The Handmaid's Tale

Tidigare...

Hur ska jag kunna säga att allt som hänt henne är på grund av mig?

Han förlåter mig aldrig.

Hannah vet att vi försökte hitta henne. Jag sa det till henne.

-Mamma. -Vi kommer alltid att älska dig.

Det kan vi aldrig sluta göra.

De åtalade anklagas för könsförräderi enligt Romarbrevet.

Marta, du döms härmed till Statens allmänna nåd.

Tjänarinna, du döms till Frälsning.

Jag har källor - vittnen till er inblandning i Winslows försvinnande.

Om jag inte återinsätts med omedelbar verkan.

Då ska jag ha tillbaka min plats i Rådet.

Informationen du har kan hjälpa mig med det.

Vi bringar reda i landet. Vi ställer allt till rätta igen.

-Förlåt. -Nej, det går bra.

Nu när Offred är i Kanada... Det kan vi inte blunda för.

Hon kan ge oss båda livstidsstraff-

-och hindra dig från att vara med din son.

Vi måste sluta bråka.

-Vad vet ni om Serena? -Hon är gravid.

Är det hans? Anförarens?

Vänta, June. Vänta lite.

Det är sjukligt. Hon är en sociopat.

Hon är farlig och våldsam. Hon är ett monster.

Vet du varför Gud såg till att du blev gravid?

Så att du, när han dödar barnet du bär på-

-ska känna en bråkdel av den smärta du orsakade-

när du slet barnen ur famnen på oss!

Har du förstått?!

Jag kände mig hjälplös.

Det var nog ett sätt att känna kontroll.

Märkte inte din Anförare nåt?

Jag skar högt upp på armarna så att det inte syntes.

-Det måste ha gjort ont. -Det kändes skönt, faktiskt.

-Lindrande. -Det var ditt sätt att stå ut.

Men nu är du här. Du håller på att läka.

Du är fri.

Ja... Min Anförare är också fri.

Du får åtminstone möta din i rätten imorgon.

Jag hade varit så nervös. Jag klarar knappt att se nyheterna om det.

Åtalspunkterna ska bara bekräftas. Hon måste inte vara med.

-Ett skriftligt vittnesmål går bra. -Hon vill berätta sin historia själv.

-Men du måste vara så rädd. -Och orolig.

Försvaret får ju ställa frågor.

Jag är inte nervös eller orolig. Eller rädd.

Jag längtar som fan.

Hur kommer du hem?

-Hej. -Hej.

-Är ni klar att åka, ms Osborne? -Ett ögonblick, bara. Tack.

Tänker du kasta ut mig ur gruppen?

Nej. Ge det lite tid, bara. Du kommer in i det.

Eller inte.

Jag trodde att vi skulle ha mer gemensamt.

-De har ju inte egna livvakter, så... -Du vet vad jag menar.

Känslor, förlåtelse... Föra dagbok?

-Varför är de inte argare? -Hur vet du att de inte är det?

-Låt mig vara! -Jag vill bara prata lite med dig.

Vi kan väl sätta oss? Bara fem minuter.

-Jag vill inte prata med dig. -Du ser ut att må bra.

-Emily, det är så fint att... -Sluta! Vem är du? Vad vill du?

-Är det nåt problem här? -Nej då. Jag vill bara prata.

Men det går lika bra en annan gång. Här är mina kontaktuppgifter.

Gå härifrån. Gå!

-Är allt okej? -Vem var det där?

-Det är lugnt. -Är det säkert?

Jadå. Vi ses sen.

-Emily. -Vi ses hemma.

Programmeringskursen är repetition, men det är skitsvårt.

Jag har blivit ringrostig.

-Tänker du börja undervisa igen? -Jag vet inte om jag är redo för det.

-Syl uppmuntrar mig, men... -Vem är Iris Baker?

-Hon på biblioteket. -Vem då?

För mig var hon Irene.

Tant Irene.

Hon hade hand om distriktet där jag hade min första plats.

-Vad ville hon? -Det spelar ingen roll.

-Emily vill inte prata med henne. -Jag vet inte.

-Hon gjorde dig illa, va? -Varför säger du så?

För att hon är en Tant.

Du borde konfrontera henne.

-Emily, du måste få ur dig allt... -June.

...du har hållit inom dig. Jag lovar att det kommer att kännas bra.

Alla är inte som du.

-Tant Irene måste ha varit brutal. -Tant Lydia la ribban rätt högt.

Om Emily hade velat berätta för dig, hade hon väl gjort det.

Antagligen.

Skulle det inte kännas bättre om jag följde med imorgon?

Du skulle bara bli ledsen av att höra det där...

...om mig. Jag vill inte det.

Mark Tuello var väldigt intresserad av huset vid sjön-

-där du träffade Hannah. Han ville att du skulle titta på några foton.

Varför berättade du det för honom?

Det är det första vi fått veta om Hannah på hur länge som helst.

-Vi kan börja söka igen. -Men jag ville inte...

-Vill du inte det? -...att du skulle berätta det. Än.

-Okej. Okej. -Jag fattar inte varför du gjorde så.

Ungen är rena rörelsedetektorn. Man får smyga som en ninja.

Kan du göra klart det här? Jag ska kolla igenom mitt vittnesmål.

Hon vill inte att jag ska följa med imorgon.

