Another Day of Life

Året är 1975.

Vietnamkriget är över, men det kalla kriget pågår fortfarande.

De två supermakterna, USA och Sovjetunionen,

sliter världen i stycken för att utöka sitt inflytande.

Samma år föll det portugisiska koloniala väldet.

Efter fem århundradens förtryck lämnar Portugal sina afrikanska kolonier.

Den sista och mest eftertraktade, Angola.

Denna kronjuvel kommer snart bli ett självständigt land.

Självständighetsdagen är inbokad i kalendern.

Den 11 november, blott en månad bort.

Men som vanligt är det aldrig så enkelt.

Medan portugiserna flyr, och tar med sig så mycket som möjligt,

bryter inbördeskrig ut mellan två angolanska grupperingar.

Segraren vinner ett land rikt på diamanter och olja.

Därför har världens två supermakter valt sina sidor.

Plötsligt har Angola blivit det kalla krigets nya schackbräde.

Ryssland stöttar de socialistiska MPLA.

Medan kapitalistiska FNLA och UNITA förlitar sig på USA:s stöd.

De är beväpnade till tänderna och söker makt till vilket pris som helst.

Oftast är priset deras bröders blod.

Många är övertygade om att landet kommer gå åt helvete.

De som kunde flydde från Angola.

Jag? Jag hade bestämt mig för att resa dit.

DÖD ÅT KOMMUNISTERNA! DÖD ÅT MPLA!

Mamma, jag tycker inte om den här platsen.

Taxi! Taxi! Kan du köra mig till flygplatsen?

Det här landet överlever inte! Jag gav det 40 år av mitt liv!

Snälla, kan du skynda dig?

Vem ska betala mig?

Snabbare! Vi måste ta oss härifrån!

Skämtar du? Ser du några soldater?

Tänker du vänta tills de dyker upp?

- De säger att de ska döda oss i kväll. - Lugna dig. Ingen anfaller i kväll.

Ingen kommer, okej? Jag har mina källor.

Kom nu. Ut ur byggnaden.

Det är en jävla röra och de har ett ord för det.

Confusão, confusão, confusão!

Det är ett bra ord. Ett alltomspännande ord.

Ursäkta. Jag har inget vatten på rummet. Vattnet fungerar inte.

Vatten? Jag vet inte! Confusão!

Om FNLA och UNITA stöttas av USA, blir det inte slutet på kriget?

Jag vet inte! Confusão!

När kastar fraktskeppen loss?

Jag måste fortfarande lasta mina ägodelar. När kastar de loss?

- Försiktigt. - Frågar du mig? Kontakta hamnkontoret.

- Doña Cartagina! - Hej, Ricardo!

Mitt namn är Ryszard Kapuscinski. Jag jobbar för den polska pressbyrån.

Jag är deras enda utrikesjournalist, och skriver om 50 länder världen runt.

Ett nytt Afrika föds i Angola.

Det fanns inget annat alternativ än att vara på plats.

Och det här är Luanda.

En paranoid stad. En kaotisk stad.

Min favoritstad. Välkommen till min bur.

NÄR RESER DU TILL SYDFRONTEN?

HÄMTAR TILLSTÅNDET IDAG. NÅGOT STORT FÖLJER.

Är det han igen? Skämtar du med mig?

Herregud!

God morgon. Du är en evig törn i min sida, mr Kapuscinski.

Nelson!

- Vad gäller det den här gången? - Jag vill resa söderut.

Har du tappat vettet? Du sätter inte foten utanför staden.

Kom igen! Sydfronten. Er enda utpost där... Pereira d'Eça?

Det är nyckeln. Sydafrika ligger nära och vi vet att de har USA:s stöd.

Det sista MPLA behöver är en död journalist.

- Ge mig bara namnet på befälhavaren. - Farrusco.

Bra. Farrusco.

Nej, nej, nej. Det är 1 500 kilometer härifrån.

- Pereira d'Eça. - Nej!

- Hur många gånger måste jag säga nej? - Där finns min story.

- Nai. - Nie.

Just det. Nie.

- Varför ler du? - Jag kommer få mitt tillstånd.

- Tror du det? - Jag kommer tillbaka i morgon.

Ta med ditt leende.

Det ska jag. Min fru sa att det var det första hon märkte med mig.

Jag talar om ett fritt land, Friedkin. Ett fritt land.

- Tre öl. - Samma här. Jag miste också allt.

- Du har fel. - Tack.

11 november, Angolas självständighetsdag.

Nu är det dags igen. s dagliga nyheter.

Tack vare MPLA kontrollerar våra soldater Lubango...

Ursäkta mig! Var det med sovjetisk eller kubansk assistans, mr Nelson?

Herrejösses, sluta nu, Friedkin. Vi har redan tröttnat på det.

Den enda utländska makt som försöker befästa sig är ditt alldeles egna CIA...

- ...som stöttar kannibalerna i UNITA. - Kubanerna är redan här. Erkänn, Artur.

- Det är bara tomma rykten. - Precis som ryktena om CIA.

- CIA är inte tomma rykten. - Rykten. Jo, de är rykten.

Inget mer. Det här är mitt land. Du förstår dig inte på det.

Jag växte upp bland orättvisor och begränsad frihet.

Inte för mig, utan för andra. Jag glömmer aldrig det min mor sa:

"Min son, vi måste alltid stå på de svagas sida."

Och jag ställde mig villkorslöst på MPLA:s sida.

Vi var en folklig armé. Det var folket som tog till vapen.

