Abigail

SOMMAREN 95 ÅR EFTER ATT GRÄNSEN BYGGDES

Nu har jag dig, min flicka! Nu har jag dig.

-Navigatorn, vilket håll är hemåt? -Hur så? Är vi vilse?

Vilse? Nej. Nej, nej, nej. Det vore inte likt oss.

Titta uppåt. Uppåt. Högre.

Ser du draken där uppe? Ser du änden på linan?

Det är polstjärnan.

Det är för att den visar var Nordpolen ligger. Så...

Så vi vet att norr är där.

Och vi bor här nere, i söder.

Så...

Då vet vi vägen hem. Om du är vilse...

...ska du bara hålla hakan uppe.

Dåså. Nu går vi hem.

Mamma har bakat en paj. Den är säkert god.

VINTERN 96 ÅR EFTER ATT GRÄNSEN BYGGDES

-Herr Garrett! -Abigail.

-Vad är det? -Va?

William. Vad för chefen för säkerhetsavdelningen hit?

-Hela avdelningen har fått ordern. -God kväll, herr Garrett.

Varför allt ståhej?

Du vet vad jag har gjort för staden. Hur viktig jag är för dem.

William, såhär blir det.

Jag kommer att gå ut där och ingen kommer att röra mig.

Pappa, stannar herr Garrett på te?

Ja, raring, herr Garrett vill säkert gärna ha te, men det är läggdags.

Ge mig en halvtimme att natta henne.

Pappa...

Titta, vad jag har. Det är en present.

-Jag har gjort den just åt dig. -Vad fin den är.

Så rund.

Den här sfären innehåller alla mina tankar om dig.

Ha den alltid på dig. Okej?

Okej. Tack, pappa.

Sov nu, min prinsessa. Blunda, så sitter jag hos dig tills du somnar.

Han kan inte vara sjuk! Ni skannade honom inte ens!

Er make är infekterad, som alla på labbet. Jag är ledsen, Margaret.

Vänta! Nej, snälla!

Roy! Ni skannade honom inte!

Pappa?

VINTERN 104 ÅR EFTER ATT GRÄNSEN BYGGDES

Det är chefen för säkerhetsavdelningen som talar.

Gränsen har länge givit oss lugn och ro

men epidemien har brutit ut än en gång.

"Henry är gisslan hos Ians gäng. Vi ses vid nio på den övergivna gatan."

Antalet infekterade växer alltjämt.

Alla måste enas och samarbeta för att hantera krisen.

Säkerhetsavdelningens inspektörer sliter hårdare än någonsin.

De utför outtröttligt kontroller för att hitta alla infektioner tidigt.

Sjukdomen är extremt smittsam och leder till en plågsam död.

Vi gör allt som står i vår makt för att förhindra att den sprids i staden.

Det finns inga tydliga symptom och sjukdomen upptäcks av speciell utrustning.

I infektionens andra stadium drabbas offret av feber och sjukdom.

I tredje stadiet, kramper och hallucinationer.

I det tredje stadiet är smittorisken hög.

För det allmännas säkerhet sätts alla smittade i karantän

och en smärtfri, dödlig injektion ges innan sjukdomen når det tredje stadiet.

Den som gömmer smittade betraktas som en förrädare

och åtalas för förräderi för att ha utsatt samhället för fara.

Hej, pappa.

Utegångsförbud råder. Ni ombeds att återvända till era hem.

Han är vår gisslan. Han var på vårt område, dit ni inte får gå.

De kommer att skanna er. Minst en av er lär vara infekterad.

Precis som era släktingar.

De griper er och injicerar er. Stick, medan vi fortfarande är snälla.

Sluta. Startar ni ett krig, så kommer inspektörerna på nolltid.

Håll tyst, spetälske-unge.

Den förste som hittar blosset, tar sig till taket och tänder det, vinner.

Vinner jag, så släpper ni honom och du, Ian, ber honom om ursäkt.

-På knä. -Och om jag vinner?

-Då blir jag er gisslan istället. -Bered dig på att inte komma hem på länge.

Du klarar det! Kom igen, Ian!

Kom igen, Ian!

-Vi sticker! -Inspektörer!

Inspektörer!

Första stadiet. Ta honom.

Nej! Det är ett misstag! Jag är inte infekterad!

Farbror Roy?

Sluta, Roy. Det är Garretts order. Jag vet inte vad han tänker.

Jag har kallats till hans hem. Jag kommer senare.

Roy, oroa dig inte. Det ordnar sig nog.

-Pappa, hur kom jag hit? -Jaha... Jo.

Ska vi utreda saken?

Berätta nu, fröken. Vad minns ni?

-Jag kom för att sitta hos dig. -Jaha, kom för att sitta.

Och sedan somnade du. Så är det!

Du somnade och sedan glömde du det.

Pappa, vad är det där?

Den är till för att du inte ska glömma.

Pappa, varför har du så många klockor?

För att jag inte ska tappa bort tiden.

De här klockorna håller tiden i säkerhet.

-För din och min skull. -Kan man verkligen tappa bort den?

Du kommer att sitta här och lyssna på tickandet från alla klockor.

Innan du vet ordet av är den borta.

Glad gränsdag, raring. Det är en stor helgdag.

-Det är ingen helgdag, mamma. -Jag bakar en tårta. Gå och köp mjöl.

-Jag går inte ut idag. -Va? Alla måste gå till torget idag.

Jag är inte på humör.

Jag hade gärna gått själv, men jag måste sitta vid symaskinen till ikväll.

