The Blue Planet

Synk av Mattiask57

DEN BLÅ PLANETEN

Över 60 % av vår planet täcks av hav som är över 1,5 kilometer djupa.

Djuphavet utgör jordens största livsmiljö-

och är till stor del outforskat.

Följ med oss på en resa till djuphavsbottnen-

-en främmande värld som aldrig tidigare visats.

Här lever några av jordens märkligaste djur.

Fiskar som blixtrar i mörkret.

Nya arter upptäcks vid nästan varje ny dykexpedition.

Fler människor har vistats i rymden än i dessa djup.

Följ med på en resa ner i avgrunden.

DJUPHAVET

En kaskelot fyller lungorna med luft för sista gången på över en timme.

Den är i färd med att lämna det varma, ljusa ytvattnet-

-och dyka långt ner i det kalla, mörka djuphavet.

Den drog in luft med det tryck som råder på havsnivå för människan.

Men den ska söka föda tusen meter ner. Där är trycket hundra gånger högre-

-och kaskelotens lungor pressas till en procent av sin normala volym.

För att vi ska kunna följa efter måste vi ha en undervattensfarkost.

En farkost i förstärkt akrylfiber med tolv centimeter tjocka väggar-

-skyddar en pilot och vår kameraman från det enorma trycket-

-och gör det möjligt för oss att dyka till över 900 meters djup.

För varje meter ökar trycket och solljuset blir allt svagare.

Vid 300 meter är det redan mörkt, och temperaturen sjunker i snabb takt.

Vi träder in i skymningszonen.

En dunkel värld där många djur har blivit helt genomskinliga.

Dessa djur måste kunna se i mörkret-

-samtidigt som de måste undvika att synas.

En jättemärlkräfta, 12 centimeter lång och nästan helt genomskinlig.

Huvudet utgörs till största delen av två ögon-

-som den anstränger hårt för att upptäcka byten med.

Cylindermärlkräftan var modell för utomjordingarna i "Alien"-filmerna.

Honan och hennes rosa avkomma lever som parasiter inuti en manet.

Dess imponerande klor och enorma ögon-

gör den till ett kraftfullt rovdjur.

Även komplext uppbyggda djur har blivit genomskinliga här nere.

Den tioarmade bläckfisken är en högt utvecklad evertebrat-

-men den här arten stöter aldrig på någon hård yta-

-och är därför inte lika robust som kusinerna i grundare vatten.

Det finns en rik variation av maneter som enbart lever i djuphavet.

Tusentals små cilier driver dem framåt len värld utan väggar.

De är osynliga i mörkret och söker blint efter byten.

Kammaneter släpper ut klibbiga nät för att fånga passerande hoppkräftor.

Men den mest omfattande dödsfällan gillras av rörmaneter.

Denna klocka tillhör en hydrozo som kan bli upp till 40 meter lång.

Den består av miljontals nässelceller som driver fram i havet.

Vi är på 500 meters djup, och trots att vattnet är klart-

når bara en liten mängd solljus hit.

Människan kan inte uppfatta ljuset... men det kan andra.

Överlevnad här nere förutsätter att man ser men själv är osynlig.

Pärlemorfiskar är mästare på kurragömma.

De har känsliga ögon för att upptäcka byten, men kropparna är platta.

Och de är silverfärgade på sidorna.

Rakt framifrån går de att urskilja, men när de vänder sidan till-

-återkastas det svaga blå ljuset i deras kroppar-

-vilket gör att de smälter in i den dunkla bakgrunden.

Sedda från sidan kan hela stim gömma sig på detta sätt.

Men underifrån, då?

Tubögonen hos många rovdjur här nere kan upptäcka byten-

-som silhuetter som framträder i det svaga ljuset från ytan.

Men pärlemorfisken kan förvilla rovblickar underifrån.

På magen har den ljusalstrande celler: fotoforer.

Den använder dessa för att smälta in i det varierande ljuset från ytan.

På detta sätt upplöses dess konturer, och den blir nästan osynlig.

Nästan...

Men det här är inga vanliga ögon.