Det var du, det var jag, det var vem som helst.

Och under den perioden, 1975, var jag mitt i striderna

när jag träffade Kapuscinski. Ricardo.

Kom igen, killar. Ni pratar bara om rykten.

Jag vill prata om frontlinjen. Inte Luanda, inte Benguela, utan här.

Pereira d'Eça. Sydfronten.

Kriget kommer avgöras där. Dit tänker jag bege mig.

Lycka till.

s befälhavare där nere heter Farrusco.

Jag har hört talas om honom.

Han håller sydfronten. En man. Hela fronten.

Du jagar spöken, Kapuscinski.

Tror du att Nelsons nyheter är pålitligare?

- Det finns inga fakta här. - Bara confusão?

Ja, och ingen vågar säga något, ifall CIA skulle höra dem.

Ha! CIA!

Och hur kan du veta allt detta? Just det, Ricardo gillar att leka spion.

Jag vill bara gå till botten med saken.

Farrusco. Han är nyckeln.

Jag känner honom! Den jävla skitstöveln!

- Han stinker av whiskey. - Den jäveln!

- Farrusco är en jävla förrädare! - Förrädare?

Ja. Han är fan portugis.

Precis som jag.

Vi kom till landet tillsammans som portugisiska fallskärmsjägare.

Men han är en desertör. Han gick med MPLA.

Och nu är den jävla skitstöveln villig att dö för kommunistsvinen!

- Lugna ner dig. - Ja! Kommunistsvin!

Om jag ser honom igen ska jag skära halsen av honom, öra till öra.

- Ja, ja, ja. Är det här din vän? - Bort med tassarna.

Ta hem honom. Lär honom hur man dricker.

Jag antar att du kallar det där för en pålitlig källa.

Den enda mannen som skyddar landets sydfront

är en portugisisk förrädare. Det är för bra för att bortse från.

Nej, nej, nej. Ingen kommer ge dig resetillstånd.

Så följ med mig, Artur.

Du är angolan. Jag behöver inget tillstånd om jag reser i ditt sällskap.

- Du är helt jävla galen. - Jag kunde inte vara allvarligare.

Södern är annorlunda.

Du kan inte skilja vän från fiende där nere.

De har inte ens på sig uniform. Det är att spela rysk roulett, Ricardo.

Följ med mig, Artur.

Vad har den här killen rökt?

- Vi går till stadens bästa ställe. - Då går vi.

Han älskade stämningen där.

Särskilt i förorterna, i slumområdena.

Det var från de områdena som MPLA hade sitt viktigaste stöd.

MPLA-milisen var beväpnade till tänderna där.

När vi var där var vi hemma. Vi var i säkerhet.

Angolas självstyre innebär att hela kontinenten är fri.

Afrika vaknar.

Visst känns det bra?

Men vet du vad? Hon behöver namn.

Namn?

Slavhandlarna tog miljontals människor, men kan du nämna ett enda offer?

- Afrika behöver inga offer. - Nej, nej, nej.

Men hennes historia har varit anonym. Hon behöver en röst.

- En afrikansk Che Guevara. - Varför inte?

- Gud hjälpe oss. - Kom igen, Friedkin.

När Che Guevara anlände till Kongo var kommandostrukturen numerär.

Överstebefälhavaren var nummer ett. Underbefälhavaren var nummer två.

- Och Che tog nummer tre. - Tre? Nummer tre?

Ja, bara som översättare.

Han höll sig i skymundan, under nätet, och satte den svarta mannen först.

Så den första kulan träffar den svarta mannen! Genialt!

Nu räcker det! Det räcker, räcker, räcker med allt prat!

Nu dansar vi. Kom nu, Friedkin.

Du håller fast vid vartenda ord, Friedkin.

Força amigo! Dança camarada! Vamos polaco!

Força Angola! Dança polaco, dança polaco!

Ricardo, de har sökt igenom hela hotellet.

Vartenda rum är en röra. Det var FNLA.

Snälla, Ricardo. Res tillbaka till Polen.

Du är inte säker här.

DU ÄR REDAN DÖD KOMMUNISTREPORTER

Du vet, när man lever på gränsen

och ens liv inte är värt så mycket

så är det väldigt enkelt att skaffa vänner.

En vänskap där ingen väntar sig något.

PORTUGISER ÖVERGER LANDET

INGA NYHETER

KAOS RÅDER

INGA SANNA NYHETER

Nej.

Igen? Nej.

Mina kära studenter...

Säg mig, vad lockar oss att utforska världen?

Nyfikenhet? En hunger efter erfarenhet?

Den som slutar förvånas är tom.

Hans hjärta har slocknat.

Om han tror att han har sett allting, då har något dött inom honom.

Lusten att leva.

- Polisen springer längs gatan! - Snälla, kan någon hjälpa mig?

Staden är döende. Den försvinner.

Först övergav den portugisiska polisen staden och anarki bröt ut i landet.

Sen övergav brandmännen och sopgubbarna staden.

Till sist, kolonisterna.

De sa farväl till sina afrikanska hem med en blandning av förtvivlan och ilska.

En ny trästad tar form i Luandas hamnar.

Portugisiska liv nedpackade i lådor.

Ju rikare folk, desto större låda.

Allting måste klämmas in.

Det enda som återstår är att låsa dörren och säga ett sista farväl.

De ville bara rädda sina liv och sina egendomar.

De ville inte ha Angola...

Det är en ordentlig jävla artikel, polack.

...längre.