Doom Patrol

Flickan är ensam.

Nej!

- Flickan är liten. - Nej!

- Flickan darrar och skakar. - Nej!

Här är vi nu, kära flicka.

Förutbestämda att kollidera precis där fröna till vårt öde såddes.

Där jag föddes som en viskning är jag nu ett vrål.

Och det är du som andas i min värld.

Nej! Det här är inte rättvist!

Nej, flicka lilla. Inte rättvist.

Men det är ödet.

Snälla...

Du är mäktig.

Men det är jag också.

Du har levt i mitt huvud.

Jag vill inte slåss mot dig.

Det är ödet, det är så det är.

Då ändrar vi på det.

Jag struntar i ödet.

Du skyddade mig en gång.

Och du skyddade Manny.

Du var min vän.

Jag tänker hålla kvar oss här-

långt bort från allt och alla...

...så länge det behövs.

Ända tills vi är vänner igen.

Först då ska jag låta oss åka hem.

Hur vill du ha det?

- Mår du bra? - Ja...

Vad i helvete?

- Mår du bra, Cliff? - Helt jävla fantastiskt.

- Stick! - Rita!

Är allt bra?

Herregud... Dorothy.

Vad i helvete?

Pappa?

Pappa!

EN VECKA SENARE

Försök att öppna och stänga den.

Det räckte inte med att han dödade min fru-

-och separerade mig från min dotter och fick mig att missa bröllopet.

Han var också tvungen att ge mig den här värdelösa skithanden!

Försök igen.

Han såg väl till att den skulle paja efter hans död.

Grattis, din oljige fan! Du vinner!

Han dog av hög ålder. Det gjorde inte du, så du leder.

Lätt för dig att säga. Din skit är ju cool som fan!

Min skit är bara skit.

- Han gjorde sitt bästa. - Hans bästa sumpade det för mig.

Gör en fullständig kroppsscanning.

Säg att du kan fixa dr Klåpares klåperier.

Jag vill vara hundraprocentig när jag slår hål på hans liks ansikte!

Enligt Grid är det inget fel. Felet med handen är inte mekaniskt.

Scanna mig igen, för det är allt jag är.

Inte hela du.

Är det nåt fel på min jävla hjärna?

Jag skäms inte för att säga att jag har fantiserat om Chiefs död.

Nu när det har hänt känner jag inte alls som jag trodde.

Det är i sin ordning att känna eller inte känna vad du nu känner.

Eller inte känner. Vår relation till Chief var komplex.

Det är inte oväntat att vår reaktion på hans död skulle vara nåt annat.

Hur tar du det?

Det är genrep på "Our Town" idag-

-och jag får inte tynga uppsättningen med personlig dramatik.

Därför har jag den senaste veckan varit väldigt noggrann med-

-att grundligt och fullständigt hantera min sorg.

Det är bra att du medverkar i en pjäs som förnedrar dig och alla du känner.

Det blir en enastående förströelse.

Förlåt om jag inte öppet begråter det mänskliga avskrädet-

-som förstörde min karriär, min kropp och mitt liv!

Hej, Dorothy!

Hej, raring! Ska jag ge dig nåt att äta?

Kanske en stor skål chokladglass?

Jag vet vad du försöker göra och svaret är fortfarande nej.

Jag begraver inte pappa förrän Jane har vaknat. Hon ska få ta farväl.

Kroppen har legat där i en vecka.

Den börja lukta som Louis B. Mayer efter en skaldjursbuffé!

Nån måste prata med henne.

Vänta nu, nej. Har inte ni bondat över fattiga riddare?

Exakt! Hon är i bästa fall ljummen mot dig, så du har inget att förlora.

Förutom mina armar och ben och vad mer hennes stora ljus sliter av mig.

Har du varit uppe hela natten igen?

- Rita och jag gjorde smörgåsar... - Jag är inte hungrig.

Okej.

- Förlåt, jag tog alla ärtor. - Det är ändå ingen som äter dem.

När jag bodde på Danny...

...kunde det gå dagar...

...veckor, till och med månader mellan pappas besök.

Men han kom alltid tillbaka.

Han tog med saker från sina resor.

Han kom med ett stort, fånigt leende och sa:

"Låt oss bygga minnen."

Minnen är en tröst.

När din pappa först tog mig hit-

-var det nästan bara minnena som fick mig att orka.

De bra, de dåliga. Det spelade ingen roll.

Men jag förlorade mig i dem. I flera decennier.

