Wham!

WHAM! BIOGRAFIN…

Hej. Ni har just sett en vanlig morgon i Wham!s liv.

Men det har inte…

Kan vi ta om det?

WHAM! BIOGRAFIN…

Hej. Ni har just sett en vanlig morgon i Wham!s liv.

Men förr var det annorlunda.

Det här är Bushey Meades School, där vi träffades vid 12 års ålder 1975.

Hos oss idag har vi en mycket speciell gäst.

Mr Ted Halliwell, min gamla rektor.

Hur är det med dig, Ted?

Bättre än nånsin.

Bra. Hade du nånsin trott att det skulle bli så här?

-Nja… -Tack, Ted. Över till George.

När jag var med Andrew skulle vi alltid ha kul tillsammans.

Wham! var ett brödraskap.

Det var lekfullt.

Ett mänskligt, oförutsägbart virrvarr.

Allting handlade om pop.

Och Wham! skulle aldrig bli växa upp.

Det var en dröm ända sen vi var barn.

Men då tänkte alla:

"Hur kan dessa två idioter bli så jäkla stora?

Hur kan det hända?"

Wham! Bam! Jag är en man

Oavsett status

Annat kan du inte säga

Trivs du med det du gör?

Om inte, lägg av

Var inte en slav

Ja

Ja

Jag har inga bekymmer

Jag har inte tid med dig

Att älska dig kräver mod

Alla har ögonen på dig

Jag har inga bekymmer

Jag har inte tid med dig

Att älska dig kräver mod

Och tro inte nåt annat!

George, kan du berätta hur du och Andrew träffades?

Vi träffades när jag var 11 och Andrew var 12,

i norra London.

Första dagen på min nya skola träffade jag Andrew.

GEORGES RÖST

Vår klassföreståndare kom in med en ny pojke.

ANDREWS RÖST

Han hade dessa tv-skärmar till glasögon.

Och jag var en väldigt tafatt, lite fläskig kille med konstigt utseende.

En väldigt lockig, stor kalufs.

Och ganska blyg.

Vår lärare presenterade honom som Georgios Panayiotou.

Georgios Kyriacos Panayiotou, just det.

"Vem vill hjälpa den nya pojken?"

Andrew räckte upp handen.

Jag tror verkligen att det var nåt förutbestämt med det.

Allt hade kunnat ta en annan riktning om jag hade suttit mig bredvid nån annan.

För mig var han Yog. Det var mitt smeknamn på honom.

Det fanns ett starkt band där.

I princip hade Yog och jag exakt samma synsätt.

Musikaliskt sett var vi oskiljaktiga.

Vi höll på i timmar med att göra sketcher och komediradioprogram.

…skrev låtar, och när vi var runt 16 startade ett band.

Vi var The Executive.

The Executive.

Ett, två, tre, fyr, fem, sex, sju, åtta!

DEMOKASSETT/REPETITION

Det var skamusik.

Och vi var jättedåliga.

Inte för att vara 16.

Okej, runkpellar. Tredje gången.

Vi fem hade nätt och jämnt de instrument vi behövde.

Kom tillbaka, Andrew.

Det rann ut i sanden

för att folk slutade komma på repen och konserterna.

Jag tycker snarare att det imploderade, och sen blev det bara jag och Yog kvar.

Det skulle bara bli vi två.

Vi bara fortsatte att skriva låtar ihop.

Vi gick ut och dansade i West End i London.

Vi gick på klubben Le Beat Route.

På skoj höll vi på och dansade i formation.

Och Andy började gapa om "wham, bam" nånting.

Så jag började rappa:

"Wham, bam, I am the man."

Vi gillade det som namn.

Wham.

Och det hängde med.

Och det fanns bara en sak jag ville:

Att vara med i ett band med Yog.

Vi hade redan blivit duktiga på att skriva poppiga små låtar.

Vi gjorde en demokassett för 20 pund i Andrews vardagsrum.

Vi hade en kvast med en mikrofon på

och en sån där fyrkanalig Portastudio som hade kommit ut i slutet av 70-talet.

Kom igen nu

Kom igen nu

Vi var 17 eller 18 år gamla.

Låtskrivandet dikterades av våra omständigheter,

miljön vi befann oss i.

…protester i hela landet.

…den ökande arbetslösheten bland 16- till 18-åringar.

Vi blandade rap och disco, och så la vi till pop.

