Studio 54

Vad gör ett ställe hett?

Vad var det med Studio 54 som fick människor att flyga dit från hela världen?

Vad berodde det på?

Jag vet inte... För en nattklubb gäller det att fånga ögonblicket.

När man gick igenom de mörklagda dörrarna trädde man in i en annan värld.

När man väl kommit in var man helt fri.

Steve och jag anade inte vilken betydelse klubben skulle få-

- eller att den bara skulle finnas i 33 månader.

Vi lyckades fånga upp gästernas fantasier.

Man kan hamna intill Elizabeth Taylor eller i princip vem som helst-

och bara må bra.

Jag älskar nattlivet och jag älskar att se folk ha roligt. Inget gör mig lyckligare.

Varenda gäst var en stjärna.

Tack, det kändes bra att höra.

Det har varit så mycket negativt, så det är skönt för lan och mig att höra.

Studio 54:S ägare Ian Schrager och Stephen Rubell...

Vid en stor razzia nu i morse...

Upp till tio års fängelse...

Hur reagerade du när du fick höra att din partner blivit arresterad?

- Ska jag börja? - Ja, varsågod.

Jo, jag funderade på-

- varför jag efter nästan 40 år slutligen skulle vara beredd att prata om Studio 54-

- för jag har inte pratat om det överhuvudtaget.

Nu har jag kommit till en punkt i livet-

- där det inte svider så mycket som det gjorde förr.

Bara två personer kan berätta den här historien-Steve och jag.

Därför känns det bra att äntligen berätta vad som egentligen hände.

Hej.

Du har inte sett boken på några veckor-

- så du bör titta igenom allt, och så har jag ett par frågor.

Jag har aldrig varit i en lokal med så mycket kändisar. Det var bedövande.

Här behövs det en bild.

Den här.

Steve och jag var mycket nära vänner, nästan från första början.

Vi träffades på college. Vi var från Brooklyn båda två-

från lägre medelklassfamiljer.

Alla strävade uppåt och ville-

- att barnen skulle lyckas bättre än de själva hade gjort.

Brooklyn gjorde mig hungrig.

Pappa var tennisproffs, så jag spelade tennis på herrgårdar-

- och såg hur folk levde ett helt annat liv.

Man var mycket medveten om skillnaderna.

Tennisen vidgade vårt universum, så att vi såg att det fanns fler möjligheter.

Vi försökte i möjligaste mån att sträva efter framgång.

Ian hade läshuvud på college. Han ville bli advokat.

Stevie kände alla. Ville man träffa en viss tjej, pratade man med Steve Rubell.

Ville man veta vilka kurser man skulle ta, pratade man Steve Rubell.

Han kände alla på Syracuse University.

Steve var väldigt social, men faktiskt också väldigt privat.

Han talade aldrig öppet om att han var gay.

Det var inget vi pratade om.

Det spelade ingen roll.

Steve var extrovert och jag är introvert-

- men inuti var våra värderingar och vår kärna densamma.

Efter examen fick jag jobb som jurist och Steve öppnade restaurang.

Han brann för restaurangerna och öppnade så många som möjligt på kort tid.

Det gick för snabbt och gick inte med vinst.

Så hjälpte till som jurist för att hålla fordringsägarna stången.

Det var så vi blev affärspartners.

Jag ville ta steget in i nattklubbsvärlden-

för jag anade möjligheter där.

Våra ambitioner och vår driftighet cementerade vår vänskap.

Steve kände alltid att han behövde bevisa nåt, precis som jag.

De visste redan från första början att de skulle göra nåt stort tillsammans.

Efter Vietnamkriget och Watergateskandalen-

- var alla tröttna på att oroa sig för hot utifrån. Man ville roa sig.

Man hade fått nog av allvarsamhet, och bara släppte loss.

Vi gick på nattklubbar i Manhattan-

- för att göra oss en bild av nattklubben som vi ville skapa.

Gayklubbarna var några av de första som spelade discomusik.

Men disco var svart musik som kom från svarta klubbar.

