Will & Harper

Okej Will, när du är redo.

Jag går bara in i rummet och

sätter mig, som det brukar vara i början av en dokumentär

när de använder B-fotot

men personen inte visste att de skulle använda det.

Det är helt naturligt.

Hejsan. Jag är Will Ferrell, en av världens bästa skådespelare.

För länge sedan, när jag var med i Saturday Night Live...

Will Ferrell.

Jag har inte fått så många vänner här.

...träffade jag en kille, Andrew Steele.

Han började som manusförfattare samtidigt som jag började.

Hej. Jag är Robert Goulet.

Han skrev en massa sketcher åt mig.

Hallå, det är Saddam.

Han blev så småningom manuschef på SNL.

Kan du lägga ner hornen?

Andrew föddes och växte upp i Iowa.

Levis 501:or, usel öl,

typen som liftade.

Tre dagar.

Ingen sömn.

Helt enkelt en älskvärd surgubbe

med en jättekonstig och kreativ humor.

Vi jobbade på SNL i åratal

och emellanåt nämnde han

att han ville göra ett eftermiddagsprogram.

Känner du till farorna med ketoacidos?

Vi tramsade mycket.

Vi drack mycket.

Och om du nånsin har tänkt: "Varför gjorde Will Ferrell det där?"

så är det sannolikt att Andrew Steele var inblandad.

Varför gjorde jag en Lifetime TV-film?

Sarah kan jobba. Jag är hemma med barnen.

Varför gjorde jag en film på spanska?

Vi tävlar tillbaka till huset!

Varför gjorde jag en massa reklam för dålig öl?

Medan allt det här hände, gifte vi oss båda, blev pappor

och genom åren

blev han en av mina närmsta vänner.

När pandemin slog till sågs vi inte på väldigt länge.

Och en dag, mitt i en filminspelning i Boston,

fick jag ett mejl av Andrew.

"Hej, Will.

Det är något du behöver veta.

Jag är gammal nu,

och hur löjligt och onödigt det än kan verka att meddela det,

så kommer jag att transitionera till att leva som kvinna."

"De senaste tio åren har jag försökt förstå vad som pågår.

Jag har kämpat för att bli av med det under åren.

Nu slutar jag att kämpa.

Som ung trodde jag att alla killar kände som jag.

Sedan tänkte jag att jag kanske bara var knäpp.

Sedan förträngde jag det länge och hamnade i terapi.

Det är underbart när ens kropp och själ

gör uppror mot det onaturliga och uppgivna som man har blivit.

Min personlighet kommer nog inte att förändras som transkvinna.

I stället för skitstövel blir jag en subba.

Jag är mycket lyckligare nu."

"Jag önskar att min lycka skulle innebära en sorgfri framtid

full av mod och självförtroende, men nej.

Jag bär på tvivel och rädsla, som den komiker jag alltid har varit."

"Jag kommer inte att vara bra på det.

Det kommer att gå långsamt, vara pinsamt, hemskt och glädjerikt.

Allra mest hoppas jag att jag inte förlorar nån jag älskar.

Tack. Nytt namn kommer."

Det var jättesvårt att skicka det.

Jag skrev om det om och om igen

för att försöka säga det jag ville säga.

Det var liksom bara... oj.

Det här är galet.

Den största frågan för folk som kommer ut är: "Är jag fortfarande älskad?"

Jag har träffat transpersoner som inte blev älskade.

Jag tvivlar inte på att Will är min vän,

men jag är inte längre Andrew Steele.

Okej, vad gör vi nu då?

När jag skickade mejlet till Will

svarade han ganska snabbt att han stöttade mig.

LOS ANGELES KALIFORNIEN

Jag skrev att jag älskade henne och stöttade henne

och att vi skulle hålla kontakten så ofta vi kunde.

Bingo!

Men jag hade många frågor.

Jag har många frågor till Will.

Vad innebär trans för honom? Tycker han att jag är en kvinna?

Känner han några andra transpersoner?

Varför namnet Harper?

Och hur länge har hon känt så här?

Varför höll hon det inom sig så länge?

Är han nyfiken på hormoner och kirurgi och hårborttagning?

Vill han ställa alla de där frågorna som man inte ska ställa?

Gillar hon fortfarande usel öl?

Varför avskyr han Natty Light?

Eller är det bara vin nu?

Det är en jävligt god öl. Den bästa som finns.

Hur ska jag bete mig? Vill hon att något ska förändras?

Kommer jag att få en helt ny vän?

Hallå?

