Dave Chappelle: The Age of Spin

Det här är Dave.

Han lever på att dra fula skämt.

I den stirrande blicken sker mest av hans hårda arbete.

Den ger uttryck för en djupsinnig tankegång,

alkemistens eld som förvandlar rädsla och tragedi

till lättsinne och levebröd.

Dave kallar den blicken "transen".

DAVE CHAPPELLE UTSÅLT

Tack! Tack så mycket!

Tack, allihop.

Oj, jisses.

Visst var det spännande?

Tack ska ni ha. Slå er ner, sätt er till rätta, slappna av.

Jag vill tacka alla i L.A. för en härlig vecka.

Det har varit toppen här.

Vet ni vad? Det är tio år sen jag senast uppträdde i Los Angeles,

om ni kan tänka er det.

Jag vet! Jag har varit borta väldigt länge.

Och ni vet inte det, men det har varit tio svåra år.

Jag ska inte ta er igenom all min vånda, men det var tufft.

En del av er kanske har sett.

Jag vet inte om ni såg rubriken på TMZ:

"Dave Chappelle full på scen i Detroit."

Om ni såg det, så var jag inte full.

Jag hade rökt lite braja...

med några rappare.

Ja. Jag vet inte om ni hängt med rappare,

men deras gräs är väldigt starkt.

Starkare än jag var van vid.

Artikeln säger att jag buades ut från scen, vilket också är fel.

Jag blev buad.

Jag lämnade inte scenen.

Det var en lång kamp.

Det var en jävla mardröm. Två bloss braja, det var allt.

Det har aldrig hänt mig förut.

Jag såg på killen bredvid mig: "Jag är körd, nigga, jag känner det."

Jag hörde mitt namn ropas ut. "Dave Chappelle!"

Och alla bara...

När man gör en komedishow...

Ni vet inte vad jag ser härifrån, folk tittar så här.

Det var så showen började.

Snart byttes deras miner ut mot: "Vad fan?"

De började titta på varandra.

Jag var körd. Jag minns inte vad jag sa.

En person lyckades bryta isen.

En svart kvinna med en Ford Motor-tröja på sig.

Hon sa: "Dra åt helvete, Dave Chappelle!"

Jag sa: "Ursäkta?"

Hon: "Jag jobbade hela veckan för det här och showen suger."

Och i en märklig akt av rasharmoni

backade en konservativ vit kille upp henne.

"Ja!"

Hela publiken gaddade ihop sig och började ropa:

"Vi vill ha våra pengar tillbaka!"

Jag sa: "Jäklar". Jag ryckte upp mig.

"Gott folk i Detroit, hör mig. Hör mig nu.

Ni får aldrig era jävla pengar tillbaka.

I helvete heller.

Jag är som Evel Knievel. Jag får betalt för försöket.

Jag lovade inte att den här skiten skulle vara bra."

"Bu! Dra åt helvete!"

Det här pågick en bra stund. Efter showen fick jag så dåligt samvete

att jag tog hälften av pengarna för showen, tusentals dollar,

och sa: "Jag ska ge dem till välgörenhet."

Jag köpte bubbelgum för 25 000 dollar

och körde runt i Detroit och gav det till de hemlösa

så att de kunde tugga det och fortsätta vara hungriga.

Jag var väldigt arg på Detroit den kvällen.

Inte nog med att jag floppade,

jag måste gå tillbaka till samma rum nästa kväll och göra om det igen.

Vilken jävla mardröm. Det är som om man hade sex med en kvinna

och hon av nån anledning

hade en musfälla i musen.

Och man fastnade i fällan.

Och sen måste man knulla henne igen i morgon kväll.

Jag skulle göra det, men jag skulle vara försiktig.

Det gamla musfällan-i-musen-knepet.

Lura mig en gång...

Ja. Det var en tuff tid. Och jag ville ge upp ibland.

Jag gav nästan upp, men sen beslöt jag att inte göra det.

Men jag ringde, och de svarade på telefon.

"Hallå? Dancing with the Stars." Jag sa: "Inte än.

Inte än."

Ja.

Ser ni mig på den skiten är det över, tro mig. Då är min anda krossad.

Om ni ser mig vänta på den där juryn...

på att få kritik på min cha-cha, åt helvete med det.

Jag har inte jobbat i L.A.,

men jag kommer ut hit för att slappna av.

Jag var här för några veckor sen och blev nästan gripen.

Jag skojar inte. Det här händer många svarta.

Jag kom ut från en nattklubb i Hollywood,

och min vän såg mig. Jag måste ha stapplat eller nåt.

Så han kom fram och sa: "Hördu, Dave, ge mig nycklarna."

"Okej, nigga, ta bara nycklarna."

Jag hoppade in på passagerarsidan av min bil, och han körde.

Det var lugnt. Vi bara pratade.

Sen på 10:an kom blåljusen.

Jag bör nämna att vännen som körde mig var svart,

vilket egentligen inte har nåt att göra med historien,

förutom att låta er veta att det fanns fruktan i bilen.

Inte min fruktan. Jag är svart...

men jag är också Dave Chappelle.

