Jim Gaffigan: Cinco

Tack. Tack. Tack.

Ha inte så höga förväntningar.

EN KOMEDISPECIAL FRÅN NETFLIX

Tack. Tack.

Det vore konstigt om ni inte klappade, antar jag.

Om jag kom ut och ni: "Då får vi se.

Låt oss se hur fet den där jäveln blivit."

Svaret är: "Fetare."

Jag gav upp för länge sen. Nu känns det som det händer nån annan.

"Någon borde göra nåt.

Det är som att bevittna en skogsbrand.

Jag hoppas de kan släcka den.

Vi byter kanal."

Den här är äkta. Det är ingen protes.

Jag gjorde den själv. Biologisk. Jag är en fet snubbe.

Det finns indikationer.

Jag inser att jag omedvetet döljer min mage med armen.

Så gör bara en fetknopp.

Nu är jag smal.

Min mage syns inte.

Fet, smal.

Kanske hoppas jag att folk ska tänka: "Håller han en bebis?

Han är smal och omtänksam. Vilken kille."

Jag vet att byxorna är tajta. Det är en liten present åt damerna.

Och vissa av herrarna!

Jag kan inte kontrollera vem jag attraherar.

Byxorna är tajta, men efter en vecka är de uttöjda.

Det är så jag ser kläder.

Kläderna tänker: "Okej, jag anpassar mig.

Köp större byxor, eller så töjer jag mig.

Vilket du föredrar, Jim."

Den här tröjan går hit ner när den inte är instoppad.

Det är skrämmande. Den är så lång.

När den ligger på min säng, tänker jag: "Är den en tröja eller en sovsäck?

Men när jag sätter på den, tänker jag: "Den är lite tajt.

Ska jag åka rullskridskor?"

Jag bryr mig inte. Lät det trovärdigt?

Vi hanterar det så.

När något är utom vår kontroll,

låtsas vi att vi ändå inte vill det.

"Jag bryr mig inte. Vem vill vara smal?

Vem vill se hälsosam och attraktiv ut?"

Alla.

"Inte jag. Jag ser hellre ut som en marshmallow med peruk."

Jag har ett nytt skärp

då mitt gamla skärp såg ut att ha blivit torterat i Game of Thrones.

Jag vet inte vad som hände med det.

Kanske beror det på att jag inte ville byta skärphål.

"Det här funkar fortfarande."

Mitt skärp tänkte: "Jag kunde ha varit ett klockarmband åt David Beckham."

Ett skärp för en fet kille tjänar ett annat syfte.

En smal person bär skärp för att hålla upp byxorna.

De här byxorna går ingenstans.

En fet kille bär skärp som distraktion.

Distrahera folk från faktumet att allt det här har samma yta.

Det är en miniekvator...

som delar det norra halvklotet från den södra klumpen.

Desto bredare skärp, desto större illusion. Det är ren vetenskap.

Det är därför jultomten... Tomtens skärp är ett transportband.

Det håller inte ens upp byxorna. Det håller jackan stängd.

Och vi ställer ut kakor åt det matvraket?

Givetvis bär jultomten hängslen under rocken.

Hängslen är fetknoppens sista utpost.

Den feta snubben blir till slut så stor,

att byxorna måste hållas upp... som en bro.

Skärpet får inte plats runt ekvatorn.

Det måste knäppas under.

Istället för att hålla upp byxorna, drar det ner dem.

Varje handling har en motsatt reaktion,

och tvingar oss välja mellan hängslen eller en livstid av rörmokarskämt.

Trist.

Tack för att ni kom i kväll, förresten.

Okej.

Det här är min femte specialtimme. En för var och ett av mina barn.

Förhoppningsvis är den här den sista. Ja.

Det är vackert här. Hoppas ni hade en fin sommar

för man har press på sig att njuta av sommaren.

Jag kommer från Mellanvästern. Där är det panik.

"Gå ut. Ha kul. Snart kommer vintern och dödar oss.

Gå! Få hudcancer nu!"

Man förväntas ha kul under sommaren.

På vintern diskuterar vi sommaren med sån nostalgi.

I januari skulle man kunna tro att vi pratar om ett dött husdjur.

"Minns ni sommaren? Jag saknar sommaren.

Jag har bilder av sommaren.

Det var då vi var en lycklig familj."

Sommaren framstår som en semester.

En tre månader lång semester endast för barn.

Vem förtjänar inte några månaders lov efter det hårda dagisåret?

På sommaren ser mina fem småbarn

ut som om de återvänt från att ha kämpat mot ISIS.

"Trean var hemsk."

Sommarlovet lägger grunden för besvikelse i vuxen ålder.

På första jobbet tänker man: "Måste jag jobba i juli?

Vad är det här, Ryssland?"

Man känner sig tvingad att resa på sommaren.

"Ska ni åka nånstans?" "Varför måste jag åka nånstans?"

"Vi bodde här när det var hemskt väder.

Nu när vädret är fint, borde vi åka nånstans."

Det är obegripligt.

Vintern för med sig hemskt väder.

Vi är aldrig beredda på det.

Vi är aldrig beredda på växlingen av årstider.

Vi blir överraskade även i oktober. "Det börjar bli kallt.

