The Rules of the Game (La Règle du jeu) (La Règle du jeu)

Denna film, vars handling utspelar sig precis före Andra Världskriget

-avser inte att vara en studie i seder och bruk.

Personerna i filmen är fiktiva.

Känsliga, trofasta hjärtan, som skyr den enkla kärleken.

Sluta vara så bitter. Är det förbjudet att ändra sig?

Om kärleken har vingar ska den då inte flyga?

Ni lyssnar till Radio Cité. Klockan är precis 22.

Vi har nått fram till Le Bourget, där vi går genom folkhavet-

-som mött upp för att hälsa flygaren André Jurieux välkommen.

André Jurieux har just korsat Atlanten på bara 23 timmar.

En prestation som... Se upp för sladden!

En prestation som bara kan jämföras med Charles Lindberghs.

André Jurieux har precis utfört en fantastisk landning.

Folkmassan pressar på genom polisens avspärrningar.

-Jag ska försöka göra detsamma. -Här får ni inte passera!

Ministern kunde inte komma själv men han bad mig gratulera.

Det är inte min förtjänst Det är flygplanets.

-En utmärkt prestation. -Octave!

Kära Octave!

Jag är så glad. Inte för din flygning, men för att du är här.

-Är hon här? -Nej.

Nu står vi bredvid André Jurieux som nog vill säga ett par ord.

-Hon kunde inte. -Men det var ju för hennes skull...

-Det vet jag. -Några ord till våra lyssnare?

-Vad ska jag säga? -Ni flög just solo över Atlanten.

Ni måste väl ha något att säga? Någonting. Är ni nöjd?

Jag är väldigt olycklig. Jag har aldrig varit så besviken.

Jag gjorde det här för en kvinnas skull.

Men hon är inte ens här för att välkomna mig.

Hör hon mig vill jag säga att hon är illojal!

Han har utfört en fantastisk prestation.

Det har varit en enorm kraftansträngning,

-men han är ännu inte redo att tala i mikrofonen.

Men med oss har vi en ingenjör från Caudron...

Flygplanet som André Jurieux flög i är ett Caudron plan.

En standardmodell med en motor från Renault på 200 hästkrafter.

Andepilotens säte har ersatts med en extra bränsletank.

Du är en hjälte, men du uppför dig som en barnunge.

-Christine ville kanske inte möta dig. -Jag vill inte möta henne nu.

Hur länge har du varit gift, Lisette?

-Snart två år Madame. -Ja, det är sant.

Tiden går fort. Är du lycklig?

Vi ses inte så ofta. Han bor i Colinière och jag är här i Paris.

-Hos er är jag lycklig. -Har du några beundrare?

-Madame! -Jo, visst har du det!

Octave, till exempel. Ge mig mitt andra läppstift, till kvällen.

-Jag vet inte var det är. -Det vet du visst.

Jag gillar det inte. För mycket violett.

Det verkar inte naturligt.

Vad är naturligt nuförtiden?

-Dina beundrare vad säger de? -Inte så mycket.

-Kysser de dig? -Om jag låter dom.

-Håller de dig i handen? -Det beror på.

-Och sen? -Alltid samma sak.

Ju mer man ger desto mer vill de ha.

Ge mig min scarf.

Finns inget att göra. Män är män

-Men vänskap då? -Vänskap med en man?

Lika troligt som att grisar kan flyga!

-God kväll Madame. -God kväll Lisette.

-Var är Monsieur? -På sitt kontor.

Lugnet har nu lagt sig igen på Le Bourget flygplatsen.

Folkmassan skingras. Hyllningsceremonin är nu över.

Vi har just upplevt en händelse, som kommer att...

-Vi är sena min kära. -Som vanligt.

-Är den ny? -En liten romantisk negress.

Mekanismen är intakt.

-Den är bättre än radion. -Hörde du vad André Jurieux sa?

-Ja. -Jag vet hur det gick till.

Det var före flygningen.

Varför nekade du honom det lilla tecken på vänskap,

som han så rörande bad om?

Han misstog det för kärlek.

-Män är så naiva. -Det gör mig så glad!

-Tack. -Nu går vi.

Lögnen är en tung börda att bära.

Lögner? Nu överdriver du.

-Tror du att jag ljuger? -Nej.

Jag litar fullständigt på dig.

-Verkligen? -Ja.

Ursäkta mig. Jag kommer strax.

Madame de Marras, tack.

Geneviève...? Jag måste få träffa er.

Kan ni inte komma hit? Jaså, ni ska gå ut med Christine.

Då säger vi tidigt i morgon. Nej inte kl. 10.

Exakt klockan 11. Försök nu att vara lite förnuftig.

-De La Cheyniest borde tas om hand. -Varför har han en radio?

Det är inte utveckling. Det är exhibitionism.

-Stackars Christine, den utlänningen. -Är du kanske lite kär i henne?

Nej, men det måste vara svårt att lämna det liv hon hade i Österrike.

Hennes far var en berömd orkesterledare. Men så flyttar hon hit...

-där ingen talar hennes språk. -Hon får väl gifta sig precis som jag.

-Vad tycker du, Geneviève? -Jag tänker på något Chamfort sa.

-Vad sa han? -Att kärleken i ett samhälle är som en...

...blandning av två personers griller, och kontakten mellan två hudar.

Du vill alltså lämna mig?

Jag har beslutat mig för att göra mig värdig min fru.

