Bad Surgeon: Love Under the Knife

Kirurger är nästan som superhjältar.

För när saker och ting går fel och vi har riktiga problem

är det dem vi vänder oss till.

Vem mer litar du på när det gäller ditt liv?

En upptäckt som tagen ur en film.

Transplantation av ett organ som delvis odlats i ett labb.

-Paolo Macchiarini... -...var en superhjälte.

Hans uppdrag är att rädda världen.

-Han var en mirakelman. -Vi försöker skapa nya organ.

Vi måste utvecklas. Vi behöver nya sätt att transplantera.

Han tror faktiskt att han kan lindra lidande i världen.

Det sas att Paolo var

privatkirurg till s president, påven...

Om man hade en checklista över allt man ville ha hos en man, så var han det.

Han uppfyllde alla kriterier.

Du ska veta att jag älskar dig. Mer för varje dag.

Han är intelligent, världsvan. Han talade en rad olika språk.

Älskar dig!

Men allt var en lögn.

Fan! Dra åt helvete!

Alla hade blivit lurade av honom.

Jag var förlovad med ett monster.

Paolo var en fullständig bedragare.

Därför måste vi stoppa honom.

Paolo Macchiarini behandlade människor som labbråttor.

Hon hostade upp bitar av sitt eget kött.

De första lever- och njurtransplantationerna.

Den första hjärttransplantationen. Gick alla bra? Nej.

Det här måste vara framtiden.

Med nästa patient går allt bättre.

Frågan är, torterade han folk till döds?

Det är medicinhistoriens största bluff.

Han kan vara en bedragare, men han kan också vara ett geni.

Han kanske är på väg att rädda mänskligheten.

Var han en superhjälte, en superkirurg och mitt livs kärlek?

Eller var han en farlig svindlare...

och en mördare?

BAD SURGEON

KÄRLEK UNDER KNIVEN

Inom journalistiken finns en slags helig regel.

Man blir inte personligt involverad i den man intervjuar.

Som journalist ska man vara objektiv.

När man skriver en story tillbringar man mycket tid med folk i intima situationer.

Och man får absolut inte bli engagerad i nån personligen, i en relation.

För då kan objektiviteten flyga all världens väg.

Det finns mycket goda skäl till att den här osynliga linjen existerar

för det bidrar till att behålla journalistikens integritet.

Men tyvärr blev det inte så i det här fallet.

Jag har velat bli journalist sen jag var liten.

Jag var blyg som barn.

Smärtsamt blyg, faktiskt.

Jag ville aldrig stå framför kameran.

Jag föredrog att vara bakom kameran.

Min karriär gick lysande.

Jag älskade mitt jobb på NBC.

Jag var ensamstående mamma

och ville inte fokusera på att ha ett förhållande.

NBC ville göra en story om regenerativ medicin.

Jag hade aldrig ens hört talas om det.

Så vi började undersöka det här.

Det är ett väldigt spännande och lovande område.

Målet är att komma så långt

att man kan få ersättningsorgan eller kroppsdelar, bara så där.

Tanken är att om du förlorar en lem eller har ett sjukligt organ

så får man en ny i labbet.

Ett namn dök upp hela tiden.

Det är dr Paolo Macchiarini.

Han sägs vara pionjären inom området.

Från en banbrytande operation till en upptäckt som tagen ur en film.

Läkare firar en stor händelse i medicinvärlden.

Transplantation av ett organ delvis odlat i ett labb.

Professor Paolo Macchiarini på Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm

utförde operationen med hjälp av ett internationellt team.

Hans smeknamn var "superkirurgen".

Han var älskad och beundrad.

Han hade en nästan gudalik status.

Han blev känd världen över och skapade rubriker

med en otroligt innovativ operation med stamceller.

Kirurger i Sverige har utfört

världens första transplantation av ett syntetiskt organ.

En 36-årig man med cancer fick en ny luftstrupe.

Den första reaktionen jag fick var: "Du är ju galen."

Han sa: "Nå?" Och då sa jag: "Ja, det är jag.

Men det här är den enda chans du har just nu."

"Men hur ofta lyckas operationen?

Jag sa: "Jag vet inte."

"Varför?" "Jag har inte gjort det förut."

STAMCELLER

Han ersatte luftstrupen med en luftstrupe i plast.

De klädde plastluftstrupen med patientens egna stamceller

och sen var tanken att stamcellerna skulle integreras i plastluftröret.

Detta transplanterades sen in i patienten.

I artikel efter artikel beskrivs han som en slags rebell.

Han är villig att ta risker ingen annan är villig att ta.

Ju mer komplex operationen är, desto större risk innebär den.

De första lever- och njurtransplantationerna.

Den första hjärttransplantationen. Gick de alla bra?

Nej.