Sedan ringde han.

Han hade ett förslag. Han visste att jag har kört runt i landet

nästan som en lastbilsförare. Jag har kört och liftat.

Jag har varit överallt. Jag älskar det.

Jag kom fram.

Jag vet bara inte om kärleken är ömsesidig.

När hon hade kommit ut och transitionerat kände hon:

"Jag vet inte om jag kan åka till samma ställen när jag är Harper."

Då gick det upp ett ljus.

"Harper, vill du göra en bilresa

och besöka alla dessa platser som den nya versionen av dig?

Samtidigt kan vi klura ut vad det här innebär för oss."

När jag kuskade runt som kille

tog jag med mig tre t-tröjor, tre par kalsonger

och ett par jeans.

Det här blir svårt, och skorna är allra svårast.

Herregud.

Jag kommer att fylla den här resväskan till bristningsgränsen.

Okej.

Jag tog bara med några par skor, för det är allt man behöver.

Jag har en Deerhunterjacka

som antagligen inte blir använd.

Sherlock Holmes-kostymen. Jag borde ta med den.

Jag är rädd att det inte ryms.

Attans.

Jag får lämna altsaxen.

Man måste ha med sig stolar på en bilresa. Och en kylväska.

Man vet aldrig när man kommer att stanna och behöva dricka en kall Natty Light

eller vad Will nu dricker. Nån sorts hantverksöl.

Den smakar antagligen apelsin.

Harper.

Kolla!

Jag är fast i Dallas.

Vi blev omdirigerade

på grund av något med lufttrycket i kabinen.

Jag tryckte oavbrutet på knappen.

- "Behöver de hjälp där framme?" - Ja, såklart.

Och de sa: "Sir, snälla."

- Du är... - "Slappna av."

Och jag sa: "Du kan slappna av." Så de kastade ut oss.

Visst hämtar du mig?

- Jag hämtar dig i stan. - Okej.

- Då ses vi i New York, okej? - Okej. Hej då.

Vi ska vara ute på vägarna i 16 dagar.

Det är nog mycket som kommer att komma upp, men det är konstigt.

Vi är goda vänner.

Men är vi det? Det känns konstigt att säga.

Jag har alltid varit Harper Steele. Will har alltid varit vän med Harper.

Men det fanns en persona som han också var vän med,

som jag inte gillar eller behöver just nu.

Harper, jag tog mig ombord.

Allt är som det ska.

Många av oss vet inte hur vi ska bete oss.

Och när det gäller vår vänskap och vår relation

så är det outforskad mark.

Vi ses senare. Hej då.

Jag vet inte varför han valde en skum plats.

Det kanske är en kändisgrej. Han gillar inte att vara ute.

Vad fan? Herregud.

Ja.

Du kom fram.

- Tack för hämtningen. - Vad är det här?

- Van Cortlandt. Minns du? - Det är...

- Hej, gamle vän. - Hur är det?

Jag minns.

- Minns du våra... - Ja, vi golfade här två gånger.

Jag har kvar kortet.

Min golflicens i New York.

- Ska vi gå en runda? - Ja, det gör vi.

Okej. Herregud.

- Du är förresten jättesnygg. - Tack!

Jag älskar din jacka.

Jag är expert på att packa.

- Det är... - Så där.

Nej. Det hålls nog på plats.

Jag ser fram emot att hoppa in.

- Hur går den? - Som skit.

Den går som skit.

- Heltäckningsmatta. - Så bekvämt.

- Det är så lyxigt. - Ja, lyxigt. Nu kör vi.

Okej, nu kör vi.

DAG 1

Vi skulle lämna stan, men jag vill äta frukost med mina barn

och så ger vi oss av efter det.

Jag ser fram emot att träffa dina barn. Det var länge sedan sist.

Hej!

- Hej! - Hej på er.

- God morgon. - God morgon.

- Hur är läget, kompis? - Kul att ses.

Emma, när sågs vi sist?

Vi sågs på SNL en gång för kanske tre eller fyra...

- Innan pandemin. - Före det också.

- Ni var jättesmå. - Ja.

Vid ett tillfälle tog du fram en liten saxofon?

- Gjorde jag? - Ja.

Och så började du...

Spelar i familjens band

- Jaså? - Och sedan...

- Kan du spela minisax? - Och jag spelade ett miniinstrument.

Och ni två bara stirrade, typ: "Det här är varken roligt eller bra."

- Vi har ett dilemma. - Oj då.

Det finns en grekisk omelett och en atensk omelett.