Shooting Livien

Ansvaret för din syster och bror är en för stor börda för dig.

Du har inte misskött dina syskon. Bara dig själv.

Vilka är familjen Wilcox, Margaret? Jag förstår inte.

Vi träffades i Tyskland.

De bjöd oss att besöka dem. Tibby fick hösnuva och Helen åkte ensam.

Paul och jag är förälskade.

- Paul har varit dåraktig med flickan. - De är inte förälskade längre.

- Leder relationer till slarv? - Det var vidrigt.

- Hörde du konserten? - Ja.

- Damen tog mitt paraply. - Kära nån, jag är så ledsen!

- Det är vår adress. - Miss Schlegel!

Familjen Wilcox - igen. De bor tvärs över gatan.

Jag vill ge er nåt värt er bekantskap.

Är mr Wilcox ganska oberoende?

Han har stark karaktär. En fin människa.

- Följ med mig till Howards End. - En annan dag?

Förlåt mig, jag kom.

- Ruth? - Vilken fin överraskning!

Vår utflykt får ske en annan dag.

Må Gud med stor barmhärtighet-

- ta till sig vår kära bortgångna systers själ.

Vi lägger hennes kropp i graven.

Av jord är du kommen, till jord ska du åter varda.

...evigt liv i återuppståndelsen-

genom vår Herre, Jesus Kristus.

- Mr Wilcox, jag beklagar verkligen. - Så snällt av er att komma.

Väldigt snällt.

- Posten har kommit, far. - Tack. Lägg den där.

- Var frukosten bra? - Ja, tack.

- Vill du ha tidningen? - Nej, jag läser den sen.

- Ringer du om du behöver nåt? - Jag har allt.

Far har inte ätit nåt.

Jag förstår inte.

Det är sjukhemsföreståndarinnans brev.

- Det andra är från er mor. - Ja, förlåt.

Jag förstår inte. Vem är miss Schlegel?

Hon kom till begravningen. Hon hälsade på er mor på sjukhemmet.

Vad står det i brevet?

"Jag vill att miss Margaret Schlegel ärver Howards End."

Va?

Inget datum, ingen underskrift.

Föreståndarinnan har vidarebefordrat det.

- Frågan är... - Det är olagligt.

- Sånt ombesörjes väl av advokater? - Ge det till henne.

Skrivet med blyerts. Det räknas inte.

Vi vet att det inte är juridiskt bindande.

Hon kan inte ha menat det.

- Det är väldigt olikt henne. - Kan miss Schlegel...

- Om hon har... - Nej, det tror jag inte.

- Vad då, far? - Att hon skulle ha...

Att hon har påverkat er mor. Nej, frågan gäller...

- ...er mors tillstånd vid tidpunkten. - Huset var viktigt för henne.

Skulle hon lämna det till en främling?

- Det är olikt henne. - Och miss Schlegel?

Mor har nog berättat det för henne under nåt besök.

- Hon väntar sig det här. - Så hemskt! Hon kan vilja vräka oss.

- Då kan jag ta hand om henne. - Det kan jag också.

Men hon kommer inte. Ni dömer miss Schlegel för hårt.

Er mor beundrade henne och miss Schlegel var snäll mot er mor.

- Skandalen med Paul... - Jag vill inte höra om Paul.

- Hon är en ärlig person, - Blommorna...

- Att hon ens dök upp! - Varför inte?

Blommorna var opassande, men det kanske var rätt för henne?

- Man kanske gör så i Tyskland. - Hon är tyska.

- Det förklarar mycket. - Hon är halvtyska.

Brevet, då? Har hon rätt till Howards End?

Er mor kan inte ha varit vid sitt sinnes fulla bruk.

Då så.

Charles, jag tar gärna tidningen nu.

- Om hon kom... - Kan du ge mig tidningen?!

- Varsågod, far. - Tack, Evie.

Åh, du är hemma!

Jag ska berätta hur otroligt det är...

Vi serverar det snart. Nancy?

Hur som helst, efteråt...

- Har jag berättat om mrs Wilcox? - Ja, det var sorgligt att höra.

Jag har fått brev från Charles.

Han undrade om hans mor ville att jag skulle få nåt.

- Jaså? - Det var snällt av honom att fråga.

Hon hade talat om en julklapp, men det föll sen i glömska.

- Jag hoppas att han förstod vinken. - Ja. Hennes man skrev också.

Han tackade mig för min vänlighet.

Han hoppades att vi skulle träffas, att vi skulle hälsa på Evie.

Jag gillar mr Wilcox. Han arbetar med gummi. Det är stora affärer.

- Men jag tror... - De dödar svarta afrikaner i Kongo.

- Åh, Tibby. - Fråga era fromma vänner.

Kvinnor förstår inte ekonomi.

- Mr Wilcox är ingen mördare. - Hur får de gummi ur träden, då?

Stora grupper infödingar sätts i läger-

- och får utvinna gummi ur träden. Arbetarna skjuts om de försöker fly.

Var det Imperial Rubber Company of West Africa?

- De finns inte i Kongo. - Han mördar säkert nån.

- Det är inte lustigt. - Jag ville berätta...

...att mr Wilcox gav mig sin frus luktsaltsbehållare av silver.

Är det inte hemskt generöst?

- Jag tycker om honom för det. - Så fin.

Är silvret från en afrikansk silvergruva?

Nån dog säker vid utvinningen.

Jag såg Charles Wilcox tvärs över gatan.

De ska flytta ut. Vad säger du om det?

Vad är det, Len? Du har inte varit dig själv på sistone.