Så jag tänkte att det nog var lugnt.

Det började väl.

Snutarna kom fram till förarsidan. "Hej. Hur mår ni i kväll?"

Han kände igen mig direkt. "Dave Chappelle."

Jag såg på min vän. "Vi tar oss ur den här skiten."

Sen sa han: "Ni vinglade mellan filerna.

Kan ni stiga ur bilen ett ögonblick?"

Fortfarande ingen orsak till oro. Jag tittade i backspegeln.

Kroppsspråket där bak såg bra ut.

De pratade bara.

Jag började ratta på radion.

Allt är bra om man lyssnar på radion när nån är utanför bilen.

Men när jag tittade igen hade nåt gått hemskt fel. Den jäveln stod där...

Och plötsligt tryckte de in honom i baksätet på polisbilen,

och jag tänkte vad alla tänker i en sån situation:

"Herregud. Vad kommer att hända mig?"

Polisen kom fram till fönstret.

"Mr Chappelle, vi fick gripa er vän. Han vägrade ta vårt alkotest."

Jag sa: "Den jäveln.

Samarbetar han inte? Så märkligt.

Vad händer med mig?"

"Du klarar dig. Vi måste bara be dig stiga ur bilen

så att vi kan beslagta den, sen ordnar vi skjuts hem åt dig."

Jag sa: "Nej, jag skulle hellre se att ni ger mig nycklarna."

"Er vän har redan sagt att han var er nyktra förare.

Ni kan inte köra i det skicket."

Jag sa: "Nej, nigga, det är lugnt."

Då blev det plötsligt rena Vegas.

Han sa:

"Ta apparaten i munnen så får vi se."

Jag sa: "Ursäkta?"

Han: "Blås i apparaten..."

"Jaha, jag trodde du försökte få kuken avsugen!"

"Om du blåser i apparaten och blir godkänd så får du bilnycklarna."

Jag sa...

"Okej, nigga, vi kör."

Och jag blåste.

Den pep till och jag sa: "Aj, då."

Han tittade på den och sa: "Jaha, mr Chappelle,

jag antar att ni är fri att gå."

Jag sa: "Är jag?"

Den registrerade inte braja. Jag körde hem på motorvägen i 45 km/tim.

Ja, allt löste sig.

Allt löste sig.

Jag är lyckligt lottad. Det går inte lika bra för alla.

Jag såg videon av kvinnan som fick stryk i L.A. i trafiken.

Såg ni det?

De spöade en svart kvinna. Hon gjorde inte ens nåt fel.

Det är för jävligt. Det blev inte ens nån rättegång.

Los Angeles stad gav bara kvinnan 1,5 miljoner dollar för sveda och värk.

Inte illa,

med tanke på att det är samma belopp som Marcos Maidana tjänade

på att boxas mot Floyd Mayweather den andra gången.

Och den här kvinnan har uppenbarligen inte tränat en enda dag i sitt liv.

Videon visar att hon inte ville slåss.

Hon höll händerna för lågt, hon tog många smällar.

Alla är arga på polisen nu.

Såg ni den där skiten på Netflix, Making a Murderer?

Steven Avery-storyn.

Har ni inte sett det, gör det.

Steven Avery är i mer trubbel än nån vit person

i USA:s historia nånsin har varit.

I ett rättssystem som är skapat för hans framgång...

har han misslyckats totalt två gånger.

Jag kan inte ens förstå det.

Om Making a Murderer handlade om en svart,

skulle skiten heta "Hallå!"

Givetvis skulle allt gå snett.

Han verkar ha gjort allt rätt. Den jäveln hade till och med 200 000 dollar

för sitt försvar.

Det borde få en frikänd i Wisconsin. Det är nästan O.J.-pengar.

Allt han behövde för att bli frikänd, som han inte hade...

var en enda svart jurymedlem.

Det är allt som hade krävts.

För bara en svart snubbe i USA

kan titta på 11 andra snubbar och tänka: "Jag tror att polisen gjorde det."

Det är kört för honom.

Det var så O.J. blev frikänd.

Jag har tittat på den där nya O.J.-serien. Jag får inte nog av den skiten.

Väcker det inte fina minnen till liv?

Jag hade glömt hur polariserande det där O.J.-målet var.

Jag har träffat O.J. Simpson vid fyra olika tillfällen i mitt liv.

Och innan showen är över

ska jag berätta om vart och ett av de tillfällena.

Första gången jag träffade O.J. Simpson var jag i Santa Monica.

- Santa Monica! - Ja!

Jag fattar inte att en svart snubbe skrek: "Santa Monica!"

Du är den sista niggern jag skulle vänta mig det från.

Får jag se dina skor. Har du Vans på dig, nigga? Vad har du?

"Santa Monica!"

Du?

Jag var 18 då och hade gjort en show,

och killen från klubben sa: "O.J. Simpson vill träffa dig."

Jag sa: "Va? Ja, för fan!" Jag sprang nerför trapporna...

och O.J. sa: "Hej, unge man. Hur mår du?

Trevligt att träffa dig. Du gör ett fantastiskt jobb

och jag hoppas allt går bra för dig."