Hitler's Last Stand

April 1945.

När en kanadensisk menig ensam går in i en ockuperad stad i Nederländerna-

- försöker han övertyga tyskarna om att de är omringade.

Han hoppas hitta motståndsrörelsen för att skydda civila-

under krigets sista dagar.

Den 6:e juni 1944 landstiger allierade stridskrafter i Normandie-

för att öppna en front i väster.

Men fanatiska nazister slåss vildsint för att överleva.

Dagen D var ett slag.

De måste fortfarande vinna kriget.

Den 24:e juni 1944.

Normandie i Frankrike.

Den menige kanadensaren Léo Major-

- och tre andra soldater ur Le Régiment de la Chaudière-

- rör sig tyst genom den franska landsbygden.

Patrullen spanar på fienden vid ett flygfält nära staden Caen.

När Major och menige Larry Caissy spanar på vägen mot Carpiquet-

stöter de på en grupp tyska soldater.

Kanadensarna skjuter först.

Major skjuter tre av soldaterna efter varandra...

...medan Caissy träffar de kvarvarande två.

En av tyskarna är inte död.

Trots sina skador kastar han en granat mot Léo Major.

Under dagen D gick Chaudièreregementet iland under strid på Juno Beach-

i den brittiska sektorn.

Det är ett av fyra franskspråkiga regementen i kanadensiska armén.

Generellt sett är franskkanadensiska soldater väl ansedda-

inom den kanadensiska armén.

De är tappra soldater med utmärkta officerare och strider väl.

Till vardags talar man franska inom regementet.

Problemet är att kanadensiska armén är engelsktalande-

liksom dess allierade.

- så bortom de fyra regementena måste soldater kunna tala engelska-

- om de ska kunna befordras till högre rang.

Om man bara kan tala franska-

- finns det alltså en gräns för hur högt man kan bli befordrad.

Under veckorna sen dagen D har kanadensarna och britterna kämpat-

- för att erövra staden Caen. En viktig transportknut som är avgörande-

för att de allierade ska kunna avancera.

Innan målet vid Carpiquets flygfält får de order att gräva ned sig-

- och förbereda sig för ett tyskt motanfall-

- som de allierade ledarna visste var på väg.

Menige Léo Major visar sig vara en skicklig spanare och prickskytt.

Han och hans kamrater spanar på flygfältet vid Carpiquet-

- den 24:e juni när den tyska granaten exploderar.

Smällen slår omkull två av kanadensarna...

...och Major får brinnande splitter i ansiktet.

Militären tränar för sånt.

Den första instinkten är att säga åt kamraterna att ta skydd-

- och att vara försiktiga. En exploderande granat-

är som att få en slägga i huvudet.

De andra spanarna leder Major tillbaka till en förbandsplats.

På sjukhuset försöker läkarna rädda Majors syn.

Men skadorna är omfattande.

Läkarna gör vad de kan. De rengör och förbinder såren.

Efter en undersökning finner de att han förlorat 80 procent-

- av synen på vänster öga. Men höger öga är lyckligtvis oskadat.

Läkarens bedömning är otvetydig. Léo Majors krig är över.

De kommer att skicka hem honom till Kanada via England.

Läkarna är officerare. Han har inget val. Han måste lyda.

Men ungefär två månader senare dyker Major plötsligt upp hos regementet-

- som nu har avancerat längre in i Frankrike.

Léo Major var framför allt soldat. Jag är inte så säker-

- på att han stördes så mycket av det. Han hade ju ett friskt öga.

Han var prickskytt och sa: "Jag behöver bara ett friskt öga"-

"för att göra mitt jobb."

Trots handikappet bestämmer officerarna att han får stanna.

De har förlorat många soldater. De behöver män som han.

Léo är ju en av kanadensiska arméns bästa prickskyttar.

De behöver honom.

Mot slutet av oktober har regementet avancerat från Frankrike-

- genom Belgien och in i Hollands södra del.

De förbereder sig för att erövra Oostburg, en nederländsk stad-

- som måste erövras för att säkra vägen till hamnstaden Antwerpen.

Menige Léo Major möter sin befälhavare-

major Gustave Taschereau.

Léo Major sa en gång att Taschereau var den enda officeren-

i armén som respekterade honom.

Det bör påpekas att Léo hade ett problem med auktoriteter.

Men de två männen kom att lita på varandra. Det var därför-

han fick stanna i regementet.

I striderna nära Oostburg har de tappat kontakten med en pluton.

Enligt berättelsen ber Taschereau Major att "hitta de 50 zombierna".

Först tvivlade jag på berättelsen. Vi kunde inte hitta något-

- i krigsdagböckerna. Men när vi grävde djupare-

- fann vi att det kan ha varit en patrull den 22:a oktober.

Allt han beskriver, att han är nära en förstörd bro-

- och en vattensamling, passar in på patrullen från 22:a oktober.

Major rör sig tyst längs gatorna och letar efter de försvunna männen.

Han går upp på den andra våningen-

- i hopp om att höjden ska hjälpa honom att hitta kanadensarna.

Från utkikspunkten ser han en grupp tyskar som sover i skyddsgropar-

skyddade av vaktposter.

Léo Major fattar ett snabbt beslut.

Om en spanare ser ett större fientligt förband ska spanaren vanligtvis-

- återvända till stabsplatsen och informera sin chef.

Men i det här fallet verkar Major villig att ta saken i egna händer.

Major smyger mot en av tyskarna med vakttjänst.

Innan vakten hinner säga något tas han tillfånga av kanadensaren.