Vi har inte en kristallkula som visar...

för att se in i framtiden.

Jag tror att det här är framtiden.

Jag tänkte: "Okej, han är modig."

Han ville göra nåt som ingen annan gjorde

för att rädda folk som inte hade nåt hopp.

Jag sa: "Det är honom vi måste kontakta."

Vi hade gjort upp om att träffa honom, jag var med min kollega.

Jag såg upp när han kom in, och han tittade rakt på mig.

Våra blickar möttes, låstes i varann.

Han gav mig ett litet leende, ett litet flin, och helt plötsligt...

...blev jag en fånig skolflicka.

Det hände så fort. På en bråkdel av en sekund.

Min första tanke var: "Vad fasen var det?"

Min andra tanke var:

"Vad fasen det än var, så tänk inte på det."

Jag tvingade mig själv in i arbetsläge, i producentläge.

Jag tog mig i kragen mentalt.

Jag rodnade nog, om jag ska vara ärlig.

Men det var nåt som hände.

Våra blickar möttes och det fanns en...gnista.

Jag blev lite skakad, faktiskt.

Nästa fantastiska historia handlar om hur stamcellsteknik

förändrar världen och räddar liv.

Tvååriga Hannah Warren föddes utan luftstrupe.

Det fanns en lösning.

Vid den här tiden arbetade dr Macchiarini med en liten flicka.

Hannah Warren.

Hon skulle bli den yngsta personen i världen

att få en av hans banbrytande transplantationer.

Hon kunde inte äta, hon kunde inte svälja.

Hon kunde inte göra nåt ett vanligt barn kan göra.

Hon hade tillbringat livet på sjukhus.

Men hon var en sån personlighet.

Det var nåt smittsamt med henne.

Hannah var...magisk.

Hon var som solsken.

Ge pappa en puss.

Föräldrarna var desperata.

De hade nästan förlorat henne så många gånger.

De hade nästan gett upp.

Sen hittade de dr Paolo Macchiarini.

-Hejsan. -Tack.

En av de saker som gjorde Paolo så omtyckt...

Han är inte en vanlig kirurg.

Han verkade verkligen bry sig.

Vill du ta bort den här?

Han känns som nån man kan lita på.

Han känns som nån som har ens bästa för ögonen.

Vi bestämde att berätta Hannahs historia.

Och dr Paolo Macchiarini var ju en stor del av den.

Operationen skulle utföras i Illinois och Paolo skulle vara där i en månad.

Jag fick åka till Illinois för att filma flera gånger.

När vi filmade Paolo började vi skämta om

att han liknade George Clooney litegrann.

Paolo älskar nämligen motorcyklar.

Han satt där på motorcykeln...

Han bemästrade motorcykeln.

Många kvinnor på kontoret blev lite svaga i knäna.

Vi ville få lite bilder med Paolo på en motorcykel.

Så vi hyrde en motorcykel åt honom.

De filmade honom när han körde runt på motorcykeln.

Sen fick vi ha den i några timmar till.

Han sa: "Vill nån åka en tur?"

Jag var lite tveksam.

Jag såg mig omkring och sa: "Vill nån annan åka?" Men de sa nej.

Han satte på mig hjälmen, och han var så ömsint

när han knäppte och rättade till den. Jag hade problem med det.

Jag minns att jag då kände lite av det

jag kände första gången, när våra blickar möttes på restaurangen i Boston.

Det kändes intimt på ett sätt, och det kändes flirtigt.

Jag satte mig bakom honom på motorcykeln.

Han sa: "Håll i hårt. Jag tänker köra fort."

När man sitter bakom nån så där måste man sitta nära.

Det var en vacker dag. Vinden piskade.

Jag höll i honom hårt.

Och jag minns att jag skojade med mina vänner.

"Jag åkte på motorcykel med George Clooney."

Vi började äta middag ihop, mellan plåtningar eller i slutet av dagen.

Och jag blev så imponerad över att han...

Den här superkirurgen

var så omtänksam och ville lyssna på mig

och intresserade sig så för mig.

Ganska snart efter motorcykelturen

gick vi ut och åt middag.

Vi bodde på ett hotell i Illinois, två våningar från varann.

Vi var i hissen och det var bara vi två.

Hans våning kom först.

Dörrarna öppnades.

Han sa god natt

och backade långsamt ut ur hissen.

Han höll dörren öppen med handen

och tittade på mig, och jag tittade på honom.

Dörrarna började stängas, han backade ut och jag sa god natt.

Men plötsligt sköt han isär dörrarna med båda händerna

och lutade sig fram för att kyssa mig.

Det var en överraskning.

Men också så jäkla romantiskt.

Det var som i en film.

Och jag tänkte: "Fan.

Jag faller för honom."

Min andra tanke var...