The Tragedy of Macbeth

När blir våra nästa mötesstunder?

I regn och storm, eller blixt och dunder?

När sanden ut glaset ut har runnit.

När slaget är förlorat och vunnit.

Vilken plats?

På heden här.

Macbeth kommer, jag svär.

Styggt är vackert och vackert styggt.

Genom moln och dimmor seglar vi tryggt.

Var hälsad, tappre vän.

Berätta för kungen hur slaget stod när du lämnade det.

Det var osäkert.

Som två utmattade simmare som drog ner varandra.

Den grymme Macdonwald,

krigslyckan log mot honom som en sköka.

Men det var förgäves.

Den tappre Macbeth, som förtjänat det namnet,

trotsade lyckan och svingade sitt svärd som rökte av blod

och skar modigt fram en väg till skurken.

Han varken hälsade eller tog farväl,

utan klöv honom från buken upp till käften och fäste hans huvud på vår ringmur.

Modige kusin. En välförtjänt ädling.

Knappt hade hans mod fått fotfolket att vända på klacken

förrän Norges kung såg sin chans att angripa på nytt med förstärkningar.

Oroade det inte våra befälhavare, Macbeth och Banquo?

Ja.

Som sparvar skrämmer örnar eller harar lejon.

Dubbelt fördubblade grep de in igen.

Inte vet jag.

Mina sår ropar på hjälp.

Gud bevare kungen.

Varifrån kommer du, ädle than?

Från Fife, min kung,

där norska flaggor hånar himlen och fläktar vårt folk kallt.

Den norska kungen med fasliga antal, hjälpta av den store förrädaren

thanen av Cawdor, påbörjade en gräslig kamp.

Tills Macbeth och Banquo, klädda i stål,

mötte honom med jämn styrka.

Med svärd mot svärd, arm mot arm, krossade de hans fräckhet.

Och för att sammanfatta…

…är segern vår.

Vilken lycka!

Thanen av Cawdor ska aldrig mer förråda oss.

-Nej. -Gå och kungör hans dödsdom.

Som ni befaller.

Och med hans förra titel…

…ska du hälsa Macbeth.

Var har du varit, syster?

Dödat svin.

Var då?

Titta vad jag har.

Visa mig. Visa mig!

Tummen från en styrmans hand. Han sjönk så nära egen strand.

En trumma!

Macbeth kommer.

Ja.

Jag ska segla dit på vågornas dans.

Jag ska bli en råtta utan svans, jag ska, jag ska, jag ska.

Jag ska göra honom torr som strå.

Varken natt eller dag ska han sömn få…

…fast han stänger sina ögonlock.

Hans liv ska bli förbannat ändock.

Nittionio veckors pina

ska han lida, skrumpna och tvina.

Trolldomssystrar, hand i hand.

Reser över sjö och land.

I en ring dansar de runt.

Tre gånger för dig och tre gånger för mig.

Och tre gånger till för att göra det…

Nio.

Tysta.

Besvärjelsen är sagd.

En värre eller vackrare dag har jag aldrig sett.

Hur långt till Forres?

Vilka är det? Sådana trasiga och konstiga kläder.

De ser inte ut att höra hemma på vår jord, men ändå är de här.

Lever ni? Eller förstår ni oss inte?

Tala, om ni kan. Vad är ni?

Var hälsad, Macbeth.

Var hälsad, thanen av Glamis.

Var hälsad, Macbeth. Var hälsad, thanen av Cawdor!

Var hälsad, Macbeth,

som ska bli kung.

Är ni synvillor? Eller är ni vad ni verkar?

Om ni kan spå in i framtiden och säga vad som kommer att ske eller inte,

säg det då till mig, som varken begär eller fruktar er gunst eller ert hat.

Mindre än Macbeth, men ändå större.

Inte lika lycklig, men ändå lyckligare.

Du ska avla kungar, men aldrig bli kung själv.

Så var hälsade, Macbeth och Banquo.

Banquo och Macbeth.

Var hälsade.

Stanna, och tala färdigt.

Jag är thanen av Glamis, men på vilket sätt av Cawdor?

Cawdors than lever. En välbärgad man.

Att jag ska bli kung låter inte troligt.

Säg var ni har hört dessa konstigheter

eller varför ni stoppar oss med dessa profetior?

Marken har bubblor likt vattnet.

De var som bubblor. Vart har de försvunnit?

Det som såg så verkligt ut försvann som en vind.

Om de ändå hade stannat.

Var det vi talar om verkligen här?