Sociala texter med discobakgrund.

Hej allihop, kolla på mig

Jag har faktiskt gatukredd

Jag saknar jobb men trivs ändå

Med killarna i kön…

De där fåniga sakerna jag hade sjungit på klubben

blev grunden till "Wham Rap!".

Wham! Bam!

Jag är en man…

Sen fortsatte vi bara att skriva.

Vi använde vår erfarenhet från klubbarna.

"Club Tropicana" kom från Beat Route.

Club Tropicana, drinkarna är gratis…

Vi hade bara en vers och en refräng.

Yog kom hem till mig en kväll,

och jag hade jobbat på en ackordföljd som jag gillade.

Det var otroligt. Han sa:

"Jag har en melodi som passar perfekt till den."

Vi hade kommit på ungefär samma mönster.

När jag faller igen…

FÖRSTA DEMON AV "CARELESS WHISPER"

…känner jag lacklukten

Av dansgolvet

För hjärtat och sinnet…

Långsamt började vi få ihop den. Vi skrev hemma eller på bussen

och la till en bit varje dag.

Det gör bara ont

Och jag tänker aldrig dansa mer

Skuldtyngt hjärta saknar rytm

Och det är lätt att låtsas

Men jag är inte dum…

När den blev klar minns jag

att jag sa till honom: "Jag vet inte vem som kommer att göra den

eller om jag kan sjunga den, men det här är en listetta."

Demon var ungefär fyra minuter lång.

Det räckte. Jag kände mig väldigt säker,

även fast det var en låt plus stycken av två andra.

Vi knackade dörr hos skivbolagen.

Två 18-åriga pojkar.

Hur kaxigt är inte det? Vi bara stod där och insisterade att vi hade avtalat möte.

Reaktionerna var en stor besvikelse.

En kille kastade tillbaka bandet och sa: "Bra röst, men gå och skriv några hittar."

Alla ratade "Careless Whisper". Alla ratade "Club Tropicana".

Det vände sig i magen på mig, och jag fick en obehagskänsla.

Jag var helt förkrossad.

Förkrossad.

Det var tråkigt.

Men jag kände en kille, Mark Dean, som bodde på mina föräldrars gata,

och han jobbade i skivbranschen.

Han upptäckte Soft Cell och ABC, tror jag.

Andy tjatade på min mamma: "Kan han lyssna på ett band?"

Och jag bara undvek honom.

Jag tänkte: "Inte ett till band i grannskapet."

Andrew la bandet i Marks brevlåda.

Det var bara George som sjöng med skorrande gitarrbakgrund.

Men det var ändå jättebra.

Han sa: "Jag har ett kontrakt åt er."

Vi skrev under på ett litet sjabbigt kafé.

Ren glädje.

Från första dagen började min mamma på en klippbok.

BOK ETT

BOK TVÅ - BOK TRE

Hon skapade en otrolig samling.

BOK 28 - 1985

Urklipp, recensioner, listplaceringar.

Hon var verkligen engagerad.

Klippbok ett:

"Andrew och Yog har skrivit kontrakt med Innervision. Wham!".

Sen var det klart. Vi hade lyckats.

Det var helt magiskt att se sina fantasier förverkligas.

Det var en dröm, och med sin bästa kompis.

Wham! är bara Andrew och jag.

Men vi ville ha med två tjejer, varav en var Andrews flickvän.

Shirlie, Yog och jag brukade gå ut och dansa,

och vi kände att det var så vi skulle framföra vår musik.

Den andra är professionell.

Dee C Lee gick med.

Tjejerna hade inspirerats av The Human League,

som Andrew och jag älskade.

George älskar Human League. Jag tycker om dem.

Men de inspirerade inte tjejerna.

Vi tog vad vi hade,

och jag hade en flickvän, och vi hade några dansrutiner.

Det var allt.

Så vi fick vår första singel pressad.

Hej, George Michael här.

Hoppas ni gillar vår nya singel "Wham Rap! (Enjoy What You Do)".

Kom igen nu

Kom igen nu

Hej allihop, kolla på mig

Jag har faktiskt gatukredd

Jag saknar jobb men trivs ändå

Med killarna som står i kön Säg socialen nu

De har den bästa rytmen ju

Responsen var fantastiskt.

Sounds beskrev oss som "socialt medveten funk".

Skaffa ett jobb, var en man

Allt tydde på att det var en hit.

VECKANS SINGEL