De snygga fotomodellerna hängde där-

- med sina kläddesigners, frisörer och sminkörer som var gay.

Heterosexuella gick dit för att träffa modellerna, och så blandades det upp.

Som New York-bo kan jag vittna om att det här var nåt revolutionerande.

För första gången kändes det som om folk inte dömde en.

Alla fördrog varandras kultur.

På den tiden hölls gayklubbarna bakom lyckta dörrar, dolda.

Det var lite som lönnklubbarna på 1920-talet, kan jag tänka mig.

Det var samhällsomstörtande och starka krafter i rörelse.

Vi ville åt den frisläppta, intensiva, svettiga dansen och glädjen där-

och skruva upp det ett snäpp.

Vi ville skapa den perfekta nattklubben som skulle blåsa alla av stolen.

Göra avtryck. Förändra världen.

Ian och jag spanade in en gammal opera, som vi hyrde på en gång.

Vissa tyckte att vi var galna. 8th Avenue på västra sidan var helt dött.

Ja, på den tiden.

Beam lovade att städa upp här som borgmästare-

men det är fortfarande väldigt smutsigt.

Jag minns förr när det var fint här, men nu stinker det.

Disneyfieringen hade inte nått det området än. Det var snuskigt.

Teaterdistriktet på västra Manhattan var nog stans snuskigaste kvarter.

Om man ville bli rånad så var det dit man skulle gå.

Det var ofattbart att nån ville öppna ett diskotek där.

På 1920-talet var det en opera. Sen blev det tv-studio för CBS.

Flera populära program spelades in där.

Dags för gissningsleken alla älskar: Vilken är repliken?

Vilken är repliken, Kapten Känguru, 64000-dollarsfrågan...

Det var riktigt stora program.

Men nu hade de flyttat till Los Angeles och det hade stått tomt länge.

Det är nu 40 år sen Studio 54 öppnades.

Det känns som om det var i går.

Nu är det sluttande golv här, precis som när vi var här för 40 år sen.

Men man kan ju inte ha ett sluttande dansgolv, så vi fick lov att fixa det.

Vi hann inte söka bygglov, utan behövde sätta igång direkt.

Vi bara gjorde det.

Vi hade en kille uppe på en hög stege-

- med en pensel med tio meter långt skaft...

Han målade taket medan folk flyttade på stegen...

Jag jobbade 30-timmarsdagar ända fram till premiärkvällen.

Ja, det fanns en sån energi-

- som gjorde det möjligt att få stället klart på sex veckor.

Vi konkurrerade med världens bästa nattklubbsmänniskor.

Vi ville ha den bästa klubben av alla.

Vi försökte ta hjälp av branschfolk-

- men de vågade inte jobba med oss på grund av våra konkurrenter.

Det var så vi kom att anlita Jules Fisher och Paul Marantz-

som var Tony Award-belönta ljustekniker.

Vi utnyttjade att det var en teaterlokal, vilket visade sig vara väldigt lyckat.

Vi tog huvudsakligen hjälp av teaterfolk-

- för det behövde ske lika snabbt som ett scenbygge på teatern.

Vi hamrade och spikade, vi byggde, vi gjorde allt.

Det var inga fackföreningar inblandade.

Jag var lite orolig, för de som jobbade här bakom fick 65 dollar per kväll.

Det var mycket pengar. Jag var rädd för att budgeten skulle spricka.

Jag ville inte ha dem här bakom. Inga nattklubbar hade ljustekniker.

Det var diskjockeyn som skötte ljuset. Han spelade skivor och skötte lamporna.

Vi hade diskjockey, ljustekniker, två scentekniker... Fyra pers!

Det finns en del saker kvar här från CBS.

Ja, CBS lämnade mycket kvar som bara blev liggande här.

Vi har försökt bevara teaterkänslan.

De stora ljusriggarna är inte byggda för att vara snygga-

utan för att skapa teaterkänsla.

Dansgolvet var oerhört genomtänkt in i minsta detalj.

Och så all inredning, förstås.

Vi hade ett knivskarpt sinne och arbetade på instinkt.

