On the Roam

Det här är min dröm.

Det är ett uppdrag som präglas av mina vildaste, mest ambitiösa idéer.

Omöjliga strävanden som jag har haft i huvudet i årtionden.

Det är att leva på vägen, på vandring, oändligt sökande.

Jag är en vagabond, en skitstövel. Jag är en vandrare.

Hungrig efter inspiration var som helst,

tränar mitt öga att se världen genom individer

som har inspirerat mig.

Legender, mentorer och vänner.

Deras besatthet är berättelsen, och deras konst är gåvan.

Detta är On The Roam.

Så länge jag kan minnas,

har jag alltid dragits till gamla motorcyklar från 30-talet.

Sen det ögonblick jag körde en, tänkte jag: "Det var frihet."

Det jag känner på hojen,

när jag verkligen sjunker in i min maskin, jag älskar det.

Så jag vill göra det med de hojar som är trasiga.

Väcka dem till liv igen.

De flesta av dem finns på museer,

och ska aldrig köras igen, bara uppskattas som en svunnen sak,

och jag älskar det, men jag vill köra den.

Jag letar efter folk för att återuppliva de

som stått orörda i 100 år.

Jag vill se dessa motorcyklar komma till liv...

och jag vill köra dem som de är menade för.

MAGGIE VALLEY, NORTH CAROLINA

I Maggie Valley finns en av de mest

prestigefyllda samlingarna av hojar, Wheels Through Time.

Jag förstår vad du menar.

-Man säger: "Jag är överväldigad." -Åh, ja.

Det här händer så ofta,

och du kan se det, utan att se den än.

Matt Walksler är nu ägaren,

och han kan så mycket om hojar.

Jag har turen att kalla honom min vän och lära mig av honom.

Jag växte upp med crossmotorcyklar som barn och krävde fart

och den spänning som man får från att köra fort kan inte replikeras.

När jag ser samlingen,

är den mängd inspiration som kommer från de gamla hojarna overklig.

Jösses. Ser ni det här?

Det är den heliga graalen för mig. Jag älskar den här.

-Är det en 1930:a? -1930.

Nummer nio och den framför är nummer tio.

De var numrerade i följd.

Hur många finns det i världen?

Jag tror att de gjorde 20 av dem och det kan finnas tio kvar.

Det är svårt att veta.

Tio kvar i hela världen.

De flesta av de saker jag älskar hände på 20-och 30-talet,

oavsett om det var dessa bergsklättringar, och...

Jag fick aldrig uppleva det,

och jag är en för stor kille för att köra de hojarna ändå.

DAH byggdes av Harley-Davidson uteslutande

i syfte att tävla och klättra uppför kullar.

Det var och är fortfarande en otroligt kraftfull motorcykel.

De tillverkade en viss mängd, och många skrotades.

Det finns runt åtta av dem kvar i världen.

Många har aldrig hört talas om detta. Det är så specialiserat.

Killar som vi, vi kunde inte ens köpa det här på den tiden.

Men varför har detta inte ens replikerats?

Är det för att de som hade 8-Valves eller JDHs kunde...

De mönstrade ut allt.

-Hur går man tillväga? -Det är en enorm kostnad.

Ingen skulle ta isär den för att tillverka motorn.

Ja, och om man har en, vill du inte låta nån kopiera den.

För i så fall.. Vad det bara fanns fyra av,

är nu fem.

För att lyckas med denna design, måste du köpa DAH,

man måste ta isär den, och gjuta allt i 3D.

När jag var i Maggie Valley, insåg jag att jag ville återskapa

en av dessa DAH-hojar, och sen tävla med dem.

Mina vänner, Nick Toscano och Brian Charles,

är två fantastiska människor, två fantastiska hojbyggare.

När Jay frågade först, tror jag att vi båda sa ja och tänkte

att det aldrig skulle hända, och helt plötsligt:

"Åh, jävlar. Vi måste göra det här."

Nick och Brians passion och kunskap om motorcyklar är så unik,

och jag har länge letat efter ett projekt åt dem.

Det skulle vara kul att kunna ta nåt...

De här är heliga. Du vill behålla dem.

Starta dem då och då, men jag vill köra dem.

Jag vill ordna en grupp hojar att åka på.

Jag vill återskapa ett sånt event, men vi behövde ritningen,

en hoj att reproducera del för del, och det ledde mig till Jeff Decker.

Redan innan Jason berättade sin plan, ville han ha några motorcyklar,

och jag sa till honom att de inte var till salu.

"Jag vet att du har mycket pengar, men det kommer inte att hända."

Jag såg de här två hojarna i hans hus och blev hänförd.

De var som en spegelbild av vad jag skulle vilja vara som en hoj,

och jag var rädd för att fråga för jag ville inte förolämpa honom.

Men tiden såg han var min passion låg

och han förstod vad jag ville göra.

Jag vet inte vad det är med bergsklättring,

men det har varit den mest romantiska tävlingen.

Den fulaste.

En brädåkare kör bergsklättring.

Folk reste för att bevittna tävlingarna.

De var några av de farligaste tävlingarna på den tiden.

Det finns inget i geometrin som gjorde dem gatuvänliga.