- Du älskar mig väl? - Det vet du att jag gör, Jacky.

- Vad är det? - Jo...

Du ställer väl allt till rätta?

- Mellan oss? - Jag har ju sagt det, eller hur?

- Ja, Len. Men Cecile berättade... - Vad har det med mig att göra?

Inget, raring. Var inte arg.

Det är bara... Det är inte rätt att låtsas.

- Du ställer väl allt till rätta? - Sluta fråga!

- Förlåt mig. - Vi gifter oss när jag fyller 21 år.

Det är inte långt tid kvar. Sluta tjata om det!

När man ger sitt ord... Om min bror kände till...

- Förlåt. - Är det inte nog?

Nästa manschett är trasig. Tänk om nån märker det på jobbet?

Förlåt mig.

Jag kan inte andas här inne. Det är för trångt.

MARGARET SCHLEGEL

- Vad spelar du? - Är det inte fint?

- Nej, jag får huvudvärk. - Sluta bråka.

"Who Threw The Overalls In Mrs Murphy's Chowder?"

- Meg! - Snälla, sluta bråka.

Vad är det? Dåliga nyheter?

En påminnelse om uppsägningen. Vi måste flytta ut i maj.

Det är ingen tragedi, men ändå lite av en chock.

Herregud. Vart ska vi flytta?

- Vi hittar nog nåt nytt. - Ja, vi har lite pengar, som tur är.

- Vad är det, Annie? - Damen här.

- Är ni miss Margaret Schlegel? - Nej. Jag heter Helen.

Jag vet inte varför jag är så upprörd.

Vi har varit lyckliga här. Varför måste det fråntas oss?

Meg!

Helen? Vad är det? Hur står det till?

- Miss Margaret Schlegel? - Ja, jag heter Margaret.

Jag söker min man, som jag tror är på besök hos er.

- Det är ingen fara, Annie. Tack. - Ja. Förlåt mig, miss.

- Mrs... Förlåt. - Bast, miss. Mrs Leonard Bast.

Miss Schlegel vet vad det gäller utan upprepningar.

- Tyvärr inte. - Vad är det för liv?

- Kan man få lite lugn och ro? - Gå, Tibby.

- Vad gäller saken, mrs Bast? - Det är nog ni som får förklara.

Men jag förstår inte.

- Är det inte ert kort? - Jo, ett gammalt.

Hur kommer det sig att min man har det?

Och var befinner han sig? Är han här?

- Här? Er man? - Vi känner inte er man.

- Vi har inte ens träffat en mr Bast. - Jo, det har vi.

- Han med paraplyet på konserten. - Va?

Helen tog paraplyet, du tog hit honom och moster oroade sig för matsilvret.

- Ni får förlåta min bror. - Ingen har stulit nåt.

- Men ni sa... - Vår moster var orolig för det.

Vi misstänkte inte honom för nåt sånt.

- Len har aldrig stulit nåt. - Var tyst, Tibby!

- Kom in. - Nej, nej. Jag söker bara min Len.

Jag har misstagit mig. Var kan han vara?

- Tibby! Gå härifrån! - Gråt inte.

Jag trodde att min man var här.

- Varför? - Han hade ditt kort.

- Bör vi inte kontakta polisen? - Nej, nej. Tack och förlåt mig.

Låt mig gå. Kan jag få kortet?

Len blir ursinnig om han får veta att jag kom hit.

Jösses. Kommer han att slå er?

Min Len? Höja handen mot mig?

Snälla ni! Jag ber så hemskt mycket om ursäkt.

- Så märkligt! - Stackare.

- Det är ingen fara, Annie. - Ja, miss. Tack.

Åh, Helen!

Det känns som om vi lever vid kanten av en avgrund.

Jag vill inte låtsas att den inte finns, men jag vill inte leva i den.

Är det väldigt själviskt av mig?

Det är bättre än familjen Wilcox, som tjänar pengar på avgrunden.

- Inte familjen Wilcox. - Ni är orättvisa.

De låtsas åtminstone inte stå över allt.

- Retas inte. - Jag är trött på ämnet.

Jag avskyr hyckleri och att behöva ta ställning.

Jag kan bara reagera på känslor.

Ja, precis. Det personliga är viktigast.

- Det tycker inte familjen W. - De möter nog det nån dag.

Kära Meg, där skiljer sig våra åsikter.

Jag har på nära håll sett dem i kris.

En liten, smutsig kris - med mig.

För dem var det personliga nåt som de vägrade att ta till sig.

De visste inte hur de skulle bete sig-

- medan de sökte efter en affärsmässig lösning.

Det fanns inget utrymme för virvelvindar.

De var utom sig, eftersom den största kraften var osynlig för dem.

Det bästa med dem var hur de behandlade mrs Wilcox.

- Ja. - Då har de väl en fin sida?

- Ja. - Det här stycket är svårt.

Kan ni tänka er att skriva det? Han var döv. Och att spela det?

- När ska du tillbaka till Oxford? - Jag kanske inte ska tillbaka.

- Du måste dit! - Du kan inte leva på arvet.

- Du och Meg gör det. - Men du är en man, Tibby.

Ja, du måste arbeta. Det är en universell impuls.

Är du inte emot hyckleri, principer och bryr dig bara om det personliga?

Jag vet inte vad jag ska tro-

- utöver att jag önskar att ni uttrycker er med annat än pianospel.

- Kära Meg. - Det är bara Beethoven.

Den där kvinnan gjorde mig upprörd.

Och brevet också.

Var ska vi bo? Jag vill inte flytta.