Eller har vi ätit av någon galen rot som tagit våra förnuft tillfånga?

Era barn ska bli kungar.

Ni ska bli kung.

Och than av Cawdor. Var det inte så?

Det var deras ord.

Vem är det?

Kungen har hört om er seger, Macbeth.

Och när han läser om din personliga insats mot rebellerna

kommer hans häpnad och beröm att kämpa mot varandra.

Vi skickades för att framföra hans uppskattning.

Bara för att ta dig till honom, inte för att belöna dig.

Och för att hylla dig ytterligare

bad han mig att kalla dig than av Cawdor.

Var hälsad, ädle than.

För det är ditt.

Kan djävulen tala sanning?

Thanen av Cawdor lever. Varför klär ni mig i lånad dräkt?

Den som var than lever än,

men med en dödsdom som han förtjänar.

Om han var lierad med Norge

eller hjälpte rebellerna i hemlighet

eller samarbetade med båda för att skada sitt land, det vet jag inte.

Men högförräderiet, som han erkänt…

…har störtat honom.

Tack för ert besvär.

Than av Glamis och Cawdor.

Det största fattas.

Hoppas ni inte att era barn blir kungar?

Då de som lovade mig Cawdor lovade dem desto mer?

Tror ni på det drömmer ni väl också om en annan krona

utöver den av Cawdor?

Men det är underligt.

Och för att locka oss till skada

talar mörkrets redskap ofta sanningar

och vinner över oss med småsaker för att leda oss i fördärvet.

Detta övernaturliga bud kan varken vara på gott eller ont.

Om på ont, hur kan det lova mig lycka och tala sanning?

Jag är thanen av Cawdor.

Om på gott, varför känner jag en frestelse som får mitt hår att stå

och mitt hjärta att bulta onaturligt mot mina revben?

Verklig skräck är inget mot fantasins fasor.

Trots att mordet endast finns i fantasin,

skakar det mig så att min handlingskraft kvävs,

och inget finns förutom det som ännu inte finns.

Vill ödet göra mig till kung, får det göra det utan min hjälp.

Det som sker, sker.

Även den värsta dagen går solen ner.

"De mötte mig på segerns dag,

och jag har fått veta med säkerhet

att de har mer än mänsklig kunskap.

Då jag brann av begär att fråga dem vidare

förvandlade de sig till luft och försvann.

Medan jag stod i förundran

kom budbärare från kungen som kallade mig 'thanen av Cawdor',

titeln som de tre systrarna hälsat mig med,

de som även förutspått att jag skulle bli kung.

Detta har jag velat underrätta dig om, min kära maka som ska dela min ära,

så att du inte berövas denna glädje

genom att förbli okunnig om storheten som utlovats dig.

Tänk på det. Farväl."

Du har Glamis. Och Cawdor

har du blivit lovad.

Men ditt lynne oroar mig.

Det är för fullt av människokärlek för att du ska ta den kortaste vägen.

Du vill bli stor.

Du har ärelystnaden, men den onda viljan saknas.

Det du begär som mest, det begär du fromt.

Du spelar inte falskt, men vill ändå vinna det orätt.

Skynda dig hit,

så att jag kan fylla ditt öra med mod.

Och med min tungas tapperhet tukta

allt som hindrar dig från den gyllene ringen.

Är Cawdors dödsdom verkställd?

Ers nåd.

Jag har talat med någon som såg hans död,

som berättade att han erkänt sina brott,

bönfallit om er benådning och visat sig djupt ångerfull.

Inget i hans liv var mer värdigt än hans avfärd från det.

Han dog likt någon som hade studerat sin död

och kastat bort det käraste han äger som om det vore en småsak.

Man kan inte se en mans själ i hans ansikte.

Jag litade helt på honom.

Min ädle kusin.

Min otacksamhet tynger mig än.

Det enda jag kan säga är att du förtjänar mer än någon har råd.

Den tjänst och plikt jag är skyldig betalar för sig själv.

Välkommen.

Jag har börjat plantera dig och tänker jobba för att få dig att gro.

Ädle Banquo, du är inte mindre värd, och du ska bli lika känd och hyllad.

Kom till min famn och mitt hjärta.

Om jag växer däri, blir skörden er.

Min glädje är så stor och vildsint

att den vill förklä sig till tårar.

Söner, släkt, thaner

och ni som är mig närmast,

hör mig när jag nu ger tronföljden till vår äldste, Malcolm…

…som från och med nu ska bli kallad