De enorma gula linserna gör att detta djur-

-kan skilja på fotoforalstrat ljus och solljus.

En försvarsmekanism överträffas av ett lika utvecklat anfallsvapen-

en evolutionsbaserad kapprustning som har pågått i flera miljoner år.

Tusen meter ner i djupet träder man in i den mörka zonen.

Hit ner når inget solljus över huvud taget.

Vattentemperaturen är lägre än fyra grader.

Trycket är mer än hundra gånger högre än det vid ytan.

Liv blir allt mer sällsynt. Det är en mörk och farlig värld.

I förhållande till kroppsstorlek har detta djur havets största tänder.

De är så stora att djuret inte ens kan stänga sin mun.

De tillhör beryxfisken.

Till skillnad från många djuphavsarter är den en muskulös, aggressiv jägare.

Eftersom det finns så ont om föda här-

-måste rovdjur i den mörka zonen kunna äta även stora bytesdjur.

Många djur här nere är mörkröda, som den här djuphavsmaneten.

I ljuset från ubåten upplever vi ett sprakande färgspel.

Normalt sett når inget rött ljus ner hit-

-så djur med röda pigment är helt svarta här nere, fullständigt dolda.

Men rovdjuren här förlitar sig inte enbart på synen.

De har organ på sina kroppar som känner av rörelser i vattnet.

Det här halvmeter breda vidundret är en hårig marulk.

Det här är första gången som någon har sett den.

Den är täckt med känselspröt som kan upptäcka bytesdjurs rörelser-

-som är oförsiktiga nog att röra sig för nära detta orörliga rovdjur.

Det här måste vara den underligaste av alla upptäckta djuphavsfiskar.

En känslig meterlång svans hänger från huvudet, som utgör 25 % av kroppen.

Den har små ögon, men munnen är enorm.

Den heter sväljarål eftersom den kan svälja nästan vilka byten som helst.

Den ligger orörlig i vattnet och slukar förbipasserande byten-

små som stora.

Sväljarålen kan sluka byten stora som den själv.

Det är praktiskt i en värld där man inte vet när man får föda nästa gång.

Men till och med i den mörka zonen finns det ljus.

När ljuset från ubåten släckts ser man en pyroteknisk uppvisning.

Ljuset kommer från djur. Det här är bioluminiscens.

En djuphavsmarulk blixtrar i mörkret.

Ljuset alstras av bakterier som lever inuti lockbetet-

-vilket drar till sig bytesdjur till de mordiska tänderna.

Det finns många typer av lockbeten i mörkret.

Kom in i min mun, lilla fisk!

Vad är syftet med detta lockbete-

-som hänger långt ifrån de skräckinjagande tänderna?

Det är svårt att veta, men detta djur har ytterligare ett lockbete-

mycket närmare munnen.

Dessa djur använder sig av lockbeten på samma sätt-

-som flugfiskare använder sig av konstgjorda flugor.

För en bläckfisk ute på jakt är detta skimmer lockande.

Det kan mycket väl vara föda.

Ett tillräckligt mål för en fisk med en mycket elastisk mage.

Att hitta någon att para sig med här kan vara svårare än att hitta föda.

Blinkande lockbeten kan vara till hjälp. Endast honor har dessa.

Hanarna är bara en tiondel så stora som honorna.

Deras enda mål verkar vara att finna en hona i mörkret.

Hon ger ifrån sig kemikalier-

-som hanarna uppfattar med hjälp av ett vitt organ framför ögonen.

När hanen väl har funnit en hona biter han sig fast vid hennes mage.

Han måste sitta kvar där permanent.

Inom loppet av ett par veckor är hanen förenad med honan.

Han kommer att sitta där tills han dör.

Honans blod cirkulerar i hanens kropp och förser honom med näring.

I gengäld får honan en kontinuerlig tillförsel av sädesvätska-

-en briljant lösning på problemet med att finna någon att para sig med.

I den eviga kampen mellan rov- och bytesdjur-

-har vissa fiskar i den mörka zonen utvecklat "strålkastare".

De ljusalstrande fotoforerna under ögonen-

kan användas för att finna byten.