När jag äntligen blickade bortom dem-

-förbluffades jag över hur lätt jag hamnade i vanan att klamra mig fast.

Du har ett så långt liv framför dig, Dorothy.

Förspill det inte som jag gjorde.

Hur släpper man taget?

Jag vet inte om jag har kommit på det än.

Vi kanske kan hjälpa varandra att hitta en bra startpunkt.

Min käraste Rita.

Jag har sagt att det finns mystiska saker i världen att hålla ögonen på.

Det var uppdraget jag ägnade mitt liv åt.

Nu i döden måste jag lägga den bördan på dina kompetenta axlar.

Jag överlämnar härmed hemligheten till dig.

Jag hoppas att du aldrig ska behöva den.

Men om det skulle inträffa är du den enda jag litar på.

Bästa hälsningar, Niles.

UNDERJORDEN

Kay. Kay!

Kay!

Vad fan är det här? Kay?

Kay?

Vad har hon gjort med dig?

Lyssna på mig...

Kvinnan som kallade sig Miranda ljög för oss!

Hon är inte den hon utger sig för. Kom igen, Kay!

Jag gjorde som du ville. Jag gick tillbaka hem och hittade ditt lamm.

Jag ska fixa det här, Kay. Jag lovar. Precis som jag alltid gör.

Jag ska se till att det ordnar sig. Jag lovar.

Och... när ni är redo.

Och det var då jag insåg att jag kan straffa dem.

De som skrattade åt mig, kallade mig freak, kladdflickan, fröken Smält...

De skulle få betala!

Jag skulle kväva dem alla under min vredes tyngd!

Mänskligheten!

Mina bin!

Mina bin.

Gå av scenen.

Jag vet inte vad jag ska göra härnäst.

Vad vill han att jag ska göra? Förvalta hans arv?

Städa upp efter hans röra, skriva om historien? Nej!

Han förvandlade mig till ingenting och nu ska jag vara nåt annat?

Jag vägrar. Jag kan inte.

Jag hatar honom för att han bad om det och jag hatar mig själv-

-för att jag hatar honom, för jag älskade honom också.

Och jag sa aldrig nåt av det här.

Och nu är det för sent.

Det finns inget mer att säga.

Mina bin!

Mina bin!

Mina bin!

Vad i helvete?

Det är du! Du är Blob Lady!

Vic? Håller Niles på med nåt sorts stasisexperiment, eller...?

Jag ville inte säga nåt på telefon.

Det var mycket bättre att få se hans lik...

Förlåt. Jag glömde bort tiden.

Det är svårt att tro att dagen är här.

Eller att den inte kom tidigare.

- Är du okej? - Jag vet inte.

- Hur mår du? - Jag hanterar det.

- Gör du? - Vad vill du att jag ska säga?

Att du hade rätt?

Jag trodde att jag kunde hjälpa henne men... jag gjorde bara allt värre.

Vi försöker så desperat förändra de vi älskar.

Om det är nån tröst...

...så tog det mig ett helt liv att inse hur lönlöst det var.

Du...

Jag vet att det gör ont.

Använd inte det som en ursäkt för att gömma dig här.

Det säger jag inte bara för att det ligger ett lik och ruttnar i hallen.

Tack, pappa.

Nej! Nej, nej!

Vakna! Du är i fara!

Kay är i fara. Du måste ta med mig upp!

Helvete... Helvete!

Allt är åt helvete!

Och du lämnade mig här för att fixa det igen!

Hur ska jag klara det ensam?

Hur ska nån klara det här ensam?

Det går inte.

Jag vet att du inte är Miranda.

Jag hittade henne längst ner i brunnen.

Jag hittade alla personor du mördade.

Det enda jag inte hittade där nere...

...var du.

Pappa.

Tänk större, Jane.

Jag är inte pappa eller Miranda.

Jag är inte ens en persona.

Jag är infektionen som har frätt inuti Kay sen personornas begynnelse.

Varje tvivel, varje fruktan, varje smärta...

Jag är såret du måste klia på. Ditt kliande gav mig liv.

Dag för dag har Kays smärta gjort mig starkare.

Nu har jag tagit kontrollen.

När du är borta är jag det enda som är kvar.

Farväl, Jane.

Hjärn...

...problem...

...hand...långsam.

Cliff.

Jag vill be om en tjänst.

Heliga Maria, helvetes jävla skit!

Jag förstår om det här är en omställning.

Vad fan är du? Är du ett jävla spöke?