komma närsomhelst.

Det dröjer nog inte lång stund.

Tänker ni stanna länge?

Jag ska bo här.

-Det ska bli mitt hem. -Bo här? Men...