The Blue Planet

Synk av Mattiask57

DEN BLÅ PLANETEN

Kusten - gränslandet mellan land och hav.

Det är den mest dynamiska av alla livsmiljöer.

Här gäller det att överleva förändringar - extrema förändringar.

KUSTER

Cape Douglas, på den västligaste av Galápagosöarna.

Ön är helt oskyddad mot Stilla havets svallvågor.

Detta är en av världens kärvaste kuster.

Havsleguanen är den enda ödla som lever vid havet.

Den äter endast sjögräs, men det är riskfyllt.

Krabborna är extra platta. På så sätt minimeras vågornas effekt.

Leguanerna har stora klor för att få grepp på klipporna.

Sjögräset är verkligen snabbmat.

Man hinner bara ta några tuggor-

innan nästa våg rullar in.

Honorna äter bara på de blottade klipporna-

-men de större hanarna dyker för att komma åt sjögräset.

De dyker ner till tio meter.

Där, undan vågornas kraft, hittar de det finaste sjögräset.

Eftersom de är kallblodiga måste de upp på land efter tio minuter-

för att värma sig i solen.

Att hitta mat är inte den enda svårigheten vid kusten.

Klipporna är ingen lämplig plats för ägg.

Därför söker sig leguanen inåt land för att hitta en bättre plats.

Äggen läggs i hålor, där de ska kläckas.

För detta krävs mjuk sand.

Vid vattenbrynet kunde de gömma sig i skrevor-

men här uppe är honorna utsatta.

En galápagosvråk.

En leguan ger sig inte utan strid.

Vråkarna lever vid kusten året runt, men de utgör ett undantag.

De flesta fåglar som rör sig kring kusten-

tillbringar mer tid ute till havs.

Men alla sjöfåglar måste lägga sina ägg på land.

Efter att ha tillbringat flera månader ute till havs-

-måste de återuppta sina sociala relationer.

Fregattfågeln visar upp sig och utbyter bomaterial.

Albatrossdans.

Behovet av att lägga ägg på land binder albatrossen till kusten-

men man delar på föräldraansvaret.

Den ena ruvar äggen, medan den andra letar mat.

Viljan till fortplantning gör att många arter söker sig till kusten.

Havssköldpaddshanen är alltid ute till havs-

-men precis som fåglarna måste honorna lägga sina ägg på land.

Soppsköldpaddan, som lever vid Brasiliens kust-

-simmar 240 mil till den lilla ön Ascension-

som ligger precis mitt i Atlanten.

Hur de lyckas navigera med sådan precision-

-och hitta den 10 km breda klippan, är en gåta.

Men varje år gör 5000 sköldpaddor det.

När de närmar sig Ascensions kust parar de sig.

Att ta sig till och från Ascension, och lägga ägg här, kan ta ett halvår.

Under hela den perioden äter de ingenting.

Efter parningen lämnar honan vattnet, och tar sig upp på land.

Det gör hon på natten, tre-fyra gånger med 15 dagars mellanrum.

Sedan simmar hon tillbaka till havet utanför Brasiliens kust.

Hon återvänder till denna ö genom hela livet.

Alla vattensköldpaddor återvänder år efter år-

till några få parningsplatser.

Crab Island i Australien är en av dem.

På detta 3 km långa sandområde utanför Queenslands norra spets-

- lägger halva beståndet av en mycket sällsynt vattensköldpadda sina ägg.

Den malayiska flatsköldpaddan är över en meter lång-

-men den måste passa sig, för här finns andra stora reptiler.

Listkrokodiler.

Varje natt året runt begraver flatsköldpaddan sina ägg på stranden.

Nio veckor senare är något på väg att hända.

Ögonen som lyser i mörkret tillhör rostnatthägern.

Från ingenstans dyker hundratals fåglar upp på sanddynerna.

Pelikaner väntar tålmodigt.

En svarthalsad stork vankar av och an.

Snart får de syn på det de har väntat på.

Eftersom dessa sköldpaddor lägger ägg året runt-

-bildar ungarna en stadig ström av munsbitar.

Med sin breda näbb kan pelikanen gräva fram ungarna-

innan hägern tar dem.

Vattnet kan ligga hundratals meter bort-

-och minst en tredjedel av ungarna klarar sig inte dit.

Det är inte bara fåglarna som tar dem.

Krokodiler, hajar och fiskar lurar i vattenbrynet.

Endast en sköldpaddsunge av hundra når vuxen ålder.

En annan strand, en annan kontinent och en speciell natt.

