The Handmaid's Tale

Tidigare...

De mest rättfärdiga erbjuds ibland en fristad.

Har paret Wheeler ordnat allt det här?

Ja, när de fick veta att ni kanske skulle bli kvar.

Visst är det otroligt? Ett riktigt förlossningsrum.

-Jag ska ta en promenad. -Absolut inte.

Du behöver vila. Ditt barn behöver vila. Gå till ditt rum.

Kom! Vi klarar det. Där är gränsen.

Ta honom!

-June! -Luke!

Han kämpar inte emot! Sluta! Han kämpar inte emot!

Jag gav aldrig upp hoppet. Och det gjorde inte du heller.

För vi visste att vi skulle hitta varandra igen.

June Osborne har gripits av mina mannar i ingenmansland.

Dumpa honom.

-Nej, vi håller ihop. -Nej! Vart för ni honom?

Vad kommer att hända med henne?

Jag skickar Ezra till ingenmansland och låter honom ta hand om henne där.

Jag vill följa med Ezra. Bevittna det.

-Serena, vad fan gör du? -Kör bara!

Vart fan ska vi?

-Kör bara. -Vart? Till Toronto?

Till Gilead? Är det din plan? Så att de kan döda mig där?

Luke då, Serena? Vad tänker de göra med honom?

-Helvete! Herregud! -Fan.

-Förlåt. -"Förlåt"? Nu ger jag fan i det här!

June. Jag tänker inte skjuta dig!

Snälla June! June!

Herregud. Har du värkar?

Naturligtvis! Herregud.

Kan du ge mig den där? Sluta vifta med den.

-När började det? -För ett tag sen.

-Okej. Har vattnet gått? -Ja.

Hur täta är värkarna?

Okej, täta. Har du en telefon?

-Nej. -Ut med dig. Kom igen.

-Va? -Kliv ur biljäveln, tack.

Gode Gud. Varför? Vad tänker du göra?

Jag ska försöka ta oss härifrån.

-Ta dig till en läkare. -Nej.

Jo, Serena. Du måste till sjukhus.

-Nej, där hittar de mig. -Vem fan då?

Fan! Okej. Vem fan var det där?

Vem var det du sköt? Vem var han? Försökte du fly eller nåt?

Okej. Fan.

Okej. Följ med mig.

-Du måste in. -Var?

-Vi går till ladan. -En lada?

-Ja, har du nån bättre idé? -Nej.

Jag trodde väl inte det.

Andas bara. Så där, ja.

-Så där. -Okej.

-Det kanske finns en krubba där inne. -Underbart.

Tack. Förlåt att jag är sen.

Fred behövde lite uppmuntran innan han skulle tala till Rådet.

-Du vet hur män kan vara. -Vi förstår helt och hållet.

Får jag presentera vår nya Tjänarinna Offred.

Välsignad vare frukten.

-Må Herren öppna. -Den här vägen.

Krysta, krysta, krysta.

Andas, andas, andas.

Krysta, krysta, krysta.

Andas, andas, andas.

Välsignad dag, mrs Waterford.

-Välsignad dag, Tant Lydia. -Verkligen. Den mest välsignade.

Andas, andas, andas.

Andas! Och krysta! Ärat vare Hans namn.

Vi har nått den heligaste delen av födelseprocessen.

Den där Gud ger sig till känna på allvar.

Guds kärl är redo-

-att skänka världen frukten av Hans kärlek.

Krysta.

Andas, andas, andas.

Men himlens portar öppnas inte-

-utan en exceptionell ansträngning. Inte sant, flickor?

Vi måste locka fram denna nya själ. Stötta er syster under värkarna.

Be för hennes styrka och framgång.

Andas, andas, andas.

Och krysta, krysta, krysta!

Så där, ja! Andas, andas, andas.

Och krysta, krysta, krysta!

Andas, andas.

Andas, Serena. Andas.

Så där, ja.

Är det över?

Nej.

-Det är så kallt. -Ja, det blir bara kallare.

Det kan vara så här första gången. Med Hannah tog det 19 timmar.

Hon bröt nästan bäckenet på mig.

Med Nichole gick det snabbare.

Men den gången var jag ensam.

Jag minns att jag tänkte att om nåt gick fel...

...skulle vi dö utan att nån visste om det.

Ingen skulle leta efter oss.

Det skulle vara som om vi aldrig funnits.

Okej. Den här är kraftig. Du måste andas.

