The Beast (La Bête)

Börja gå.

Lite till.

Okej, där blir bra. Vänd dig lite. Så där, ja.

Bakom mig är vardagsrummet som du kom ifrån.

Trappan är precis till vänster.

Till höger har du köksfönstret.

På bordet här har du kniven.

Ser du tejpmarkeringen? På din högra sida?

Där kommer odjurets skugga att dyka upp.

Vid ett tillfälle ska du titta dit och se den.

Dra bak håret lite grand.

Så där, ja.

Och ta ett par steg mot mig.

Jättebra.

- Går det bra? - Ja, jag är redo.

Då börjar vi.

Då så. Varsågod.

Tack!

Pauline.

- Har du sett min man? - Han var i den andra salongen nyss.

Har du sett Georges?

Han var i den andra salongen för fem minuter sen.

Säg mig, varför går man på fest

och letar alltid efter den man lever med, som man ser varje dag?

- Har ni trevligt? - Väldigt.

- Jag har tappat bort min man. - Sån tur ni har. Njut!

Det gör jag. Alldeles för mycket.

- Jag tror att han gick till ateljén. - Ateljén?

- Har ni inte träffat Anton? - Nej.

Anton. Gabrielle.

Han fick låna ett rum att arbeta i. Han ställer ut ikväll.

Ta en titt. Det är slående. Lika mörkt som vår tid är ljus.

En märklig kontrast.

- I så fall... - Jag lämnar er.

- Är det hitåt? - Ja.

Efter sista rummet, till höger. Jag kan följa er dit.

Tack, men jag klarar mig.

Vill ni inte ha ett glas först?

Det har jag.

Och en handske som döljer något.

Jag ger mig.

- Jag hoppas att ni gillar det. - Det gör jag säkert.

Tack.

Vad tycker ni?

Det är våldsamt. Psykiatriskt. Ganska vackert, tycker jag.

Han kan måla av er.

Aldrig i livet. Jag är rädd om min själ.

Ni minns väl?

Vadå?

Att vi har mötts förut.

- Jaså? - I Rom. För flera år sedan.

Tre år sedan. På en middag.

Efter en uppsättning av Madame Butterfly.

Ni var där med er morbror och moster.

Ni bar en mörkgrön klänning och håret i chinjong.

Det var i Neapel, inte i Rom. Och det var sex år sedan.

Jag var där med min mor och min bror.

Ni minns mig faktiskt inte alls.

Detaljerna är kanske lite vaga. Men er minns jag tydligt.

- Jaså? - Ja.

Varför då?

För att ni sa mig något som jag aldrig har glömt.

Det har ofta påmint mig om er.

Något ni sa på vägen tillbaka.

Har ni glömt?

- Talade vi franska? - Jag tror att vi blandade språk.

Det är kanske ingen bra idé att påminna er...

Jo då. Låt höra.

Det kan vara farligt att återföra någon till dess förflutna.

Men har ni tagit avstånd från det är det bara bra.

Nå, hände det?

Det vore omöjligt att glömma.

Därför frågar jag om det ni talade om faktiskt hände.

Jag tror att jag vet vad ni syftar på.

Men jag hade glömt att jag anförtrott er det.

- Är jag den enda som vet? - Ja, det är ni.

- Jag har aldrig berättat det för någon. - Det är bättre så här.

Ursäkta att jag avbryter ert samtal...

Jag kunde inte stå emot. Ni är väl Gabrielle Monnier?

Ja, det stämmer.

Jag ville bara uttrycka min beundran. Ni är en enastående musiker.

En sällsynt finkänslig pianist...

Tack! Jag blir rörd.

Nu när jag vågat tilltala er vill jag säga att jag gärna klär er en dag.

- Klär mig? - Mitt namn är Paul Poiret.

I så fall tackar jag gärna ja.

- Jag är mycket smickrad. - Inte lika smickrad som jag.

Jag ska lämna er ifred.

Har ni ännu samma känsla?

Vad sa jag?

Exakt?

Ni nämnde något ni kände när ni var mycket ung.

Något djupt inom er.

En känsla av undergång,

att ni förr eller senare skulle vara med om nåt märkligt och fruktansvärt.

Ni var övertygad om att det skulle tillintetgöra er.

Jag tror att ni använde det ordet: Tillintetgöra.

Vad berättade jag mer?

Ni sa faktiskt att ni inte ville ha ett förhållande,

för ni var övertygad om att nåt hemskt skulle hända er

och förinta er.

Er och era närmaste.

Det är sant.

Men för att besvara er fråga så hände inget.