Här i Costa Rica finns en sköldpadda som lyckas minska faran.

När den olivfärgade havssköldpaddan lägger sina ägg-

kommer flera tusen på en gång.

De närmaste sex dagarna kommer 400 000 honor till stranden.

Som mest kommer 5000 sköldpaddor per timme.

Det är så fullt att de klättrar på varann för att hitta en bit sand-

där de kan gräva en grop.

40 miljoner ägg läggs under några dagar.

De här sköldpaddorna ser till att när deras ungar kommer till världen-

är de inte bara många...

De är oändligt många.

Vissa nätter rusar två miljoner sköldpaddsungar mot vattnet.

Att det är så många sköldpaddor överväldigar rovdjuren.

Därför klarar sig de flesta sköldpaddorna.

Att lämna havet och ta sig upp på land är svårt nog för sköldpaddor.

Det är ännu svårare för fiskar.

Varje år längs Newfoundlands långa kust-

kastar sig loddan upp på stranden.

Minst en miljon ton fisk hoppar upp ur vattnet.

Fisken utgör en fin present till örnarna och måsarna.

Det kan tyckas ovanligt för en fisk-

-men loddan tar sig upp på land för att fortplanta sig.

Hanarna försöker befrukta äggen som honorna har lagt i sanden.

Liksom den olivfärgade havssköldpaddan samordnar den det med tidvattnet.

Om några dagar är de klara.

De flesta loddor dör, men först efter de lagt sina ägg i sanden.

Andra loddor lägger sina ägg i havet-

-så varför lägger Newfoundland-loddan äggen på land?

Det verkar som om äggen på land får vara mer i fred-

-och utvecklas snabbare än i havets kalla vatten.

Var de än lägger äggen, så utgör de stora fiskstimmen den mat-

som sjöfåglar behöver när de häckar.

95 % av världens alla sjöfåglar häckar i grupp-

oftast i stora, imponerande kolonier.

Detta är Funk Island, 6 mil utanför Newfoundlands kust-

-en isolerad klippa som är proppfull av sjöfåglar.

Här häckade garfågeln, som inte kunde flyga och tyvärr är utdöd.

I dag finns här världens största sillgrisslekoloni.

En miljon sillgrisslor har sällskap av 250 000 havssulor.

Det är inte platsbrist som gör att de häckar så tätt inpå varandra.

Här i Nordatlanten finns det gott om plats längs kusten.

Det som avgör var kolonierna uppstår-

-verkar vara tillgången på mat i det omgivande havet.

Många munnar ska mättas, och efterfrågan på fisk är stadig.

Under de långa sommardagarna flyger fåglarna i kolonierna-

-ut till havs för att hitta mat till sina ungar.

Havssulan kan flyga över 300 km för att få tag på föda.

De är inte kräsna - de äter allt från tobisfisk till sill.

Lunnefågeln, däremot, är mycket kräsen.

Den kan bara flyga korta sträckor-

-och häckar därför endast där mattillgången är god.

En sådan plats är Ochotska havet i östligaste Ryssland.

Detta är ön Talan.

Under den arktiska vintern är den omgiven av is.

När våren kommer lättar istäcket.

Sjöfåglar som har tillbringat vintern på havet söderut-

börjar återvända.

Dess isolerade läge och branta klippor gör Talan till en bra häckningsplats.

Tofslunnefågeln anländer först.

Den är Stillahavs-kusinen till vår Atlant-art.

Snart anländer hornlunnefågeln.

Sammanlagt fjorton arter kommer till Talan varje vår.

På bara några veckors tid-

-får klipporna liv, då fyra miljoner fåglar börjar skrika.

Det här är en fågelstad med flera våningsplan.

Genom att samlas här, efter att ha levt ett ensligt liv på havet-

-får fåglarna den sociala kontakt som krävs för att samordna häckningen.

Genom att fåglarna häckar tillsammans lämnar ungarna boet samtidigt.

Detta gör att de klarar rovfåglarnas angrepp bättre.

Världens största örn - jättehavsörnen.

Den är en tredjedel större än kungsörnen.

Under hela sommaren jagar örnen vid de fullpackade kolonierna.

Med hjälp av uppvindarna övervakar de klipporna-

-och spanar efter en tretåig mås som har vågat sig förlängt ut.

Plötsligt dyker örnen, med samma flygskicklighet som en falk.

Samordnad panik hos de tretåiga måsarna förvirrar angriparen.

Men örnen ger inte upp.