Modern Family

- Du. - Tack.

Jag såg precis en skymt av vår pilot och han ser exakt ut som Sully.

Jag tror det är Sully.

Jag tror det är en kvinna.

- Nej, det är en... - Ja.

Jag vet vad du gör här, du testar min feminisms gränser.

Jag ska säga dig att jag är

helt okej med att lägga mitt liv i händerna på en kvinnlig pilot.

Hej, det här är er kapten.

- Tack gode Gud. - Hm.

Vår flygtid till Turks-och Caicosöarna är sex timmar och 24 minuter.

- Flygpersonal, förbered för avfart. - Okej.

Det är dags att vi tar vår speciella flygmedicin som Ronaldo gav oss.

Vad betyder "cuidado"?

Jag tror det betyder "sov sött."

- Oj. - Nåväl...

- Skål. - Cuidado.

Okej.

Vad hände? Har vi landat?

De grejerna var bra.

Dåliga nyheter, vi har mekaniska problem.

Vänligen gå tillbaka till gaten.

När man ska tillbaka till gaten betyder det att ens flyg inte avgår.

Ta dina saker. Vi måste rusa för att hitta ett annat.

MYCKET KAN HÄNDA PÅ 5 MINUTER...

Okej, mr Pritchett, det finns ett anslutningsflyg

till Dallas som avgår om fem minuter.

- Ni hinner om ni skyndar er. - Jag vill inte resa till Dallas.

Vi ska till Turks-och Caicosöarna.

Dallas är bara ett sätt att hinna med ert anslutningsflyg.

Jag beklagar, jag har svårt att bearbeta information just nu.

Vi tog sömntabletter.

- Ta er bara till gate 32. - Okej.

Okej. Oj.

- Vänta. Varför står det "Dallas" på dem? - Jag har ingen aning.

Förlåt. Det har hänt hemskt misstag.

Vi vill inte åka till Dallas.

Lyssna noga,

ni ansluter i Dallas till Turks-och Caicosöarna.

Ni måste vara vid gate 32 om fyra minuter.

- Förstår ni? - Ja.

Ja. Jag är ingen idiot.

Vi måste vara vid gate fyra om 32 minuter.

- Nej! Gate 32. Skriv ner det. - Okej.

Varför är hon så arg?

Är det inte uppenbart? Hon gillar mig.

- Hon gav mig en mocha... - Jag... Jag är ledsen...

Okej.

- Jag ska följa efter dig. - Okej.

- Fel! - Jag visste det. Instinkt.

- Okej. Ja. - Vänta.

- Nej, min väska är borta. - Okej.

- Okej... - Mitt pass är i den.

Vänta. Den killen...

Han har min väska.

Ursäkta mig, sir. Bra försök att stjäla min väska.

- Jag ser att du redan har målat den. - Cam, den är tillbaka på din axel.

Herregud.

- Du är bra. - Lyssna på mig, Cam, lyssna...

Om vi ska ha någon chans att komma ner till Dallas

och sen överleva där,

kommer vi behöva hattar.

Hattar...

Ursäkta mig, sir, är du ägaren av denna accessoarbutik?

Kan du visa mig vägen till dina finaste sportkepsar?

- Vilket lag? - Gay.

Jag är inte säker varför det är relevant.

Okej. Jag ska bara...

Jag har en fråga till dig.

Bär du hattar när du är utanför arbetsplatsen

eller få det att känna dig som om du alltid är på kontoret?

Vet du vad? Jag tror jag tar dessa...

Nej, Mitchell, vi kan inte...

Titta, små hattar för flickor, vi borde köpa en för Linda.

- Vem? - Vår dotter.

- Nej, det är Lilly. - Jag älskar det namnet.

Varför har du 32 skrivet på din arm, Mitchell?

Jag har ingen aning. Kanske är det någon slags kod.

Eller kanske är det min ålder.

Ser jag ut som 32? Säg mig sanningen.

Vet du vad? Gör inte det.

Om vi skrev ner det så måste det vara något viktigt.

Vi borde skriva ner andra saker som verkar vara viktiga

- så vi inte glömmer. - Ja, okej. Nåväl...

- Hattar. - Hattar, uppenbarligen. Okej.

- Vad annars? Du känner där finns... - Ett nummer.

- Där var... 32. - 32.

Passagerare Mitchell Pritchett och Cameron Tucker...

- Du hör det, eller hur? - Ja.

Vänligen gå till gate 32 omedelbart.

- Är vi i trubbel? - Jag vet inte.

- Han låter arg. - Det gör han.

- Hallå... - Nej, Cam. Gör inte det.

Våga inte.

Ja... Det ser så mjukt och inbjudande ut.

Jag tror inte jag kan fortsätta.

- Säg till Linda att jag älskar henne. - Du ska själv säga det till Linda.

Jag kan inte åka till Dallas utan dig.

Portionerna där är för stora.

