Cosmos: Possible Worlds - First Season

Kan vi lära känna universum?

Är våra hjärnor förmögna att förstå kosmos-

i all dess komplexitet och prakt?

Vi vet ännu inte svaret-

-eftersom vår hjärna är nästan lika mystisk som universum.

Vi tror att antalet processorer i hjärnan-

-grovt motsvarar antalet stjärnor i tusen galaxer.

Minst 100 biljoner.

Och det är möjligt att antalet processorer är tio gånger fler.

Vi är inuti en hjärna.

Den utsätts för en våldsam orkan av kemiska och elektriska krafter.

Stormen kom utan förvarning-

-och spred kaos och bedrövelse långt bortom sin bana.

Men den gav även ledtrådar till detta kosmos beskaffenhet.

Vi reser 2 500 år tillbaka i tiden-

till ön Kos i Egeiska havet.

Det här är berättelsen om ett enormt språng i tänkandets historia.

Det var här som en av historiens mest kraftfulla förtrollningar-

först kom att brytas.

Tänk er att ni är ömsinta föräldrar till ett omhuldat enda barn.

Pojken uppvisar stunder av genialitet-

-som charmerar och imponerar på era vänner.

Men något är fel.

En storm rasar inuti hans huvud.

Peleus! Peleus!

Tillkalla läkare! Skynda er! Nu!

Så här såg läkekonsten ut i Grekland för 2 500 år sen.

Rituellt blidkande av en av gudarna-

-ansågs bota ett epileptiskt anfall med hjälp av magi.

När grekerna och andra folkslag utförde sina ritualer-

-tillfrisknade vissa tack vare sjukdomsförloppet-

eller sitt eget immunförsvar.

Men patienterna och deras anhöriga ansåg att gudarna hade blidkats.

Om patienten dog?

Då var gudarna så arga att inget mer kunde göras.

Tänkesättet är en biprodukt av en mänsklig styrka och svaghet-

som kallas mönsterigenkänning.

I det här fallet, falsk mönsterigenkänning.

Föreställningen att epilepsi orsakades av gudarnas vrede-

-berodde på en förväxling mellan orsak och verkan-

-och det önsketänkande som sker när man känner sig maktlös.

De forntida grekerna saknade inte läkemedel-

-utan använde läkande växter och mineraler.

Men mot en mystisk sjukdom som epilepsi-

kunde de bara tända rökelse och be.

De visste inte ens att det hade nåt med hjärnan att göra.

Sen kom Hippokrates.

Han avvisade tanken om att arga gudar orsakade sjukdomar och skador.

Han skrev: "Läkaren måste undersöka hela patienten"-

"hans kost och hans omgivning."

"Den bästa läkaren är den som kan förebygga sjukdom."

"Inget sker utan en naturlig orsak."

Enbart för detta skulle han kunna kallas "läkekonstens fader".

Han var först med att formulera etiska riktlinjer för läkare.

Eden han formulerade på 400-talet f. Kr-

-avläggs än i dag av de som ska arbeta som läkare.

Hippokrates var en av de första som förklarade-

hjärnan som medvetandets centrum.

Det är svårt att tänka sig att det var en revolutionerande tanke.

Den vedertagna uppfattningen var att vi tänkte med våra hjärtan.

Han gjorde en av de viktigaste förut- sägelserna i vetenskapens historia.

Hippokrates insåg att han och hans samtida-

-kallade epilepsi "den heliga sjukdomen"-

-eftersom de inte förstod dess fysiska orsak.

Han skrev:

"När vi gör det, kommer vi inte längre att anse den gudomlig."

Den lilla pojken var inte förbannad. Hans hjärna hade ett fysiskt fel.

Så länge vi sökte lösningen i gudarnas nycker-

-kunde vi varken hjälpa honom eller oss själva.

Men tusentals år gick och hjärnan förblev ett mysterium.

Mellan 420 f. Kr. och 1800-talet-

-växte vår förståelse av kosmos i snabb takt.

Vi upptäckte ljusets hastighet, gravitationslagarna-

-och fick veta att vår sol ingår i en större galax av stjärnor-

-men trots det, 2 300 år efter Hippokrates-

-visste vi i stort sett inget om den del av oss själva-

-som gjorde det möjligt att göra dessa upptäckter: våra hjärnor.

Man kan faktiskt säga att vi visste mindre.

Studiet av hjärnan hade fastnat i en pseudovetenskaplig återvändsgränd-

-kallad frenologi, som hävdade att man utifrån formen på skallen-

-kunde avgöra en persons intelligens och trovärdighet.

Huvuden började mätas frenetiskt.

En fallenhet för språk satt ovanför kindbenet-

-och äktenskaplig trohet kunde hittas bakom öronen.

Föga förvånande upptäckte europeiska frenologer att deras huvuden-

-utgjorde den universella standarden för intellektuell ypperlighet.

Den första sanna insikten om sambandet mellan förstånd och hjärna-

nåddes i Frankrike år 1861.

Än en gång spelade epilepsi en avgörande roll.

Bicetre psykiatriska sjukhus var modernast i Paris på den tiden.

Under föregående århundrade introducerades här humana metoder-

-för att behandla psykiskt sjuka och mentalt handikappade.

En av sjukhusets läkare, kirurgen Paul Broca, var särskilt aktad-

-för sin insiktsfulla behandling av patienterna.

Tan.

Patienten hette Louis Leborgne...

Tan.

...men kallades "Tan"-

-efter den enda stavelse han hade yttrat sen han var 30 år.