Major använder sen fången för att locka dit och tillfångata nästa vakt.

När båda vakterna är avväpnade kräver Major att få träffa deras befälhavare.

Den lilla truppen går till den tyske officeren...

...som ger upp framför mynningen på Majors Sten-kpist.

Det bör påpekas att de var soldater från tyska armén, inte från SS.

Då gör Major sitt drag för att tillfångata dem alla.

Han tänker att om han kontrollerar "huvudet" så lyder resten av kroppen.

Han låter officeren väcka sina män och beordra dem att kapitulera.

Det verkar funka.

De tyska soldaterna är orörliga...

...tills en ignorerar ordern och tar sitt vapen.

Nej!

Oktober 1944, nära Oostburg i Nederländerna.

Kanadensaren Léo Major använder en tillfångatagen-

- tysk officer för att tvinga hans män att kapitulera.

Majors plan verkar funka tills en fiendesoldat tar sitt vapen.

Nej!

Major har det som krävs för att bli en av arméns bästa skyttar.

Han dödar tysken utan att tveka.

Upp med händerna!

Det är ett tydligt budskap.

När han skriker och gestikulerar åt de andra-

sträcker de upp händerna.

Gå!

När man bekräftar omständigheterna-

faller allt på plats.

Han var där och tog fångar, men inte på egen hand.

Det var en patrull tillsammans med soldater från Queen's Own Rifles.

Men han tog några fångar den dagen och gjorde en ganska bra insats.

De tyska linjerna kollapsar under de bittra striderna-

- och kanadensarna avancerar längre in i Nederländerna.

Nederländarna är tacksamma men många av dem lider.

Nederländerna ockuperas i maj 1940-

- men från 1942, när tyskarna börjar förlora-

- blir livet väldigt svårt, särskilt senare-

- under -44 och -45, var det riktigt kärvt i västra Nederländerna.

Det fanns ingen mat och man terroriserades av ockupationsmakten.

Folk levde med skräck och hunger.

De allierade kanadensarna tas emot med öppna armar av lokalbefolkningen.

De kanadensiska soldaterna är befriare.

Så generellt sett är nederländarna glada över att se dem.

De kommer ju med frihet.

De jagar bort tyskarna och befriar landet.

I november tar menige Léo Major täten när han och regementet marscherar-

mot den nederländska staden Nijmegen-

- som befriades av amerikaner under Market Garden.

Kanadensarna var populära för att de slogs för vår frihet-

- men också för att de hade saker som nylonstrumpor, choklad och cigaretter.

Så det var populärt att ta emot och inkvartera dem.

Det är nu som Léo Major möter sjuksköterskan Antoinette Sliepenbeek.

Hon var från en katolsk familj och hennes far var pensionerad officer.

Det kanske var den kombinationen, att hon kom-

- från en militärfamilj och att de båda var katoliker-

- som gjorde att de träffades, men vi är inte säkra.

Kanadensarna övervintrar i Nederländerna där de håller linjen.

Men för att avsluta kriget måste de allierade fortsätta mot Berlin.

Den 26:e februari 1945...

...inleder Chaudièreregementets alla fyra kompanier-

en klassisk manöver mot byn Hollen.

Kanadensarna och britterna är nu öster om floden Maas, eller Meuse-

- och strider inom Tysklands gamla gränser.

Regionen kallas Rhenlandet.

Tyskarna ser Rhenlandet som en slags buffertzon.

Rhen är en stor, naturlig barriär men de vill sakta ned-

- den allierade offensiven så mycket som möjligt-

väster om Rhen så att tyskarna-

- kan evakuera så många divisioner som möjligt till den östra stranden.

Det här förändrar stridernas karaktär.

Tyskarna har i åratal stridit på främmande mark.

Nu strider de på tysk mark.

De förstår att de nu strider för sina familjer och för sina hem.

När Chaudièreregementets kompani D passerar kompani B-

- kommer de inom hundra meter från en annan tysk by.

När den tunga allierade artillerielden avbryts-

- kommer fiendesoldater fram med vad som liknar vita flaggor.

När kompani D ska acceptera kapitulationen-

- öppnar ett tyskt kulsprutenäste eld samtidigt som tyska stridsvagnar-

- dyker upp från bakom en byggnad och anfaller.

Kompani D drar sig tillbaka för att gräva ned sig.

Men de hålls nere av tysk granatkastareld.

Det fientliga motanfallet tvingar kompani D att retirera.

Kompani B återkommer senare samma kväll till samma tyska by-

- som gäckade kompani D tidigare under dagen.

Upp med händerna!

Med hjälp av granater och Sten-kpistar-

avancerar chaudiérerna långsamt.

De rensar de sista målen och erövrar byn Hollen.

Under slutstriden tar de ytterligare 25 tyska krigsfångar.

Framgången gör att andra regementen kan fortsätta anfallet.

Mot slutet av operation Blockbuster går de allierade styrkorna-

nästan 3 mil in i Tyskland.

Men den 26:e februari blir dyrköpt för de allierade styrkorna.

Operation Blockbusters första dag blir en av de blodigaste-

- under hela kriget för kanadensiska armén.

De här striderna var lika blodiga som striderna i Normandie.

Det är enastående med tanke på hur lite folk vet om det här slaget.

Nästa dag arbetar menige Léo Major och Régiment de la Chaudière-

- med regementets fältpräst, Joseph Archibald Dalcourt.

En av fältprästens viktigaste uppgifter är att hantera döden.

De ger sista smörjelsen och ser till att kvarlevor behandlas värdigt.

Det är väldigt viktigt för soldaternas stridsmoral-