Jag ser det framför mig. Familjeliv, tofflor, grytor och barn.

Ja, det känns som att jag redan har haft mitt roliga.

och allt det här tack vare radion och Jurieux?

-Så skarpsynt du är. -Antag att vi sa upp bekantskapen.

-Vad skulle du ändra med Christine? -Allt, precis... allt.

Ingenting! En Parisiska skulle förstå.

Men inte hon.

Får hon fick reda på vår affär är det inte oss, hon blir arg på.

Utan det att du har ljugit för henne från början. Det förlåter hon inte.

Jag vet.

Du betyder ganska mycket för mig.

Jag vet inte om det är kärlek eller vanebildning,

-men lämnar du mig så blir jag olycklig och det vill jag inte vara.

Förlåt. Jag ville inte såra dig.

Bara att du skulle se det från min sida.

Det är bara bra att du är svag.

Det har jag efter min far. Han levde ett komplicerat liv.

-Ska vi äta? -Hemskt gärna.

Jag vet inte om det beror på vårt sentimentala prat, men jag är utsvulten.

Octave...

Nej. Fortsätt om du vill. Jag går hem.

Octave...

-Lämna mig inte ensam. -Sedan du kom tillbaka...

...har du gjort mig vansinnig, och nu kör du oss i diket.

-Jag har fått nog. -Är du skadad?

Jag undrar om jag inte är död. Jag åkte upp i taket som en fjäder.

Vill du ta ditt liv på grund av Christine, så gör det utan mig.

Du är sinnessjuk. Gör något åt det och låt mig vara.

Du är väl bara svartsjuk.

Ja, jag älskar henne också. Du ska inte behandla henne på det sättet.

Hon är som en syster för mig.

Hennes gamle far Stiller, var inte bara en stor dirigent..

-utan också en stor människa. Då jag studerade musik i Salzburg,

behandlade han mig som sin egen son

inte förrän nu kan jag återgälda honom.

Han är död och kan inte se efter sin dotter längre. Men det kan jag.

Det behövs, för hon är bor i utlandet

-där folk inte ens talar hennes språk. -Om du bryr dig om henne-

så låt henne komma till mig.

Det är en skam att se henne med idioten De La Cheyniest på hans château!

-En snobb med sin jakt och mekaniska fåglar! -Kanske det.

Men han i alla fall båda fötterna på jorden.

Du däremot, gör dig till ett åtlöje, som i radion efter landningen

Du kommer hem från Amerika efter att ha slagit en massa rekord.

Du blir mottagen av ministrar och jublande folkmassor.

och i stället för att spela nationalhjälte

och säga det som folk vill höra

-börjar du att babbla om Christine. I radion dessutom.

-Inte konstigt att hon undviker dig. -Men jag gjorde det ju för henne!

Så när hon inte ens var där...

Hon lever i societeten och måste följa strikta regler.

Jag behöver inte dina råd. Jag behöver Christine.

Jag älskar henne, förstår du inte.

Får jag inte se henne igen så dör jag.

-Du kommer att se henne igen. -Tror du...?

Det ordnar jag.

Jaså monsieur Octave. Hälsar vi inte längre?

Goddag, Lisette.

-Vacker som en ros. -Men du ser dyster ut.

Jag gissar att det har med din vän piloten att göra.

Madame sover inte om nätterna.

Litar du på mig, Lisette?

Det ordnar jag. - Säkert?

-Var har du varit? -Jag har varit upptagen.

-Problem? -Jag berättar senare.

Du kom för att tala med min fru?

-Vad är det där? En näktergal? -En lövsångare.

-Den ser lite maläten ut. -Kanhända.

Men den sjunger var 20:de sekund.

Octave! Var har du varit? Jag kände knappt igen dig.

-Var inte du i Paris? -Får jag...?

Säg Lisette?

-Jag fick ett brev från Shoemaker. -Schumacher!

Er man säger att... utan er är allt så trist

och hans arbete ytterst tråkigt.

-Han ber er flytta hem till honom. -och lämna Madame?

-Då skiljer jag mig hellre. -Var inte så melodramatisk.

Har ni två talat färdigt?

-Har du en hemlighet att berätta? -Jag lämnar er.

-inte en sekund för tidigt. -Kommer du till Colinière?

-En kopp te? -Nej.

Kaffe och bröd med marmelad...?

-Jag är inte hungrig. -Något är helt klart fel.

Det är första gången han inte har någon aptit.

Kan du inte sätta dig ner? Berätta din hemlighet.

-Det är André. -Åh nej.

Han tänkte ta sitt liv. Jag var där, själv.

-Hur? -Hur då...?

-I en bil. Han körde in i ett träd. -Är det mitt fel?

-Ja, det är det. -Jag förstår inte.

Du kastar dig om halsen på folk, som en 12-åring.

Med mig går det an. För mig är du fortfarande jäntan från Salzburg.

Men för andra kan det bli... besvärligt.

Får man inte vara vänlig mot en man i Paris utan att...

-Nej. -Nej...?

-Jag har alltså gjort fel. -Ja, av och till.

-Måste jag be om ursäkt? -Det behövs nog inte.

Men du kan ju invitera honom till Colinière.

Du är oanständig!

Då går jag... på återseende.

Eller snarare... Farväl.

-Vart är du på väg? -Bort till honom.

Kommer du inte med till Colinière?