- Och ni gifte er ändå. - Hur vet ni det?

Jag ser vigselringens konturer under handsken.

Självklart.

Och er man?

Var är han?

Jag vet inte.

Ja, jag tog risken. Men jag var ung och...

...romantisk.

Och nu känns allt det där så avlägset.

Sen berättade ni att nåt plötsligt skulle dyka upp,

som ett dolt odjur,

och förstöra allt både inom er och runt er.

Och vad sa ni då?

Ingenting.

Det skrämde mig lite, minns jag.

Men kanske var jag bara för ung.

Gabrielle?

- Din skönhet. Hur står det till? - Bra.

- Har du sett tavlorna i ateljén? - Ja.

- Är Georges här? - I en salong, förmodar jag.

Då så.

Jag ska gå och hälsa. Ha det så trevligt!

Det är inte alltid lätt att vara gift.

Jag ber om ursäkt. Jag ska lämna er ifred.

Var snäll och stanna hos mig.

Trodde ni att jag var galen?

Nej. Jag tror att jag förstod.

Ni menar att min besatthet kunde höra ihop med en viss verklighet?

En viss verklighet?

Ja, absolut.

Idag kunde jag ha erbjudit mig att hålla vakt för odjuret.

Men är ni inte längre rädd är det meningslöst.

Menar ni verkligen det?

Absolut.

Jag kan låtsas vara rädd,

om ni vill gå med mig och hålla vakt.

Det var ju ändå mig ni anförtrodde er åt, även om ni inte minns det.

Ni gav mig ett slags förtroende.

Även om det är länge sedan.

Och ni?

- Är ni inte längre rädd? - Jo, givetvis.

Men den risken kan jag ta.

Och jag är inte lika ung längre.

Jag blir väldigt rörd.

Min älskling! Var har du varit?

- Letat efter dig. - Här är jag.

- Är allt bra? - Ja.

Om du skulle beskriva dina färdigheter,

din utbildning och ditt personliga projekt, vad skulle du säga?

Jag vet inte. Jag är kvicktänkt, intuitiv...

Jag har aldrig utbildat mig, eftersom...

- Jag flyttade till USA när jag var nio år. - Varför då?

Jag minns inte. Jag var så liten.

Mina föräldrar sa att klimatet blivit outhärdligt.

De var rädda.

Och när vi kom till USA bröt inbördeskriget ut.

- Så vi flyttade igen. - Ja, till Chengdu. I nio år.

- Du gick inte i skola där. - Nej. Men jag lärde mig mycket själv.

Jag är lättlärd.

- Och ditt personliga projekt? - Arbete.

Om det är möjligt...

- Nånstans där jag är till nytta. - Till nytta?

Ja, till nytta. Något annat än det jag gör nu.

Ursäkta mig. Arbetar du här?

- Nej. Jag är ledsen. - Så du är som jag.

Jag vet inte hur du är.

Lite vilsen.

- I byggnaden eller i livet? - I byggnaden, till att börja med.

Jag ska på intervju, men jag vet inte var.

Jag har just haft min. Det är här, till höger.

- Gick det bra? - Vi får se.

Jag måste till jobbet.

- Lycka till! - Tack!

Minus 4012.

Ge mig ett bra skäl att hjälpa dig hitta ett annat jobb.

Jag är intelligent. Jag kan mycket.

Du vet att intelligens inte är så sällsynt numera.

Den intelligens du syftar på saknar mänsklighet.

Den intelligens jag syftar på räddade mänskligheten.

Jag menade mänsklighet i ett mänskligt avseende.

- En mänsklig närvaro. - AI har blivit ansvarsfull och rättvis.

Och slutligen mänsklig. Det är ett enormt framsteg.

Det är svårt att se som framsteg med 67 % arbetslöshet

och 20 % mekaniskt arbete.

De kallar oss "de värdelösa". Inser du hur föraktfullt det är?

Jag vill bara ha ett jobb som motsvarar min kompetens.

Hör du hur arg du är? Dina affekter utesluter vissa yrken.

Just nu kan du bara ha ett arbete där affekter inte påverkar resultatet.

- Som ditt nuvarande arbete. - Måste jag välja mellan arbete och affekt?

Ja, i vissa yrken.

Särskilt för arbete som kräver ansvar och eftertanke,

vilket tydligen är det som intresserar dig.

Idag fattas inga partiska beslut av arga eller deprimerade personer.

Observera lugnet.

Ja. Jag vet inte om det är bra.

Vill du återuppleva 2025 års händelser? De tragedierna?