Hacker

BASERAT PÅ EN SANN HISTORIA

Allt började med en liten invandrarfamilj.

Det är jag, Alex Danyliuk.

Det är mamma och pappa, herr och fru Danyliuk.

Vi lämnade Ukraina för ett nytt liv.

Välkomna till Kanada.

Vi hade inte råd att bo i stan, så vi hamnade i London i Ontario.

Som alla invandrare hamnade vi i ett hus vi inte hade råd med. Allt blev värre.

Sergei, ingen av oss kan få ett jobb.

Mamma och pappa grälade mer.

En vän till familjen skaffade mamma ett jobb som revisorsassistent på en bank.

Det gäller er obetalda krediträkning.

Natasha, när är det middag?

Rör ingenting.

Pappa gjorde ingen nytta. Han försökte, men ingen litade på honom-

så han levde på bidrag.

Mammas pengar gick till lånet.

Jag hade inga vänner utom mammas dator och vi kom väldigt väl överens.

Internet, spel, forum, chattar med främlingar, alla möjliga sidor.

Lätt tillgång och oändliga möjligheter.

Det fick mig att vilja gå på college och gå i Steve Jobs och Bill Gates fotspår-

och förbättra världen.

Lyckligtvis, eller olyckligtvis, insåg jag att jag fick spara till skolan själv.

Mina allra första dollar.

Jag var en klickare. Jag bytte IP-adress och gick till samma sidor om och om igen.

Det var tråkigt, men lättförtjänta pengar.

För 1000 klick fick jag 20 dollar. Det var inte mycket-

men allt stort börjar smått.

Tiden gick och jag ville lära mig mer om världen, särskilt finansvärlden.

Internet var fullt av åsikter om bankerna, finanskrisen, systemets sårbarhet-

- och behovet av förändring, men vissa saker förändrades aldrig.

- Är du otrogen, så berätta det! - Det var ditt misstag att ta oss hit!

Vi kom hit för att vi inte hade något val!

Det var så jag växte upp. Som ni ser var det ingen saga-

men jag hoppades på en förändring.

En kaffe, tack.

Gårdagens hackerattack slog mot flera myndighetssidor och banker.

DarkWeb tog på sig ansvaret för attacken.

En kriminell nätorganisation ledd av hackern Zed.

En internationell brottsling inblandad i dussintals fall världen över.

I den här videon tar de på sig ansvaret.

Vi är DarkWeb. Vi står inte overksamma medan slavdrivare styr våra liv.

Vi slår tillbaka. Vi ska störta dem. Det här är bara början.

Börsen har varit instabil på grund av attackerna.

Mamma, jag är hemma!

Mamma? Mamma, vad är det?

Vilket jävla skitsnack. Mamma, vi fixar ett nytt jobb.

Den banken äger lånet och nu vet de att jag inte klarar avbetalningarna.

Vi förlorar huset.

- Okej, vad sa pappa? - Pappa? Han sover.

Okej, mamma.

- Vad är det här? - Pengar. Jag skaffar mer när de tar slut.

- Vad har du gjort? Har du stulit dem? - Nej, jag har sparat till college.

Hur? Du har aldrig sagt något. Var kommer de ifrån?

Det spelar ingen roll. Det viktiga är att vi inte blir av med huset.

- Jag kan inte ta dem. Du behöver dem. - Snälla mamma, jag är vuxen.

Jag kan skaffa ett jobb och tjäna nya pengar. Ta dem, snälla.

Vad ska jag säga till pappa?

Säg sanningen.

Mina tankar skenade. Varför? Jag hatade banken som gav mamma sparken.

Även om de hade goda skäl hatade jag dem. Det tog år att spara ihop pengarna.

Jag hade delbetalat skolan och nu kunde jag förlora allt. Jag måste börja om.

Jag hade inga år att tillgå.

Jag behövde något snabbare, men internet var fullt av blåsningar.

Då mindes jag något.