Bara ett dussin tillverkades.

Det finns en generationsklyfta med många människor som kör,

de får inte se de här banorna och det är en äldre generation.

Jeff har alltid omfamnat det.

Min pappa var en bilkille, och jag fick alltid lära mig

hur smutsiga och avskyvärda och hemska motorcyklister var,

det var vad jag drömde om att bli.

Jeff är en konstnär. Han är som en levande...

Han gör allt med passion.

Jag försöker göra det, men en smutsigare version.

Jag är ingen idrottsman och ingen mekaniker,

men det är nåt med det som jag alltid har dragits till.

Det sätt jag uttryckte mig på var konst.

Inga konstgallerier stöttade mig.

Jag var tvungen att gå och byta min konst mot smutsiga motorer.

Jag var Jack och bönstjälken. Jag fick aldrig några pengar.

Jag fick motorcykeldelar, men var smart nog

att få rätt delar, och sen kunde jag byta upp mig.

Jag misslyckades i 20 år och insåg att jag klarade mig ganska bra.

Jeffs konst är slående.

Vi delar samma passion för bergsklättring och DAH,

och det syns i hans arbete.

Jag lägger dem på en hylla och låtit dem samla damm,

jag trodde aldrig de skulle köras.

Teamet han samlade för att sätta ihop dem,

är häpnadsväckande.

Jag tror inte det har setts sen 30-talet, och även då,

var det på nån kamera som inte filmade så bra.

Det var allt vi kunde se.

Att kunna använda alla våra talanger,

till att kunna regissera och filma det på det sätt jag vill,

och få folk att känna det, det är allt.

Bara tanken på att göra en tidstypisk klättring

med alla originalcyklar och alla mina vänner tillsammans

är nåt jag aldrig trodde var möjligt.

En gammal hoj har fått så mycket passion och kärlek

och hårda tider, de har sett så mycket, och jag vill höra dem.

Jag vet att jag inte kan köra alla, men jag ska försöka.

Jag har haft turen att välkomnas in i hojgemenskapen,

och träffat fantastiska hantverkare längs vägen.

Jag har träffat så många

som har öppnat sina hjärtan och jag älskar...

De visar vilken sort konstnär som de är,

och deras historier. Det är bara så vackert.

Vi tävlade ganska mycket mot varann, och blev vänner.

Du är nog den enda killen jag pratar med, så.

Du har inte tid med nånting.

Jag pratar med dig och min fru.

Nick är rolig. Han har ett Sopranos eller DeNiro-ansikte.

Han vill inte säga att han kan göra det. "Det är möjligt."

Och Brian Charles säger: "Ja, ja. Vi kan göra det."

Brian Charles är redo.

Jason är toppen. Han är som energi. Han är som en viljestyrka.

Att jobba med Jay, han är en så älskvärd kille.

Han har en vision av allt.

"Ja, för fan, det vill jag göra."

Men sen kommer man hem och tänker, "Fan. Varför sa jag det? Skit."

Hans karaktär och motivation hjälper dig att vilja bli bättre.

De tillverkar fyra av dessa hojar per år

men de är så unika, i ett litet utrymme.

Jag vill hylla de konstnärer

som sliter i en verkstad.

RED BOILING SPRING, TENNESSEE

På min resa för att skapa sällsynta hojar,

leddes jag till Mike Silvio, för att bygga en ny hoj från 1936.

-Inte en chans. -Ja...

-Den här staden är enorm. -Kom hit.

När jag fick träffa Silvio, han är bara... Han är jätterolig.

Han är rolig, rik på kunskap. Jag älskar honom till döds.

När jag träffade Jay, hade jag så kul

och träffade en kille som var passionerad om antika hojar,

och älskade dem lika mycket som mig, och vi kom överens direkt.

Jason har varit i branschen ett bra tag,

och hans namn dyker upp då och då.

Herre jösses. Det här stället är vackert.

Han har byggt detta museum.

Han har ett museum.

En dag kanske han inspirerar mig att skaffa ett museum.

-Är det originalfärgen? -Det är det.

-Det är hojen som startade allt. -Åh, jösses.

Jag ville alltid ha...

Jag växte inte upp med min pappa, men jag ville bygga en hoj,

bygga en bil.

Jag kunde inte det när jag växte upp.

Jag har alltid velat göra det.

Så att bygga en hoj var stort för mig,

och när jag var 19 sparade jag ihop pengar och köpte min första Harley,

och när man får gamla Harleys, lär man sig hur man mekar med hojar,

man får också träffa en massa vänner och det för dig in i ett samhälle

och tar en runt världen och träffa fler vänner.

Samfundet för antika motorcyklar är en mycket sammansvetsad grupp,

och det är det bästa,

du skapar relationer med människor som är likasinnade,

som är curatorer, som är byggare.

-Här är det. -Jag har aldrig sett den.

Jag fick den skickad till honom. Så jag är jäkligt förväntansfull.

Hur ser den ut?

Jösses. Titta på det där.

Jag har alltid arbetat med händerna.

Jag brukade få skäll för att jag tog isär saker.

Jag fick en ny leksak och jag var tvungen att ta isär den.