Nu var han 51. Tan hade haft epileptiska anfall sen barndomen-

-men skrevs in på Bicetre på grund av sin förlorade talförmåga-

-som nu begränsades till att säga "tan".

Nu var den stackars Tan döende.

Han var förlamad i höger sida och led av kallbrand.

Före Tans medicinska nödfall hade Broca spekulerat-

-att specifika områden i hjärnan kunde vara ansvariga-

för förmågan att tala och minnas.

Broca ville veta så mycket som möjligt om den döende patienten-

-i väntan på vad en obduktion skulle kunna avslöja.

Vi vet inte om Tans epilepsi orsakade hans hjärnskador-

-eller om en okänd barndomsskada orsakade hans epilepsi-

och förlorade talförmåga.

Tan.

På grund av Tans öde-

-kunde Paul Broca, för första gången nånsin, koppla ihop-

-en del av hjärnan, i det här fallet det skadade området-

-med dess specifika funktion: förmågan att använda språk.

Hans belöning? Den delen av hjärnan har sen dess kallats "Brocas område".

Paul Brocas egen hjärna hamnade i en sån här burk-

-i ett lagerrum på det antropologiska museum där han var chef.

Där fanns hyllor fulla av hjärnor från massmördare-

-och andra kriminella, liksom medfödda avvikelser-

-vilket verkade fascinera allmänheten på 1800-talet.

Broca var humanist.

Han slog fast att det fanns djupa samband i hjärnans fysiologi-

hos icke-mänskliga primater och oss.

I sin ungdom grundade han ett samfund för fritänkare-

-och trodde hängivet på vikten av den fria frågan.

Han strävade ständigt mot det målet. Men även han var delvis förblindad-

-av de fördomar som genomsyrade dåtidens samhälle.

Han såg män som mentalt överlägsna kvinnor-

och vita överlägsna alla andra.

Hans misslyckande att uppnå humanistiska ideal visar-

-att till och med nån så hängiven den fria jakten på kunskap som Broca-

-trots allt kunde bli vilseledd av inhemsk trångsynthet.

Samhället korrumperar de bästa av oss.

Det är orättvist att kritisera en man som levde före upplysningen-

men även djupt beklämmande-

-att såna fördomar var så genomgripande.

Frågan väcker gnagande oklarheter-

kring vilka av vår tids antaganden-

-som kommer att betraktas oförlåtliga av nästa generation.

Broca fastslog att det fanns fysiska korrelationer-

-mellan anatomi och funktion, men hur var det med medvetandet?

Hur var det med stoffet drömmar är gjorda av?

Man kan inte stoppa dem i en burk.

När de forntida egyptierna såg upp mot natthimlen-

-såg de undersidan av Nut, Vintergatans gudinna.

När de slöt ögonen och började drömma-

-trodde de att de gick över till den andra sidan.

Drömmandet ritualiserades till en slags dyrkan-

ett sätt att skåda in i framtiden-

-eller skicka ett meddelande till gudarna medan de slumrade.

De rättrogna kunde vallfärda till ett tempel för att drömma.

Som förberedelse drog de sig tillbaka i isolering-

-och fastade, för att rena sinne och kropp.

En bön kunde skrivas till en särskild gud...

...och brännas.

Man hoppades att röken skulle förmedla innehållet till underjorden.

Om vi bara kunde materialisera och avkoda-

-drömmandet som försiggick i templet i Dendera för så längesen.

Och hur var det med drömmen du drömde i natt?

De forntida egyptierna förbryllades av gränsen-

-mellan vårt vakna och vårt sovande liv.

De trodde att vi faktiskt fördes till en annan fysisk värld-

-och att drömmar hade materiell verklighet.

Hur skulle man annars förklara detaljrikedomen i en levande dröm?

Mer än tusen år efter att de sista drömmarna vaknade i Dendera-

-levde en vetenskapsman som menade att medvetna och omedvetna tankar-

har materiell verklighet-

-och att drömmar var fysiska fenomen som kunde registreras.

Och han hittade ett sätt att göra det-

-på en plats full av nedbrutna sinnen och krossade drömmar.

Det här är Manicomio di Collegno i Turin, Italien.

Det byggdes som ett kloster på 1600-talet-

-men 1850 användes det som mentalsjukhus.

Nu är det sen länge övergivet-

-men århundraden av mänskligt lidande och ensamhet sitter i väggarna.

Det var här Angelo Mosso utförde experiment-

på drömmar och tankar.

Mosso föddes i arbetarklassen-

-men var fast besluten om att bli vetenskapsman.

Hans huvudsakliga forskning gjordes inom farmakologi och fysiologi.

Allt handlade om att förbättra livet för den fattiga arbetarklassen.

Han såg vetenskapen som ett sätt att förbättra arbetsförhållandena.

I en tid då folk bokstavligen fick jobba tills de dog-

utan stöd eller lagligt skydd-

-utformade och byggde Mosso en ergograf eller trötthetsmätare-

för att kunna visa experimentellt-

-hur hårt arbete påverkade människans kropp och sinne.

Mosso såg utmattning som ett fysiskt och känslomässigt tillstånd-

-inte som ett tecken på svaghet eller bristande karaktär.

Det var kroppens sätt att säga åt dig att sluta för att undvika skador.

Enligt Mosso hade utmattning en evolutionär fördel-

på samma sätt som rädsla.

För att demonstrera det ville Mosso bygga en apparat-

som kunde mäta kroppens blodflöde.

Bordet på vilket Mossos assistent svävade var utsökt balanserat-

-och allt var fäst vid en roterande trumma-

-med en nål, som registrerade blodflödet.