Titus

Var med nu, mannar!

Vi måste rädda Olivia!

Hell dig, o Rom, segersäll...

...i din sorgdräkt.

Liksom ett skepp som lastat av sin frakt med dyrbar laddning-

-kommer hem på redden där först det lyftat ankar-

-kommer Andronicus med lagerkvistar prydd-

-och hälsar fädrens land med sina tårar.

Se nådigt till den fest som vi begå!

l romare, av fem och tjugo raska söner-

se resten här, så levande som döda.

Må Rom de levande med kärlek löna. Och dessa som jag för-

-till sista hemmet med grav bland sina fäder.

Här har göten mig givit lov att sticka svärd i skidan.

Du hårde Titus, vårdslös om din ätt...

Låter du dina obegravda söner kring- fladdra Stygens fasansvärda strand?

Gör väg och lägg dem här hos sina bröder!

Du helga gömma åt vad kärt jag har-

du ljuva vilorum åt dygd och adel...

Hur många mina söner har du där, dem aldrig någonsin jag skådar mer?

Nu hälsen tyst varann, som dödmän pläga-

-och slumren lugnt, för fosterlandet fallna.

Giv oss den yppersta bland fångna göter att vi må stympa honom-

-och å bålet ad manes fratrum bränna upp hans kött.

På det att deras skuggor blidkas må och vi på jorden ej av spöken störas.

Jag ger er den ädlaste, äldste sonen till denna olycksfulla drottningen.

Håll, romarbröder! Segersälle hjälte.

Du milde Titus, se på mina tårar!

En moders bittra tårar för sin son!

Om någonsin du älskat söner dina, så tro att lika högt jag älskar mina.

att pryda din triumf och återkomst-

som dina fångar och Romas trälar?

Skall man på gatan slakta mina söner för tappra dåd i fosterlandets tjänst?

Att slåss för kung och land var ädelt gjort av dina söner - vi ej av mina?

Andronicus... Befläcka ej med blod din grav.

Om du vill nalkas gudarnas natur-

så nalkas den i det du skänker nåd.

Barmhärtighet är prov på äkta adel.

O ädle Titus...

Förskona min äldsta son!

Furstinna, lugna dig och tillgiv mig.

Här ser du deras bröder, dem ditt folk sett levande och döda.

För dräpta bröder fromt de kräva ett försoningsoffer.

Din son är utvald.

Han måste dö att tysta så de arma skuggors kvidan.

För bort honom, gör upp en eld!

Låt med våra svärd uppå ett bål-

-oss stympa honom tills ej en bit är kvar.

O vilken grym och ogudaktig fromhet!

Månn Skytien är hälften så barbariskt?

Jämför ej Skytien med stolta Rom!

Alarbus går till ro; vi leva än och skälva under Titus vreda blickar.

Behåll ert lugn...

...men hoppas dock att gudarna bistå Tamora, göternas drottning-

till blodig hämnd på hennes fiender.

Se, min far och herre, hur vi fullbordat vår romarsed.

Alarbus styckad är, vår offereld av hans inälvor näres.

Nu återstår att jorda våra bröder-

-och med jubelskri hälsa dem välkomna.

l frid och ära vilen här, ni söner-

-för världens växlingar och ofärd säkra.

Ej svek här lurar eller avund sväller.

Här gro ej ilskna groll. Här finns ej stormar.

Ej larm...blott sömn och evig tystnad.

l frid och ära vilen här, ni söner.

l frid och ära leve Titus länge. Min ädle far och herr, lev i ryktet.

Se här vid graven ger jag tårars skatt vid mina bröders likbegängelse.

Och böjer knä för dig med glädjetårar gjutna på marken för din återkomst.

Välsigna mig med segersälla handen.

God Rom som så hult beskyddat min ålders tröst till fröjd för mitt hjärta.

Lavinia, lev!

Överlev din far. Förlänge dygd oändligt dina dar.

TUSENTALS SÖRJER DÖD CAESAR

Roms ädlingar, min rätts beskyddare!

Värjen min rättvisa sak med vapen!

Och, landsmän, mina kära kamrater.

Försvara min arvsrätt med era svärd!

Romare, vänner, gynnare av min rätt.

Om nånsin Bassianus, Caesars son, var angenäm för Romas kungaögon-

så stängen Capitolium igen.

Jag är den äldste sonen till den siste som burit Romas kejsardiadem.

Låten ej vanäran nalkas få den kejsartron som helgad är-

-åt dygd, rättvisa, måttlighet och ädelhet.

Låt mig min faders hederstecken bära!

Men given genom val förtjänsten heder-

och striden, romare, för valets frihet.

Ni prinsar-

-som med bistånd av partier och vänner strävar efter kejsarmakten-

-veten att Roms folk till innehavare av kejsartronen har valt Andronicus.

En bättre man, en tapprare soldat ej finnes nu för tiden här i staden.

Senaten har hemkallat honom nu från tröttsamt krig mot de vilda göter.

Vi bedja nu vid minnet utav honom...

Begen er bort, sänden ert följe hem-

-och gören, som sig höves, med frid och ödmjukhet er gällande.

Marcus Andronicus!

Jag litar så på din uppriktighet och ärlighet-

-och älskar så och ärar dig och dina, din ädle broder Titus och hans söner-

-samt henne, mina tankars härskarinna-

Lavinia den sköna, Romas prydnad-

-att jag hemförlovar här mina vänner...

...och åt min goda lycka och folkets ynnest anförtror min saks avgörande.

Vänner som djärvt har kämpat för min rätt-

jag tackar er och ber er att gå hem-

-och åt fosterlandets kärleksfulla gunst-

överlämnar mig...liksom min sak!