Okej.

-Hallå! Ursäkta, kan ni köpa mjöl åt oss? -Mamma, vad gör du?

Inte? Nähä, okej.

Ursäkta, min dotter Abigail är inte på humör.

-Okej då, mamma. Jag går väl. -Köp lite socker också.

-Infektionskontroll! Stanna! -Jag tar det själv.

Jag slog en inspektör. Det är över!

Det är ute med oss! De förlåter oss aldrig. Vi måste fly.

Sluta, snälla mamma. Vi kan inte fly, vi kan inte lämna stan.

Hör på. Roy är pappas vän. De fördes bort tillsammans.

Men nu är Roy inspektör, så pappa kanske också lever.

-Din far är död. Han var smittad. -Det var Roy också!

-Han borde ha varit död i tio år! -Sluta, Abby! Packa dina saker!

-Gömmer vi oss inte, så griper de oss! -Snälla mamma.

-Roy skvallrar inte. -Hur vet du det?

Annars avslöjar jag att han besökt sin fru och att de har ett barn

som hon gömmer hemma. Varför gömmer hon honom?

Varför har inspektörerna masker?

Myndigheterna vill inte att vi ska veta att de är våra närstående.

Vi förhör Roy. Han hjälper oss att hitta pappa.

-Va? Nej, Abby. -Jo, vad har vi att förlora?

Varför leva ett liv stigmatiserade som en smittads familj?

Nu finns det åtminstone hopp att hitta pappa.

Var är min far?

Jag anmäler er till säkerhetsavdelningen. Det blir slutet för er, de griper er båda.

Gör det. Jag har redan berättat för någon om dig.

Roy, mår du bra?

Nu förstår jag. Grannarna har undrat vem som är fadern.

Han får inte träffa familjen, men han kom tillbaka. Det betyder allt för mig.

Idag firar vi stadsgränsens 105-årsjubileum.

Vi visar vördnad för Fencingtons grundare.

Dessa visa var föregångare inom världsfred och allmän ordning.

De satte stopp för smittan.

Våra fiender på andra sidan använder biologiska vapen emot oss.

Vore det inte för våra grundare, så hade staden blivit en smittad zon.

-Vad vill du? -Gör som jag säger, annars anmäler jag.

-Då växer din son upp utan far. -Lämna min familj utanför.

Ja, om du gör som jag säger.

Varför så dyster? Le, folk tittar på oss.

De besöker varje hus och kontrollerar alla stadens byggnader.

Ge dem all hjälp ni kan.

De arbetar för allas bästa.

Den som gömmer smittade betraktas som en förrädare

och åtalas för förräderi för att ha utsatt samhället för fara.

-Var är min far? -Jag vet inte. Vi separerades omedelbart.

Jag fick välja på deportation eller att bli inspektör.

Och du valde masken.

Vad är det här?

Är det tunneln genom säkerhetsavdelningen?

Vet du var de har informationen om de smittade?

Ethan Blake bör veta var din far finns.

-Ethan Blake, han jobbade med pappa. -Han ansvarar för de smittade.

-Bor han kvar där? -Ja.

-Jag går och tittar efter själv. -Ingen får lämna torget under ceremonin.

Du ser till att jag kan gå därifrån.

Var ligger högkvarteret?

Svara mig.

Svara mig!

Ni ska berätta allt för mig!

Var är högkvarteret?

Var är högkvarteret?

Ian. Deportering.

PERSONAKT IAN HOPE

LISTA ÖVER FÅNGAR.

Lägg till Ethan Blake på listan.

Om en halvtimme deporteras de smittade till den permanenta fångzonen.

Säg att lastbilen är med oss.

Lastbilen är med oss, extra vakter.

Det har jag inte informerats om.

Vad gör det dig? Jag är chefsingenjör Ethan Blake.

Det har jag ju sagt. Öppna nu.

Pappa, vad ligger bortom gränsen?

Det pratar vi inte om.

-Ska jag berätta en saga istället? -Okej.

Okej. En gång, i en stad långt borta

var folk goda vänner med främlingarna.

-Hur är främlingar? -De är som folk.

De är inte som alla andra. Deras ögon lyser i olika färger.

Stadens konung gillade inte det. Han var själv en främling.

Han ville vara ensam med lysande ögon och förvisade alla främlingar från staden.

En dag kom en stilig uppfinnare på en apparat

en maskin som kunde dämpa glöden i främlingarnas ögon.

Då lös inte deras ögon längre, men folk kunde leva ihop som jämlikar.

Kungen ville inte vara jämlik med någon

och beordrade uppfinnaren att ge honom maskinen. Uppfinnaren vägrade.

-Hur? Alla ska lyssna på kungen. -Nej, min älskling.

Nej. Ibland måste man säga nej som människa.

Till och med till kungen.

-Jag heter Spencer, vad heter du? -Abby.

-Jag hallucinerar, va? -Snälla, oroa dig inte.

Jag lär upp nya rekryter, jag lär dig med.

Du förstår, ibland är saker inte som de verkar. Var inte rädd.

Det finns en unik gåva som bara en av tio har.

Något väldigt speciellt har vaknat i dig. Nu är du en av de få som har det.

Den speciella gåvan vaknar i folk vid olika åldrar.

Ibland under barndomen, ibland i ungdomen.

-Hur gammal är du, pojk? -Jag är en flicka.

Vänta, vi tog ju en pojke från de ansiktslösa.

Strunt samma.

Hur kan inspektörerna inte känna till det här stället?