Jag är så trött. Jag är jättetrött.

Jag behöver bara blunda.

- Åh! - Sluta med detta!

- Aj! - Du ska sluta med detta,

du ska ta dig samman och du kommer med mig

till gate 32-32. Det kan inte stämma.

- Vi kommer aldrig hinna. - Du har rätt.

Vi kommer dö på denna flygplats.

Sista kallelsen för flyg 224 till Dallas...

- Vänta. Det finns ännu tid. - Det finns ännu...

Sir, stanna!

Kan du ta oss till gate 32?

- Ja, jag antar det. - Okej.

- Tack. Du är en livräddare. - Snälla skynda dig.

Okej.

Vi är här.

- Tack så mycket. - Tack så mycket.

Mitch och Cam. Hej, vi är Mitch och Cam.

Jag är Mitch, han är Cam.

Mr Tucker och mr Pritchett, ni kom precis i tid.

- Bra. - Tack.

- Lucy. Hennes namn är Lucy. - Vi kommer hem, Lucy.

Hej, allihop!

Vi skjuter upp hologrammet till rymdskeppet Enterprise om fem minuter.

Kom dit eller fega ur.

Jag tror inte att han behövde beordra det.

Nu när vi är här,

är jag inte säker på att det är en bra idé att tränga sig på Alex.

Jag är oroad, Claire, hon svarar inte på sms,

hennes vän säger att hon aldrig går ut.

Det här är första akten i varje livstidsfilm

om collegeflickors härdsmältor.

Ja, men vi borde ge henne en förvarning.

Det är vad Alicia Silverstones mamma Judith White trodde

och från A-betyg till en tvångströja.

Lita på mig, det här är bästa sättet

att försäkra oss om att hon inte spenderar sina nätter deprimerad.

STÖR INTE

Alex? Raring, det är mamma och pappa.

Kanske är det här ett bra tecken.

Kanske är hon redan ute med vänner,

- hon är... - Hej!

Vad gör ni här?

Kommer bara förbi för att säga "Hej", kanske ta ut dig och äta.

Såvida du inte redan har roliga gruppmiddagsplaner.

Min burrito är klar.

Dricker du?

Vin hjälper mig att sova ibland.

Jag önskar att ni hade ringt, jag är så upptagen med skolgrejer just nu

och det är stökigt här.

- Där är du. - Har du en katt?

- Den är inte min. - Stal du en katt?

Hon är som Neve Campbell i From Yale to jail.

Herregud. Är du säker att du är okej?

Det är lördagskväll, du dricker vin i din badrock

med en "kommer från ingenstans" katt.

Vad är fel med det? Ta bort katten och jag är du.

Älskling.

Jag vet hur det är att vara utanför på college.

De coola ungarna och jag brukade få dem må bättre

genom att lämna bananbröd utanför deras dörr.

Vi knackade och sprang sen och gömde oss bakom en buske

och tittade för att se deras ansiktsuttryck...

Phil...

Din pappa och jag är bekymrade för du har varit så avlägsen på sistone.

Jag sa, jag har varit upptagen.

Ingen säger att du inte leder ett fullt liv, du studerar,

du gör burritos.

Kanske... Kanske är du bara lite ensam

- eller deprimerad. - Jag mår bra, mamma!

För vi kan alltid ta dig tillbaka till terapi.

- Ja. - Eller låta dig flytta hem

- med oss. - Herregud, sluta!

Varför antar ni alltid att jag är en deprimerad förlorare?

Har ni någonsin tänkt att jag kanske har varit avlägsen

eftersom jag har varit upptagen med mitt eget liv?

Kanske har jag det jättebra. Kanske spenderar jag tid med någon speciell.

- Ja! - Oj!

- Det stämmer. - Vad gör du, Ben?

Jag sa till dig att stanna där inne!

Förlåt, jag trodde att du byggde upp för ett stort avslöjande.

- Det gjorde jag inte - Du och Ben?

- Älskling, är han inte 50? - Han är 26.

Det går i min familj, jag kommer att se så här ut tills jag dör.

Så därför har du inte kommit hem?

Du har dejtat din mors assistent?

Jag är faktiskt en marknadschef.

Vet du vad? Det här kanske går bättre

- för alla om du virar runt en handduk. - Ja det är förståeligt.

Snälla, sparka inte mig Claire.

Hur länge har ni smugit runt?

Några månader.

- Vi tog en paus när jag var i San Diego. - Vad? Gjorde vi?

- Bara... - Är det här okej?

Ja, vi la in den för henne. Det är en kattburrito.

Jag visste att jag kände igen den.

Du bör veta att han tar med sig katten på jobbet och också dejter.

Han tyckte det var dags att de två mest speciella damerna i hans liv träffas.

Va...? Jag kan inte gå till jobbet varje dag

och undra varför han har det dumma leendet på sitt ansikte.

Varför får du detta att handla om dig?