Om hon hade velat ha en hejarklack hade hon bett oss komma dit.

Jag förstår bara inte...

Jag förstår inte vad hon vill.

Ofta är hon som en främling.

När vi pratar om Hannah och...

...i sängen.

Att bearbeta trauma är jävligt tufft.

Ja...

Du måste ha tålamod tills June förstår vart hon är på väg.

Du vet inte vad hon har gått igenom.

Det kanske är det som är problemet.

"Waterfords sexuella preferenser var högst ordinära."

"Ibland fick han inte upp den."

"Då tvingade han mig att ha sex med en annan Jezebel..."

-"...medan han såg på och onanerade." -God kväll själv.

Moira Strand skräder inte orden.

-En pervers lögnare. -Det ansåg inte domarna.

Jag såg inspelningen. Det hjälpte inte att du himlade med ögonen.

-Varför ville du träffas, Serena? -Jag är bekymrad.

-Dawn vet vad Offred tänker säga. -Inte för det. Du måste skärpa dig.

Allt du gör påverkar oss båda, oss alla. Det vore bra om du sa June.

Vet du vad som vore bra? Om du kom dit och stöttade din man.

Jag känner inte för det. Världen vet redan att jag är gravid.

De måste få se att vi är en familj. Det är viktigt att hålla skenet uppe.

Vill du att June ska tro att du inte vågar möta henne?

Vi ses imorgon.

Du kanske ska ha på dig den blågröna klänningen.

Är ni inte klara än?

Skynda på!

Har ni aldrig skurat ett golv? Hit med den!

Ta i lite!

Bedrövligt.

Skvaller är djävulens redskap, mina damer.

Vi pratade bara om vilken välsignelse det är att du är tillbaka.

Så rart av er.

Men vi måste föregå med gott exempel, inte sant?

Självfallet, Tant Lydia.

-Kylie! Du missade lite smuts. -Ursäkta, Tant Lydia.

-Den är fortfarande kvar! -Det är nog en fläck.

-Näsvisa flicka! -Tant Lydia! Sluta!

Det är dags.

Nu ska vi få höra June Osbornes vittnesmål.

Håll upp högra handen.

-Finns det nån bibel? -Inte i den här domstolen.

Svär ni att säga hela sanningen och ingenting annat?

Ja.

Välkommen fram, ms Osborne.

Ta det i er egen takt.

Jag heter June Osborne.

Fred och Serena Waterford stängde in mig, slog mig och våldtog mig.

Jag placerades hos dem 2017. Det var min andra plats.

Några dagar efter min ankomst kallades jag till salongen-

-där jag ombads knäböja inför paret Waterford.

Detta bevittnades av Rita Blue och chauffören Nick Blaine.

Mr Waterford läste bibelberättelsen om Rakel och Bilha.

Sen fördes jag upp till sovrummet.

Där våldtog mr Waterford mig medan hans fru höll fast mig.

Detta skedde tre kvällar i rad varje månad när jag hade ägglossning.

Dessa var de lagstadgade våldtäkterna.

Det förekom andra också.

Mrs Waterford ville förtvivlat att jag skulle bli gravid.

Hon tvivlade på sin makes fertilitet.

Hon beordrade mig att ha sex med deras chaufför.

Ytterligare ett lagbrott som jag inte kunde vägra.

Medan mr Blaine och jag hade samlag-

-var mrs Waterford hela tiden med i rummet och såg på.

Jag blev gravid med min dotter Nichole.

Min dotter.

Under ett läkarbesök gav motståndsrörelsen i Gilead mig-

-möjlighet att fly, och jag höll mig gömd i två månader.

Till slut lyckades jag ta mig till ett plan som skulle till Kanada.

Precis när vi skulle lyfta greps jag och fördes till paret Waterford-

-där misshandeln och övergreppen fortsatte.

När jag var i nionde månaden fick jag förvärkar.

Mrs Waterford blev väldigt arg på mig och skämdes inför sina vänner-

-som hade samlats för att bevittna födseln.

Som straff...

...våldtog mr Waterford mig igen.

Medan hon höll fast mig.

Jag kämpade emot och vädjade till dem att sluta.

Det gjorde de inte.

Efter förlossningen förbjöd de mig att ha kontakt med min dotter.

Men jag förväntades ändå förse henne med bröstmjölk.

Till slut övertalade jag dem att låta mig vara med henne då och då.

Mrs Waterford gjorde ett försök att förbättra villkoren för kvinnor-

och flickor i Gilead.

Hon talade inför Anförarrådet och läste högt ur Bibeln.

Som straff för brottet att läsa högg de av henne ett finger.

Mr Waterford, hennes man, protesterade inte.

När jag konfronterade mr Waterford om hans grymhet-

-slog han mig och hotade med att skära ut min tunga.

Jag slog tillbaka.

Trots att det kunde leda till avrättning för mig.

Jag hade nog slutat bry mig vid det laget.

Tack vare Rite Blue och andra hushållerskor i området-

-fick jag sen en andra chans att fly, nu tillsammans med min dotter.

Men jag kunde inte lämna min andra dotter Hannah kvar.

Så jag stannade kvar för att försöka rädda henne.

Och föra henne tillbaka... till sin pappa, min man.

Jag misslyckades.

När jag greps skickades jag till ett annat hushåll.