Born of Hope

Det finns många berättelser i vår världs historia.

De flesta går förlorade,

vittrade av tidens gång,

bortom människornas minne.

Men denna berättelse,

vår berättelse,

får inte glömmas.

Pappa!

Maia!

Spring! Maia spring!

Vi kom från vattnen.

Det rinner genom vår forntid,

genom tiderna till denna stund.

Forsar genom våra liv...

som konungars ättelinjer.

En snabbt flödande ström...

av minnen och sorger.

En droppe vatten,

blod...

och ännu en...

kan bli till en rännil,

en flod,

Ett stigande flöde,

ohejdbart...

som till slut...

bryter allt motstånd.

för att flyta fritt åter igen,

på väg mot sitt öde.

Spillran av de rättrådiga,

Dúnedain

Västerns folk...

var spridda och fåtaliga...

och ansatta av mången fara.

För mörkrets herre, Sauron...

hade inte förgätit det gångna...

och av alla folk i Midgård...

hyste han inte mer hat...

och mer fasa...

än för Dúnedain

Han ingöt sin vilja i sina anförvanter...

och genom långa tider...

sökte han kunskap, om Isildurs ättlingar ännu levde...

så han skulle kunna förgöra dom...

och de sista av hans stora fiender...

skulle utplånas,

för evigt.

Skynda på! Skynda på!

Dírhael!

Ivorwen! Gilraen! Fortsätt, snälla!

Jag tänker inte förlora er alla idag.

Arathorn!

Du har mitt tack, min herre...

och vad tjänst jag och min familj kan bistå med.

Vi är skyldiga er våra liv.

likväl som jag står i skuld till er. Jag tackar er min dam.

Ingen orsak, min herre.

Vi kan inte bli kvar här. Vart är ni på väg?

Jag vet inte, min herre.

Orcher brände vår by och dräpte människorna.

Dom som inte dödades, flydde. Jag vet inte vart.

Dorlad, min son,

höggs ner försvarandes oss.

Vi kunde inte lämna hans kropp i orchernas grymma händer.

Din son skall vila på en trygg plats, min dam.

Ni kommer med oss.

Arathorn!

Arathorn?

Känner du till honom pappa?

Ja,

eller jag gjorde när han var bara barnet.

Om han är samma person...

är han min vän och vapendragares son.

Vår ledare, furst Arador.

Isildurs arvtagare.

Vad är det?

Verkar som om dom är på plundring.

Men det här är bara krimskrams.

Konstigt

Orcherna letar guld och ädelstenar i vildmarken?

I vilket syfte?

Du blir mer lik honom för varje dag.

Är det vad han skulle ha önskat?

Han skulle ha grälat på mig för att jag lät dig ta hans plats.

"Vildmarken är inget ställe för min dotter."

Men jag är ändå glad att jag lärde upp dig.

Jag också.

Herre Arathorn

Det finns inga ledtrådar till vem som leder dem.

Bra jobbat Halbaron.

Nu måste vi föra dom här tre i säkerhet.

Vi skall till Taurdal, vår by, Herre?

Dírhael.

Min fru, Ivorwen och min dotter...

Gilraen.

Jag är Arathorn.

Aradors son.

Stämmer.

Nej, nej, buga inte.

När ni träffar min far...

kan ni hälsa honom så.

Men nu,

är det bäst att vi skyndar på.

Ett avundsjukt hjärta har inte plats för äkta känslor,

men dom kan stå alldeles bakom det.

Vad har jag att vara avundsjuk på?

Jag såg blickarna mellan dom.

Precis som du gjorde.

Dina ögon bedrar dig.

Dessutom har det inget med mig att göra.

Inte?

Nej.

och inte med dig heller, Dírhaborn.

Arathorn och hans utbygdsjägare förde den sörjande familjen norrut,

över mäktiga floder...

och genom Rhudaurs vida skogar.

Ett land som ännu befann sig under Dúnedains vakande ögon...

och förde dom till hans fader, furst Arador,

i den dolda bosättningen Taurdal.

Kom min gamle vän och vapenbroder.

Låt oss skänka er son den frid och ära han förtjänat

Ty jag känner er förlust som vore den min

och er sorg som min.

Så, ingen lång vila i de uråldriga stenhallarna...

för en av huset Aranarths söner!

men jag låter inte dina kvarlevor vanäras, Dorlad,

när ondskans hantlangare åter försöker...

driva Dúnedain än längre ut i exil!

Farväl.

Jag vill be om förlåtelse.

Länge trodde jag dina känslor för Arathorn...

bara var en övergående förtjusning...

och att du efter en tid skulle lämna den...

och se dig omkring till slut.

Jag förstod inte,

förrän igår kväll.

I åratal har jag stått vid hans sida...

och ändå finns ett avstånd...

som bara en främlings flammande låga kunde avslöja.

Jag kan inte mäta mig med sådan skönhet och sorg.

El, det vore en ära för varje man att kunna kalla dig för hans.

Jag skulle inte orsaka honom annat än sorg.

Vi hittade dessa efter attacken igår.

Det är underligt hur så små ting...

kan bringa så enorm skugga...

och förändring i våra liv.

Furst Arador hade mycket att begrunda.

Tidender om orcher som angrep andra byar nådde honom.

Fridfulla hemman, bortom hjälp...

blev likaså anfallna.

Taurdal fylldes med många Dúnedain som flydde sina hem.

och sökte trygghet i antal.

Arador ledde sina tappra utbygdsjägare...

på ett uppdrag för att befria landet från hotet...

som härjade bland hans folk.

Men den trognaste av hans män...

skulle inte stå vid hans sida.

Hur går det med skörden, min dam?

Rikligt, min herre.

Jag hade väntat mig lite mer till mina resor.

Ger du dig av?

Min far har satt mig att ta reda på fiendens syften,

bland Kalla Bergen i öster.

Ensam?

Ja.

Ett farligt uppdrag, min herre.

Sannerligen.

Tidigare skulle inte sådan fara ha berört mig...

och jag skulle, med glädje, ha färdats till världens ände...

för vårt folks skull. Men nu?

Nu stannar en del av mig kvar här

och det är mitt hjärta.

Min herre.

Förlåt, min dam. Det var inte meningen att gör er upprörd.

Jag ska se österut

och vänta på din återkomst.

Min dam.

Med hjärtat fyllt av glädje...

färdades Arathorn långt bortom Arnors fallna städer.

Som Arathorn begav sig upp bland Kalla Bergen,

väntade Gilraen på hans återkomst...

i västerns falnande sommar.

Ofta strövande djupt in i skogen...

för att invänta hans återkomst.

Gilraen!

Varför håller hon på med detta?

Du vet vem hon väntar på.

Hon är för ung.

Men inte utan förstånd!

Mitt hjärta säger att Arathorn får bära Barahirs ring förr än väntat.

Men jag tror inte han kommer att leda Dúnedain länge med den på sitt finger.

Men stå inte i vägen för dom då, Dírhael!

Gifter dom två dig snart,

kan det kanske föda nytt hopp bland vårt folk.

Men om inte...

kan det, i detta växande mörker,

bli så att Dúnedain faller till sist,

för att aldrig resa sig igen.

Låt dom få den lycka dom kan få.

Du är sen.

Var är dom andra?