Bioluminiscens i djuphavet är för det mesta blått eller grönblått-

-men ett fåtal rovfiskar alstrar rött ljus.

Det ljuset får röda bytesdjur att framträda tydligt i mörkret.

Rött ljus är sällsynt här nere. De flesta djur kan inte uppfatta det.

Det kan bara den här arten göra.

Ljuset fungerar som en strålkastare som bytesdjuret inte kan uppfatta.

Hoppkräftan anar inget hot och försöker därför inte komma undan.

Bioluminiscens kan även utnyttjas som en försvarsmekanism.

En räka anar ett hot.

Den snurrar runt och utsöndrar ett slags bioluminiscenslim.

Det fungerar som ett inbrottslarm som skrämmer angriparen-

-och gör att den lyses upp och blir sårbar för rovdjur.

Dessa blinkande ljus i mörkret kommer från hoppkräftor.

De utsänder förmodligen ljus för att kommunicera och förvilla rovdjur.

De mest känsliga ögonen i havet tillhör jättemusselkräftan.

Den är lika stor som en ärta, och det är stort för att vara en musselkräfta.

Hoppkräftor är ett favoritbyte, så den söker efter de blinkande ljusen.

Men den här hoppkräftan vet hur den ska lura sin förföljare.

Den utsöndrar en bioluminiscensvätska.

Blixten fördröjs, som en sjunkbomb.

Jättemusselkräftan förvillas och börjar jaga blixtarna.

Hoppkräftan drar vidare i mörkret.

Det mest avancerade bioluminiscensförsvaret-

-måste vara den ljusuppvisning som perifyllamaneten står för.

Så där antas den göra för att skrämma bort sina fiender.

Dessa starka ljus alstras av eldflugebläckfiskar.

Normalt sett lever de på 300 meters djup-

-utom räckhåll för de här japanska fiskarnas nät.

Men under några månader om våren kommer de upp till ytan varje natt.

Det starkaste ljuset kommer från spetsen på deras främre tentakler.

Men det är bara i djuphavsmörkret som man förstår-

-den komplexitet som ligger bakom denna uppvisning.

Inte bara tentaklerna, utan hela deras kroppar är täckta med fotoforer.

Tentaklernas funktion-

-kan vara att locka en partner eller att förvilla rovdjur.

Övriga fotoforer kan vara kamouflage som upplöser silhuetterna-

-när de tar sig upp mot skymningszonen.

Varje natt tar sig hundratusentals bläckfiskar upp-

-till grundare vatten för att fortplanta sig.

Före gryningen återvänder de och låter äggen utvecklas i det grunda vattnet.

Solens dagscykel har stor inverkan på livet i djuphavet.

När solen går ner sätter naturens mest omfattande vandring i gång.

Ett tusen miljoner ton djur tar sig upp från den mörka zonen-

-till näringsrikare, grundare vatten varje natt.

Först upp är små betare som letar efter mikroskopiska växter-

-som bara växer i grunda, solbelysta vatten.

Rovdjuren följer i betarnas spår.

En enorm mängd arter ansluter till konvojen-

eller äter av den när den passerar.

Många kommer från flera hundra meters djup, och i gryningen-

när de är mer sårbara för rovdjur-

-återvänder de till det säkrare djuphavsmörkret.

Solen påverkar bara livet direkt omkring hundra meter ner i havet.

Där kan fotosyntesen äga rum och korallrev kan frodas.

Om man lämnar denna tunna men rika remsa liv och tar sig längre ut-

-är man snart i en mycket mer krävande livsmiljö.

På 150 meters djup kan inte fotosyntesen längre äga rum.

Här finns inga växter, bara djur.

Här är djuren anpassade för att fånga marin snö:

Partiklar från döda djur och växter som sjunker från ytan.

De är indirekt beroende av solenergi som fångats av organismer på ytan.

Vi ska resa längs havsbottnen-

-så långt ner man kan komma i djuphavet.

Till en värld som är fullständigt avskild från zonerna ovanför.

Vid 300 meters djup planar det ut-

-och vi kommer ut på kontinentalsluttningen.