DarkWeb var en berömd hackergrupp, konstigt nog låg deras sida uppe.

Det verkade enkelt. Jag behövde bara skapa ett konto.

Men riktig åtkomst var inte så lätt.

Soldat?

- Jag vill gå med. Hur blir jag soldat? - Vet du vad det är? Du måste bli inbjuden.

Hur blir jag inbjuden?

En medlems rekommendation eller ett arbetsprov.

De bad mig stjäla ett kreditkortsnummer. Så sållade de ut nybörjarna.

Det verkade enkelt och jag hade ett möjligt offer.

En kille i skolan förtjänade det verkligen, Randy Bickle.

- Se dig för nästa gång. - Vad är ditt problem?

- Vad sa du, Dostojevskij? - Ge dig på nån i din egen storlek.

Vill du slåss, va?

Nästa gång, ditt rövhål.

Vilket pucko.

Randy föll för min fejkade träningssida. Hans pappas kort hade gott om kredit.

Pappa! Får jag låna ditt kort?

NYTT KÖP

Jag läckte informationen till DarkWeb och en av dem kontaktade mig.

Hur kan jag hjälpa dig?

Kan ni hjälpa mig att tjäna lite pengar?

Visst, men åker du fast så står du ensam.

Uppfattat. Hjälper ni mig?

Befordran: Soldat.

En "Roosevelt" gav mig åtkomst på låg nivå. Det var snarare ett jobb.

Svarta marknaden.

Hans priser var lägre än marknadens och köpare var lätta att hitta.

Första gången skickade han speldatorer som jag bara behövde sälja.

Jag hittade en köpare på nätet, en småstadsspelare som spelade om pengar.

Det spelade ingen roll, det viktiga var att han hade pengarna jag behövde.

Jag hade aldrig haft så mycket pengar. Jag gav Roosevelt hans del och köpte en dator.

Med andra ord var jag igång och jag gillade det. Mycket.

Roosevelt skickade grejor. Jag sålde dem och tjänade de pengar jag behövde.

Det var alltid enkla produkter. Telefoner, smycken, klockor eller datorer.

Lätta att bära och lätta att sälja.

Man kunde tjäna pengar på andra sätt.

Forum listade sårbara onlinebutiker som var lätta att hacka.

Jag ville inte gå så långt, men de var försäkrade och tog inte så stor skada.

Jag sålde några hundra kreditkort.

- Du får 3000. - De är värda 7000.

Sälj dem själv, då.

Jag behövde falska ID-kort för att använda dem, så jag tog det jag kunde få.

Skicka pengarna, då.

Det tog fyra år att spara ihop 30000. Den här gången tog det fyra veckor.

Nu var jag redo.

- Jag ringer er när jag kommer fram. - Var försiktig.

Okej.

Jag skickar er pengar varje månad.

Umgås och ta hand om varandra.

Jag lämnade mina föräldrar och åkte till storstan.

Jag visste inte om det var rätt beslut, men nu var det fattat.

VÄLKOMMEN TILL TORONTO

Det var häftigt att flytta till Toronto. Allt var större.

Välkommen till ert nya hem. Huset är övervakat och har gemensam takterrass.

Det finns en lastkaj på baksidan. Ni har nya rostfria vitvaror och panoramafönster.

Området är på uppgång. Bättre blir det inte.

- Har ni några frågor? - Hur kopplar jag upp mig?

Tyvärr betalade jag försent till skolan och jag fick börja först i januari.

Då behövde jag försörja mig.

Roosevelt befordrade mig på DarkWeb.

Jag kunde köpa kreditkort och falskleg och använda dem till näthandel.

Nästa hållplats: St. George.

- Hej, jag väntar ett paket. - Okej.

Ja, jag ska kolla.

Det ska vara det här.

- Okej. Skriv under där. - Visst.

- Varsågod, herr Münchhausen. - Tack.

Kör till Chinatown.

Men det var inte så enkelt.

