Echo in the Canyon

EKO

1. en nära parallell eller repetition av en idé, känsla, stil eller händelse.

Det finns för många varianter. Det är en Fenderförstärkare.

Den skulle inte jag rekommendera. Bassbreaker 45.

Jag har en bra fråga till dig.

På 80-talet sa vi Rickenbacher.

Ni säger Rickenbacker. Det är "backer".

- Ja. - Vi har diskuterat det.

Vi är från Södern. Det heter "backer".

- Ja. - Det finns inga "bachers".

Är den din, Jakob?

Nej, men vi använder den på skivan.

- Det är Andys. - Ja.

- Vill du titta? - Visa mig.

Det här var en folkrock-specialare.

Man flyttade bara lillfingret.

Resten har ni inte råd med.

Det kallades Laurel Canyon-

för att en mängd musiker samlades där.

De bodde där. De hade flyttat till Los Angeles.

De kom från England och överallt i USA.

Det var antagligen på grund av skivbolagen i LA.

Här kunde man verkligen leva.

Det var antitesen till den plastiga värld-

som man såg på tv.

Att vara så nära Sunset Strip-

- och ändå känna att man var ute på landet-

- med en helt annan slags känsla, är vackert.

Jag flyttade nog dit först av alla.

Jag bodde på ett ställe långt uppe i Laurel Canyon.

Det var mycket kamratskap mellan banden.

Vi lärde känna Beach Boys-

och förstås The Mamas & the Papas.

Jag kände John och Michelle sen New York.

Mama Cass var en härlig värdinna.

I Laurel Canyon hängde-

bohemer och skådespelare.

Det fanns många charmiga små hus.

Det var en lycklig tid.

Jag älskade det, för jag älskar excentriker.

Jag dras till excentriker, och de var där.

Alla var där.

Alla skrev, och skrev tillsammans.

Man gick hem till nån-

med sin gitarr-

och satt där och spelade.

Plötsligt hade man skrivit en hitlåt.

Folk ringde inte ens.

De knackade på och sa: "Lyssna på det här."

Det är en otrolig miljö för en musiker att vara i-

för den är sund, framåtblickande-

och oerhört kreativ.

Det fanns så mycket riktigt bra musik där...

att man fick små stycken som filtrerades genom en.

God kväll.

Den store låtskrivaren Warren Zevon sa...

CAPITOL RECORDS, VD (2001-2007)

Jag saknar honom varje dag.

Han sa att om Roger McGuinn bara hade spelat inledningen-

till The Byrds debutalbum och sen dött-

- hade han ändå haft det största inflytandet-

på folkrocken på 25 år.

Han hade rätt, för när de låtarna spelades i radio 1965-

var det första gången en poetisk låt-

blev en stor hit.

Det inspirerade en hel generation låtskrivare att skriva annorlunda-

och åka till Kalifornien-

vilket ledde till Laurel Canyon-scenen.

Den 50:e årsdagen av det ögonblicket var i somras.

Jakob och jag bestämde oss-

- för att göra en skiva med de låtskrivarna.

Nu gör vi en föreställning, som ni är del av.

Tack för att ni kom. Mycket nöje!

Är ni redo att åka till 60-talet?

Det är så härligt, för musiken-

som kom från Laurel Canyon på 60-talet-

inspirerade inte bara den tidens band.

Den inspirerade även-

min generation musiker och låtskrivare.

I kväll har vi möjligheten-

att visa den för en ny generation-

och hålla den musikens eko vid liv.

LAUREL CANYON TIDIG REPETITION

- Kan vi börja om? - Okej.

Jag hade tänkt köra harmoni.

Hur går refrängen? "Will you go?"

- Jag gillar ditt sätt. - Jag sjunger "will you go, will you go".

Förlåt.

Vi kan ta det igen. Refrängen kommer igen.

Vi repeterar den. Vad är allt det här?

Det här har jag inte sett.

Varför vi gör det här? Vi såg filmen "Model Shop".

Den påminde oss om musiken från 60-talet.

Vi bestämde oss för att spela in några låtar från 60-talets mitt.

Vi blev nyfikna på vad det var som gjorde att alla kom hit.

Vem kom hit först? Var det folk från östkusten?

Eller var det folk härifrån som började oberoende av varandra?

Beach Boys var redan här.

