Penny Dreadful

Förra säsongen...

Tror du på en halvvärld?

En plats i skuggorna? Sällan sedd men djupt förnummen.

Jag tror på förbannelser. Jag tror på demoner.

Jag tror på monster.

Hur kan jag stå till tjänst?

Vi har fortsatt användning för er.

En våldsam man med dolda djup.

Ni tycks föreställa er en värld-

-där vetenskap och vidskepelse går hand i hand.

-Din förstfödde har återvänt. -Jag heter Ethan Chandler.

-Hon har lungsot. -Du gör bäst i att inte kyssa mig.

Låt mig presentera den berömda madame Kali.

Det finns en annan här.

-Vad är det med henne? -Hon är besatt av djävulen.

Formeln förutspår människans utdöende och bestens ankomst.

-Är det inte madame Kali? -Evelyn Poole.

-Hur mår miss Ives? -Vanessa, snälla!

Du vet inte hur det känns att ha ett rivande djur inom sig.

I slutändan är det enda vi har människorna vi litar på.

-Mina? -Far.

-Jag är din dotter! -Jag har redan en dotter.

-Vad vill du ha av mig? -En partner.

Du ska ge mig en odödlig partner.

"Låt inte livet längre åtskilja det som döden kan förena."

Jag har begått såna synder att jag inte kan vända mig om.

Pappa säger: "Kom hem." Du kan inte fly för alltid.

Plötsligt inser man att man inte är jägaren, utan bytet.

Om du har blivit vidrörd av djävulen så är du helig, på sätt och vis.

Det finns saker inom oss alla som aldrig får släppas ut.

Vad gör de som har blivit utvalda?

-Tack. -Vi måste prata. Inte i huset.

Ta oss på en tur, varthelst ni vill.

-Jag vill ta farväl. -Du tänker lämna London.

-Jag måste. -Varför?

Jag är inte det du tror att jag är.

Jag måste ge mig av innan jag skadar nån av er.

-Vart ska du ta vägen? -Spanien, kanske. Eller Ryssland.

Jag hittar ett krig och tar värvning.

Gör det jag är bra på. Mina är död. Varelsen är död. Vi förlorade.

Det var ett slag.

Tror du att de mörka krafterna låter sig besegras så lätt?

-Tror du att du kan fly dem? -Och de andra?

-De inom oss? -Inom mig, menar du?

Nej, det är inte vad jag menar.

Det finns tillfällen då jag får...

Vi kan kalla det minnesluckor. Tillfällen som jag inte minns.

Vad händer?

Jag vet inte. Men det förekommer oftast blod.

Hur kan jag hjälpa dig?

Du kan inte ändra på vad du är.

Oavsett vem du räddar.

Eller vem du älskar.

-Är allt väl? -Jag tror det.

-Kommer hon att minnas? -Jag vet inte.

-Jag hoppas inte det. -Hur så?

Hennes liv fördunklades.

Då söker vi skuggorna tillsammans.

Okej.

Sänk ner henne.

Försiktigt.

Nu väntar vi på vädret. Må gudarna ge oss stormar.

God natt, skapare.

Jag måste söka arbete.

Det är ingen enkel sak i den här stålhjärtade stan.

Men var så säker, jag är aldrig långt ifrån dig.

Vänta.

Om det här fungerar...

Om jag gör som jag lovade... Lämnar du mig då i fred?

Du borde snarare be din själ att lämna dig.

Vi är bundna till ett smärtans hjul, du och jag.

Jag undrar:

Vad är dr Frankenstein utan sin skapelse?

-Släpp henne inte ur sikte. -Vad var de för nåt?

Kvinnor. Jag vet inte.

Som de andra? De med varelsen som vi dödade.

Inte i närheten.

Miss Ives... Vanessa.

Kan du tala till mig?

-Mr Chandler. -Kan jag göra nåt för dig?

Kände du dem?

-Ja. -Vad är de för nåt?

-Låt mig hjälpa dig. -Du kan inget göra.

Du tänkte ge dig av, så gör det.

De försökte döda dig.

Om de hade försökt döda mig så hade de gjort det.

Farväl, mr Chandler.

Sir Malcolm kommer hem i morgon.

Jag kommer tillbaka då.

Tror du att det förflutna kan återvända?

Mer än så.

-Det lämnar oss aldrig. -Aldrig?

Det utgör de vi är.

Gud hjälpe oss, då.

Så ihåligt, inte sant?

Att lägga en tom kista i Peters grav.

Med hans kropp kvar i Afrika.

Ett sånt behov hade vi av själva ceremonin.

Jag vet inte vilket som gör mig sorgsnare:

Minas fulla kista-

eller Peters tomma.

Gladys...

Vi har varit ifrån varandra för länge.

Det är dags för mig att komma hem.

Vi behöver inte huset i London. Vi var lyckliga en gång i tiden.

Nej, Malcolm.

Du var lycklig en gång i tiden.

Allt som fanns kvar mellan oss ligger begravt här.

Vi ska förbli gifta, trots allt.

Den gnuttan värdighet insisterar jag att få behålla.

Men jag bor kvar här.

Du stannar i London...

...eller reser till Afrika.

Jag bryr mig inte.

Jag försökte verkligen rädda henne.

Vi har inga fler barn som du kan rädda.

Eller döda.

Ursäkta mig.

Hej. Jag vill inte att kunderna ska se magin i arbete.

-Nåväl... -Jag såg ert anslag.

-Anslag? -Ni söker personal.

Sitter det uppe än? Jag hade glömt bort det.

Ingen vill arbeta här. Folk blir illa till mods.

-Men inte ni? -För mig är det välbekant.

Vi har inte den bästa ekonomin i London, måste jag erkänna.

Som ni ser är klientelet närmast obefintligt.

Vi kan inte betala er mycket.

I ett försök att konkurrera mot Madame Tussauds-

-initierar jag ett nytt slags gimmick-

-i syfte att skicka de påhittade franska svinen tillbaka till Paris.

Den här vägen.

Min brottskammare.

Mordscener tagna från tidningsrubrikerna-

-och återskapade här i minutiös detalj.

Här är gamle Jack själv. Annie Chapmans mördare.

Det vi inte upptäckte hittade vi förstås på.

Ingen märker skillnaden. Allmänheten köper allt.

Jag förbereder en serie av dem med all reklam jag mäktar med.

Jag behöver hjälp med byggandet och diversearbete på museet.

Det är otacksamt arbete i mörka rum-

men det är ärligt.

-Vad tycks? -Ja.

Innan vi skriver på pappren måste ni träffa resten av familjen Putney.

Vi är ett familjeföretag-

och jag behöver deras godkännande.

Syftar ni på hur jag ser ut?

Snarare hurdan ni är.

Kan ni komma tillbaka i kväll, 19.00?

-Ja. -Mycket bra. Då får de träffa er.

I synnerhet min fru, hon som bär portmonnän.

Titta på det här. Mitt senaste brott.

Fortfarande under uppbyggnad, förstås.

Detaljerna är sparsmakade eftersom det skedde så nyligen.

Nyheterna har givit oss viss vägledning.

Inom kort kommer vi att ha löst allt.

Vår vedervärdige mördare blottställd för Londons ögon-

för två shilling per person.

Här har ni "Massakern på Mariner's Inn".