Jag kunde inte använda Craigslist i stan, det var för många snutar-

så jag provade pantbanker och juvelerare.

Du pratar engelska, va?

Jag har klockor. Okej?

Jag vill sälja dem. Vill du köpa dem?

Det är äkta klockor, okej?

De kostar 15000 dollar. Jag säljer dem för 10000.

- Tusen? - Ja.

- Vad är det? - Det här är också äkta klockor, okej?

Jag säljer dem till dig för 200 dollar.

Tio. Det är tre klockor. Tio.

Vänta!

- Hej. - Hur kan jag stå till tjänst?

- Varför säljer du dem efter tre dagar? - Jag ville inte ha dem längre.

- Lämna tillbaka dem. - Jag har tappat kortet jag köpte dem med.

Vänta på ersättningskortet. Det är bättre än att förlora pengar på att sälja dem.

- Vill du köpa dem eller inte? - Okej, herr... Münchhausen.

Vi kräver två ID-kort och en bekräftad adress.

Du får skriva under på att de inte är stulna.

Vi går igenom din ansökan. Om allt stämmer kommer du tillbaka och vi köper dem.

Kan du inte köpa dem nu? Jag sänker priset med 1000 till.

- Jag måste följa reglerna. - Glöm det. Jag behåller dem så länge.

Visst.

- Har du en jobbig dag? - Känner jag dig?

Sye. Jag vill bara prata med dig om dina klockor.

Nej, jag är ingen snut. Jag kanske vill köpa dina klockor.

- Vad vill du prata om? - Om det hjälper, så får du 5000 för alla.

- Jag är ingen idiot. 30000. - 7000.

Såhär gör vi.

Om jag går in och säljer dem för minst 30000, så får jag 30 procent.

- Du måste få pengarna idag, annars... - ...annars tar du klockorna och går.

Klockorna är väl ändå stulna?

Så vad har du att förlora?

- Okej. - Kom igen.

Vänta. Jag går in ensam, okej?

Tjena, Christopher. Titta, vem som är här. Hur är det, kompis?

Vad i helvete? Din jävel!

Vad oförskämt. Kom, vi går en sväng.

- Vad hände där inne? Du försvann. - Vadå? Jag gjorde det jag sa.

- Ja, jag gick ut bakvägen. Här. - Det sa du inte att du skulle göra.

Det är 24500 dollar i väldigt smutsiga 20-dollarssedlar.

- 50-och 100-lappar tar för lång tid. - Sålde du klockorna för 35000?

Kvittot ligger i påsen.

Du verkar inte vara en student med dyr klocksmak eller en tjuv-

så jag undrar: "Vem är den här grabben?"

Hur gjorde du det så fort?

Det berättar jag om du berättar var du fick klockorna ifrån.

Lugn, det är alltihop. Jag lovar.

Okej. Ja.

Det var så jag träffade Sye.

Behandla köparna på olika sätt. Det låter enkelt, men är viktigt.

Säger du fel sak, så förlorar du trovärdigheten. Man blir svartlistad fort.

Ni jobbar, trots förhållandena. Det är strongt, ni borde berömma er själva.

Vet ni vilka som håller med mig? Era fruar, föräldrar, söner och döttrar.

Ni bör kunna ringa dem.

Har ni provat en sån här? - Tänk dig in i köparens position.

- Tackar. - Ni är gripna.

Sen finns det högt uppsatta människor som man inte tror att man kan muta.

Det kan man inte förrän man hittar något de gillar.

Det vi har åt er är enastående.

Monokrom LCD-display, USB-port, 20 Megabyte inbyggt minne-

- och inbyggd kompass. Era vänner kommer att undra hur ni fick tag på dem.

- Vem har du stulit ifrån nu? - Min kompis på fabriken får dem billigt.

- Hur många har ni? - Två åt er, åtta åt era vänner.

Vi tar dem.

Så finns stamkunderna, man måste alltid hålla dem nöjda.