The Byrds kom först, sen alla andra.

Hur blev The Byrds till?

Det började så oskyldigt.

Beatles kom.

Jag hörde den här på radion.

Jag sa: "Häftigt! De använder folkmusikackord."

"Övergångsackord."

Då fick jag idén att ta en folklåt-

och blanda den med Beatles.

Jag åkte till Café Playhouse och spelade den där.

De gillade inte den.

De gillade inte kombinationen av rock'n'roll och folkmusik.

De tyckte att det var en dålig idé.

Det häftigaste med Roger...

Första gången jag träffade honom-

kom han in på Playhouse Café-

med en 12-strängad Gibson-

och spelade "I Wanna Hold Your Hand".

Då tänkte jag: "'I Wanna Hold Your Hand' som en folkgrej med en gitarr?"

Det tog rejält med stake att göra.

Han fick en del skit för det.

Många sa: "Vad håller han på med?"

Jag åkte till LA och fick ett gig på Troubadour-

som förband till Hoyt Axton.

Det gillade inte heller det.

Då gick jag ihop med Gene Clark och David Crosby-

och startade The Byrds.

Det hände en massa roliga grejer.

Vi repade i en gammal studio-

på Third Avenue.

World Pacific tror jag att den hette.

När de var klara med studion på kvällen-

gick vi in och repade.

Det var väldigt bra för The Byrds-

för vi fick lyssna på oss själva.

Om man hör hur illa man låter jobbar man hårdare.

Det gjorde vi.

Sen när vi började bli bra... kom Dylan.

Du får vara mer specifik. Skojar bara.

- Finns det fler än en? - Ja...

Bob kom.

Han hade hört att vi spelade "Tambourine Man".

Vi spelade den elektriskt-

och man hörde hur han tänkte.

Han visste direkt att han ville göra den.

The Byrds bedrift ligger i blandningen-

av folkmusik och rock'n'roll.

Alla band som man tänker har Kalifornien-soundet...

Inget av dem lät som The Byrds.

Det 12-strängade riffet är grymt.

Det är ett stort ögonblick-

inom rockmusiken.

Det är två saker som drabbar samman-

i en stor våg.

Det skapade en helt ny musikgenre - fort.

Jag älskade ljudet från 12-strängaren.

Sättet han placerade det-

och att Crosbys rytm förstärkte det...

De var det kraftfulla band vi andra ville vara.

Jag gillade The Byrds.

Jag gillade deras filosofi.

Den musikaliska filosofin som folkrock var.

Det var låtskrivandet också.

- Det var bra. - Strålande.

FOLKLÅT FRÅN 1960-TALET AV PETE SEEGER

Folkmusik är ett äldre sätt att skriva låtar på.

Man lär sig en låt från någon.

Ens farbror kanske lärde sig den från en knivslipare-

som reste runt i Södern och slipade-

och spelade banjo och fiol.

FRAMFÖRD AV THE BYRDS (1965)

När The Byrds kom ogillade vissa-

att de spelade folklåtar med ett band.

Men de fastnade.

Det är ett stort steg framåt från "Love Me Do"-

till det där andra.

Vi började ta rock'n'roll på allvar.

Ingen tog det på allvar innan det.

Vi fick ut bra poesi på radion. AM-radio och popradio.

Det var första gången. Sånt fanns inte förut.

Bara nödrim.

Baby, I love you

Inte "dansa under diamanthimlen med ena handen i luften".

- Det förändrade allt. - Ja.

Fiona, är du här?

Jag träffade Fiona när hon var 17.

Hon tycker nog det är pinsamt om jag säger det.

För sent.

Redo?

Vi spelar en Byrds-låt.

Beatles kom till USA.

De fick frågan: "Vilket är ert favoritband?"

De svarade The Byrds!

Vi klädde oss som dem.

Vi köpte kostymer med svarta sammetskragar.

Vi hade dem när vi spelade på Ciro's.

Det höll i en vecka. Vi hängde dem i logen-

tog på t-shirt och jeans och åkte hem.

En kväll när vi kom till Ciro's var kostymerna borta.

Jag sa det till John Lennon. Han sa: "Synd att de inte tog våra kostymer."

ROGER MCGUINNS EGNA BILDER-

- FRÅN THE BYRDS FÖRSTA RESA TILL LONDON.