-Jag kan inte! -Jo, det kan du. Du klarar det.

Du måste göra det.

-Jag kan inte. -Jo, det kan du.

Andas, Serena. Så där, ja.

Jag måste kolla en sak.

-Vad då? -Jag måste kolla livmoderhalsen.

Jag måste kolla om jag kan känna barnets huvud.

Gode Gud! Låt bli mig!

-Jag försöker hjälpa dig! -Du försöker döda mig och mitt barn.

-Du tänker döda mitt barn. -Okej, visst.

Vill du göra det här själv? Gör det själv då, för fan!

Vi är här hos dig.

Samlas runt er syster, flickor.

Ni måste finnas där för Ofclarence i nödens stund.

Vi ska recitera reningsbönen.

"Låt mig aldrig sluta sörja på grund av det."

-Hon är redo. -Självklart. Gör det ni måste.

-Det är Guds vilja. -"...att jag kan bli perfekt."

Flickor.

Flickor. -"Förgör min avund."

"Befall min tunga."

"Trampa ner mig."

"Fräls mig ifrån böjelser för orena ting."

"Från fel förbindelser, från syndens sötma."

Offred. Be. Be för barnets liv.

"Aldrig känna mig nöjd med mig själv."

"Aldrig tro att jag kan bli perfekt."

Okej.

Okej.

Kom igen.

Fan.

Fan!

Du kom tillbaka.

Okej. Räkna ner från tio.

Så där. Tio, nio, åtta, sju, sex...

Så där. Fem...

Jag ser huvudet.

-Gör du? -Ja. Vill du känna?

-Det är barnets huvud. Känner du? -Ja.

-Jag ser hans hår. -Vilken färg har det?

Det är brunaktigt. Det är lite blodigt, men han...

-Han har brunt hår. -Brunt?

Ja. Han är snart ute.

Vi ska få ut huvudet. Du klarar det. Nu kör vi.

Andas djupt. Andas nedåt.

Lugnt och fint. Nedåt. Lugnt och fint.

-Herregud vad det bränner. -Jag vet.

Jag känner mig så varm. Jag är så varm.

-Ingen fara. Du är bara trött. -Jag kan inte.

-Jag kan inte. -Jo, du klarar det.

Han är nästan ute. Vi måste bara få ut huvudet.

Där är han. Där är ditt barn.

Där är han. Huvudet är ute. Du fick ut huvudet.

Huvudet är ute. Nu gäller det. Det krävs bara en till.

Hans axlar måste ut.

Sen är det klart. Du klarar det.

Nu kör vi. Du klarar det. Nu gäller det.

Han är här.

Mår han bra?

Mår han bra?

Han är perfekt.

Hej, älskling. Jag är din mamma.

Pris ske Gud.

Min ängel.

-Pris ske Gud. -Jag vet. Du är så...

Ofclarence har fullföljt sin plikt i den här världen.

Ni kommer att sörja henne, men ni ska veta att hon är älskad.

Gud är den sanna domaren och hon är hans kärl.

Hon har behagat Honom, och Han har gett henne den sista belöningen.

Pris ske Gud.

Pris ske Gud, Tant Lydia.

Nu gör vi vår syster sällskap hem.

Lilla älskling. Du ska få heta Noah.

-Det är ett fint namn. -"Mänsklighetens frälsare."

Lilla Noah. Jag kan knappt tro att du är här.

Jag har väntat på dig så länge. Jag längtade så efter dig.

Var det värt det?

Just nu känns det så.

Har han ett bra tag?

-Ja, och han är hungrig. -Det tror jag säkert.

Hannah hade svårt att amma.

Hon hade kort tungband, men det visste vi inte.

Jag ammade henne hela tiden.

Hon blev aldrig mätt och jag fick såna skuldkänslor.

Hon blev ofta förkyld som liten.

Jag trodde att det var mitt fel. Att det berodde på amningen.

Men hon fortsatte att bli förkyld ofta när hon blev större, så...

...ibland tvingades jag vara hemma från jobbet, och...

...ibland kunde jag inte vara hemma från jobbet.

Ibland ville jag inte vara hemma från jobbet.

June...

Varför dödade du mig inte?

Jag... Det är du som har viftat med pistolen.

Inte i dag. På informationscentret. Under protesten.

-Du hade en pistol. -Ja.

Varför dödade du mig inte? Varför Fred, men inte mig?

Jag ville inte.