Ska det vara såhär varje år nu?"

Vi är inte arga. I februari är folk arga på vädret.

Vi vill ge nån skulden: "Det är iskallt. Obama!

Det är det där förbaskade ObamaCare.

Utan ObamaCare skulle det vara 22 grader."

Det finns alltid några som inte bryr sig om kylan.

"Är det två grader därute? Det är väl inget. Jag spelade golf.

Jag bär shorts för jag är en idiot."

Såna människor simmar utomhus på nyårsdagen.

Önskar ni inte i hemlighet att de dör?

Inte alla, men när man ser dem på TV tänker man: "Inte ett dödsfall."

Jag borde vara van. Jag är från Mellanvästern.

I mina barndomsminnen är det alltid vinter.

Det var vinter när jag gick genom snö och sörja.

När jag gick på högstadiet såg jag ett foto från Sibirien dit Stalin

skickade ryska fångar. Det såg exakt ut som min hemstad.

"Är det där min cykel? Det är min cykel."

Jag frågade min pappa: "Varför bor vi här?"

Han svarade: "De stränga vintrarna

lär oss uppskatta sommaren."

Det var då jag insåg att han var alkoholist.

"Så du är alltid full." "Jag tycker alltid att det är varmt."

Som liten trodde jag att folk blev lurade att flytta till Mellanvästern.

De kuskade runt i en täckt vagn på östkusten för 200 år sen.

Nån sa: "Vart är ni på väg?"

"Västerut. Vi ska åka till Västkusten."

"Västkusten? Har ni inte funderat på Mellanvästern?"

"Mellanvästern?" "Det är som västkusten, men närmare.

Gillar du gyllengula fält med säd?"

"Nej. Jag är glutenintolerant."

"Sjöar, då? Alla gillar sjöar. Sjöarna i Mellanvästern är fina.

Där finns Great Lakes. En av dem är Superior."

"Jag ska inte dit."

Men jag älskar Mellanvästern. Varje jul åker jag till Milwaukee.

Jag älskar att berätta för mina vänner i Kalifornien att jag åker till Wisconsin.

De säger: "Åh, nej. Åk inte dit."

"Min frus familj kommer därifrån."

"Du borde byta fru."

Allt jag gör i Wisconsin är att äta ost.

Det är en klyscha, men det verkar som om de vill bli av med den där.

"Vill du ha ost?" "Jag vaknade nyss."

"Det är ett ja, eller hur?"

Har ni nånsin ätit så mycket ost att ni tänker:

"Jag går nog aldrig på toa igen."

De från östkusten tycker det är knäppt. I Mellanvästern är det måndag.

Det är vädret.

Det är därför vi äter som vi gör:

"Fortfarande vinter.

Det är sommar, men jag kan inte sluta."

Det är inte alltid vinter. Folk älskar våren.

Det är en rolig dag.

Våren är verkligen en lögn.

Jag tillbringar hela våren med att vänta på våren.

"Är det vår?" "Nej, det snöar."

Dagen efter. "Är det vår?" "Nej, det är 33 grader."

"Vi missade de små vita blommorna."

Folk älskar hösten. "Det är min favoritårstid."

Det är ingen tävling.

"I America's Next Top Season röstar jag på hösten."

Folk som älskar hösten är galna i bladverken.

"Bladverken! Vi måste köra förbi bladverken.

Det är så vackert att se hur löven dör.

De är så vackra precis innan de faller mot sin död."

Vi tycker att det är vackert. Det är lövens ålderdomshem.

Det hjälper att löven inte kan prata.

Annars skulle de säga:

"Ge mig klorofyll!

Varför kör folk förbi och ler mot mig? Ni är monster!"

Vi är okänsliga för lövens tragedi.

De dör och faller till marken. Vi krattar ihop dem.

"Ungar vill ni hoppa i högen med döda löv?

Inte? Då eldar jag upp dem."

De stackars löven känner bara till våren och sommaren.

I oktober tänker de: "Vart är alla på väg?"

I början av november ser man ett par löv hänga kvar.

"Jag kommer klara det. Jag klarar mig genom vintern.

Jag och min polare, Carl. Visst, Carl? Carl?"

Granarna måste avsky all uppmärksamhet som löven får.

"Dumma löv. Alla kör förbi för att titta på de fina löven.

Ingen idé att lära känna dem. De är döda efter ett par månader.

I december sätter du en stjärna på mig."

"Varför låter granen som om den kom från Brooklyn?

Hur många skämt om årstider kan den här killen?"

På tal om bladverk, i oktober förra året

var jag i västra Massachusetts och de är stolta över sitt bladverk.

"Ser du vårt bladverk?"

"Bra jobbat. Bra jobbat med att göra inget."

Jag och min kompis körde förbi en skola

och min kompis sa: "Ser du skolan där?

Det är skolan där de skrev Mary Had a Little Lamb .

Jag svarade: "Borde det imponera på mig?"

Han sa: "Det är ett nationellt landmärke."

Så jag tänkte, säger folk: "Kom nu, barn.

Vi ska se där världens sämsta sång är skriven?"

Vad jag inte insåg var att Mary Had a Little Lamb-

var en stor hit på sin tid.