Det var lans uppgift att utforma klubben.

Steve la sig inte i den biten.

Men båda två drev arbetet med att locka dit rätt klientel.

Ian och Steve delade kontor. Steve låg alltid där i soffan.

De slöt avtal, ringde samtal, skickade limousiner, bjöd in kändisar...

Vi skickade tusentals inbjudningar.

Allt detta bidrog till underströmmen och snacket.

I all den röran var det inte möjligt för oss att söka utskänkningstillstånd.

Vi glömde faktiskt bort det. Det försvann nånstans på vägen.

Vi bestämde oss för att skaffa catering-tillstånd för en dag i taget-

- och bildade bolaget Broadway Catering Corp.

Det här var första gången Studio 54 blev omskrivet.

"Stephen Rubell visar oss runt på den övergivna teatern"-

- "som i detta nu byggs om till New Yorks nästa diskotek."

- Hur mycket kostade det? - 400000. Det minns jag.

Det var mer, för vi blev ju skuldsatta.

- Hur mycket? - Säkert 350000-400000 till.

- Omkring 700000 totalt. - Jag minns det som 400000.

- Vem var ni skyldiga pengar? - Byggherren.

Det gjorde mig nervös, för det var jag som tog risken, inte ni.

- Vi hade ju ingenting! - Varför klev du in, Jack?

Jag träffade Steve och lan på deras klubb Enchanted Garden.

Vi arrangerade en bar mitzva åt honom.

Det var nog första gången som nån hade en bar mitzva på ett diskotek.

Enchanted Garden var Steves och min första nattklubb.

Det var en klubb för ungdomar i Queens.

Den första kvällen umgicks Steve med gästerna i baren-

och jag skötte ljuset i DJ-båset.

Våra fantastiska vänner från Fiorucci har ännu mer att bjuda på.

Gör dem sällskap på dansgolvet.

Det var på Enchanted Garden som vi började med våra extravaganta fester.

Vi lärde oss branschen och kände på vattnet där i Queens.

Men vi ville redan från början ha en nattklubb i Manhattan, där allt hände.

Från och med i kväll är diskoteksgästerna i rampljuset.

Det blir solnedgångar, soluppgångar, rökmaskiner, snömaskiner, vindmaskiner...

- Klockan halv två blir det en tornado... - Tornado varje natt klockan halv två?

Ja, klockan halv två blir det tornado.

- Var söker man bäst skydd? - Vi drar oss upp på läktaren.

Ni kan också dra er undan till läktaren om ni inte vill hamna i rampljuset.

De uppmuntrar faktiskt till det, och delar ut kikare så att man kan se.

Kisty Fair, Channel 11, från läktaren på Studio 54.

Vi hade satsat allt på klubben.

Om det blev ett fiasko skulle det bli ett brakfiasko.

Om det blev lyckat skulle det bli väldigt lyckat.

På premiärkvällen var det så mycket folk att man knappt kom fram till dörren.

Vi hade inte satt upp nåt sammetsrep, och vakterna räckte inte till.

Vi fick ta alla vakter inifrån och ställa dem vid entrén.

Vi var oroliga för att dörren skulle gå sönder.

Var vänliga att backa!

Jag skulle vara säkerhetsvakt, men Steve ställde mig som dörrvakt den kvällen-

och där blev jag kvar.

Marc Benecke blev dörrvakt bara för att han var snyggast av väktarna.

Jag hade aldrig jobbat på nattklubb tidigare, så jag fick improvisera.

Det var helt galet.

Jag minns att jag kom förbi dörrvakten-

- in på vad som kändes som en catwalk kantad av speglar.

Garderoben låg till höger.

Jag minns att jag hörde musiken och bara kastade in kappan.

Det var kaos i garderoben. Vi delade ut garderobsbiljetter åt höger och vänster...

Vi fick lägga kläder på golvet. Hundratals måste ha blivit av med jackan den kvällen.

Det rådde fullständigt kaos.

Dunk, dunk, dunk...

Ljudet från musiken vällde upp från lokalen.

Alla rusade ut på dansgolvet.