Rom, var så rättvis och huld mot mig som jag är tillitsfull och god mot dig.

Öppna portarna och släpp in mig!

Lev länge, Titus, du min kära broder.

Hav tack, tribun, min ädle broder Marcus.

Välkomna, fränder, från lycklig härnad.

Såväl ni levande som de som stupat.

Titus Andronicus, Roms stolta folk dig sänder genom mig, sitt ombud-

-den här ofläckade, snövita dräkten och sätter dig på kejsareförslag-

-med dessa söner till den döde kejsaren.

Var candidatus nu och tag den på-

-och hjälp oss ge ett huvud åt huvudlösa Rom.

Så härlig kropp bör hava bättre huvud än mitt som darrar av ålderns svaghet.

Rom, jag i fyrti år din krigsman varit och fört med lycka romarfolkets härar.

Samt jordat en och tjugo raska söner.

Giv mig en hedersstav för gamla dar, men ej en spira för att styra världen.

Den fördes väl av den som sist den förde!

-Du kronan får om du begär den. -Vad säger du, högfärdiga tribun?!

Romare, ge mig min rätt! Patricier, dra era svärd, stick dem ej i skidan-

förrn Saturnin är kejsare i Rom!

Andronicus, åt helvetet med dig om du vill röva från mig folkets hjärtan!

Ditt högmod äventyrar allt väl som ädle Titus menar åt dig.

Var lugn, min prins.

Jag återställer dig i folkets gunst och bringar dem till sans.

Andronicus, jag smickrar icke dig, men ärar dig och det intill min död.

Om du med dina stärker mitt parti skall jag högst tacksam bli.

l romare och era folktribuner. Jag ber om era röster och er valrätt.

Ger ni dem vänligt åt Andronicus?

Av tacksamhet för vår Andronicus och till firande utav hans hemkomst-

-vill folket taga mot vemhelst han nämner.

Hav tack, tribuner, nu jag beder er utnämna förra kejsarns äldsta son-

-prins Saturnin, vars dygder säkert skola bestråla Rom-

-som Titans strålar jorden. Om i ert val mitt råd ni viljen följa-

ge honom kronan! Leve kejsaren!

Leve kejsar Saturninus!

Patricier och plebejer, vi nämner prins Saturninus till Romas kejsare-

-och ropa: Länge leve kejsar Saturninus!

Titus Andronicus...

För denna gunst som du vid dagens val bevisat mig, jag tackar dig-

-i mån av din förtjänst och skall med dåd din godhet vedergälla.

Till en början, Titus...

För att höja ditt eget namn och hedervärda släkt-

Lavinia gör jag till min kejsarinna.

Roms härskarinna och mitt eget hjärtas.

l helga Panteon äktar jag henne.

Säg mig, Andronicus... Täckes detta anbud dig?

Ja, ädle herre. Med detta giftermål ni har i högsta måtto hedrat mig.

Och i Roms åsyn bjuder jag härmed Saturnin vårt rikes kung och hövding-

-mitt svärd, min segervagn och mina fångar.

Allt skänker värda vårt Roms kejsare.

Tack, ädle Titus, fader åt mitt liv.

Hur högt jag dig och dina gåvor aktar skall Roma spörja.

Glömmer jag en gång ett grand av dina oskattbara tjänster-

så, romare, glöm er trohet mot mig.

Nu är du fånge hos en kejsare som jämlikt med din rang och höga börd-

-skall milt behandla dig och allt ditt folk.

Rätt täck minsann. Och just med sådan hy som jag nu valde.

Om jag välja fick.

Låt pannan klarna upp, min sköna drottning.

Fast nederlag dig vållat mulen dag skall du i Rom ingen smälek lida.

Furstligen skall du behandlas i allo. Tro på mitt ord.

Och låt ej vemod nedslå allt ditt hopp.

Den som nu dig tröstar kan göra dig till mer än göters drottning.

-Lavinia, du blir väl icke stött? -O nej, min prins.

Din artighet och adel i dessa ord befriat er från tadel.

Tack, min Lavinia.

Romare, nu gå vi. Utan lösen gör vi fångarna fria.

Utropen oss med pukor och trumpeter!

-Förlåt mig, Titus, denna mö är min! -Vad nu? Säger du det på allvar?

-Ja, ädle Titus, och fast besluten. -Prinsen tar blott det han redan äger.

Och skall så sant jag, Lucius, lever.

Förrädare, var finns kejsarns vakt?

-Förräderi, Lavinia förs bort! -Förs bort? Av vem?

Av den som bära kan sin fästmö bort till trots för varje man.

Frukten ej. Jag för henne åter.

Bröder, hjälp honom bortföra henne! Med svärdet ska jag trappan försvara.

-Här kommer ni ej fram! -Du fräcke pojke!

-Motar du mig i Rom? -Hjälp, Lucius!

Herre, nu gör ni orätt!

Mer än orätt. l orättfärdig strid du dräpt din son.

Varken du eller han är son till mig. Ej mina söner kunna så mig kränka.

Din niding, giv kejsaren Lavinia igen!

Död om du vill. Men icke som hans hustru.

Hon lagligt är förlovad med en annan.

Nej, Titus! Kejsaren behöver ej henne-

dig eller någon annan av er släkt.

Den kan jag tro som en gång hånat mig. Men aldrig dig-

-och dina dryga söner som alla rotat hop er att mig skymfa.

Se så, gå bort!

En tapper måg du får. En karl som passar-

till sällskapsbror åt dina vilda söner!

Därför, skön Tamora, de göters drottning...

Om du är nöjd med sådant plötsligt val-

så väljer jag dig, Tamora, till brud-

-och nämner dig till vårt Roms kejsarinna.

Säg, göters drottning, gillar du mitt val?