John Leguizamo's Latin History for Morons

Det finns människor

som försöker skriva om historien.

Dessa människor är farliga. De säger vad som helst för att bli legitima.

En dag kommer en liten latino med stor käft läsa några böcker

och intala sig själv att han bidragit till vårt land.

Be för att dessa lögner

inte ska sippra in i vårt vackra land.

Om de gör det,

må Gud hjälpa oss.

Damer och herrar, John Leguizamo!

Lugna ner er.

Lugna er.

Vi har mycket att göra ikväll.

Och jag har ont om tid

för jag ska radera hela er utbildning...

och ert sätt att tänka

och det blir inte enkelt, för det sitter djupt.

Jag berättar bara det här för att ett år sedan

så flöt mitt liv på riktigt jävla bra.

Jag turnerade hela sommaren och kom hem och...

Jag gick mot min sons rum och hörde sängen...

"Okej, jag öppnar dörren nu."

Han hoppade i sängen

spelade något västernspel på datorn:

"Yippie-aye-ay. Skjut rödingarna.

Skjut vildarna. Pang!"

Jag sa: "Så kan du inte säga."

"Varför inte?"

"Vi är de röda vildarna.

Vi latinamerikaner är mestadels indianer."

"Nej, pappa.

Du är den röde vilden och mexaren, inte jag.

Det är därför du inte får hämta mig på skolan längre."

Sen får jag reda på att min son blir mobbad i skolan av en klasskamrat.

Det börjar på skolgården när de leker tjuv och polis,

och den lille skiten säger:

"Mexare kan inte vara poliser.

Jag vet, för min släkt var kaptener och generaler i inbördeskriget.

Bäst du springer så jag kan skjuta dig i ryggen, mexare.

Pang!"

Den lille skiten...

hade cojones att kalla min son mexare.

Det här skulle inte hända oss

för han går på en fin privatskola och jag har jobbat hårt för att bli aktad.

Dra åt helvete.

Min son går genom samma rasrelaterade elddop som jag gjorde.

Jag frågar min fru om råd, och hon är judinna.

Så hon är väldigt intolerant mot intolerans.

Hon får mig att prata med den lille skitens pappa.

Nu måste jag oavsiktligt med flit råka stöta in i honom.

"Ursäkta, mr Jackson, såg inte att du stod där.

Men nu när du är här...

Din son kallade min son ett öknamn. Om han nu måste göra det

så kan han väl använda rätt namn, för "mexare" står för mexikaner.

Min son är faktiskt dego, spagge och judejävel, okej?

Skitungens pappa säger: "John, jag är hemskt ledsen.

Jag visste inte att min pojke hade kallat din son mexare.

Han sa åtminstone inte "illegal mexare".

Vad? Jag är inte rasist.

Min familj donerar pengar till mångfaldsprogrammet varje år.

Jag kommer från en lång släkt av filantroprenörer."

"Jaså? Jag kommer också från en lång släkt. Av folk som...

Mångfald? Förstår du hur du låter?

Känner du mig, kanske?"

Helvete.

Jag tappade det.

Och jag hade inte svar på tal.

Och jag är för fan från orten!

Men inte min son. Han är ett av de söta, blyga barnen

med ett IQ sju poäng från geninivå.

Så han är den första de ber om hjälp med läxorna

och den sista de bjuder till dansen.

Därför kände jag mig extra skyldig

att jag inte kunde försvara honom.

Men hur kan jag göra det?

I min släkt fanns inga kaptener eller generaler.

Inga latinamerikanska.

Var skulle jag ha lärt mig det?

Holla, New Yorks kommunala skolsystem.

För att hjälpa min son

behövde jag gå till botten med mina problem:

Känslan att jag är en andra klassens invånare.

Jag började se tillbaka på mitt liv.

Plötsligt var jag i 70-talet.

En dag kom jag hem tidigt från skolan

och såg min mamma onanera i badkaret.

Herregud! För långt tillbaka! Spola fram!

Rätt in i 80-talet.

Mycket bättre. Ni anar inte.

Där är jag i min högstadieskola, IS 145.

Vi var 55 förvildade nyckelbarn i varje klass.

Det var som Flugornas herre, fast med mycket mindre vuxentillsyn.

Min historielärare, mr Flynn,

var en elak, sadistisk jävel.

Han hade en backspegel på svarta tavlan.

Den behövde han.

När han stod med ryggen åt oss kunde han säga:

"Okej, Legizmo, jag ser att du står upp.

Sätt dig ner innan jag häftar fast dig i stolen.

Vad åt du till frukost, din colombianska mammas olagligt pulver?

Tyst i klassen.

Öppna era historieböcker på ett kapitel som ni kommer känna till i livet:

Kapitel 11 - konkurs.

Tyst i klassen.

Vad har grekerna bidragit med i världen

förutom fetaost?"

Min kompis Crazy Legs sa: "De uppfann analsex."

"Nej, mr Hernandez, det var din mamma.

Sätt dig och håll käften."

Hela klassen var som ni, men inte jag. "Åh!"

"Okej, Legizmo, innan du skiter på dig."

"Mr Flynn, jag ville verkligen fråga dig

varför du alltid pratar om alla andras bidrag till Amerika

utom mitt folks?

Min farbror Sanny säger att hela detta med att bli upptäckt

av den där Columbo...

är liksom skitsnack.

Vi blev erövringade.

Det är som om jag upptäcker din plånbok i din bakficka

och nu är den min, eller hur?

Eller hur?"

"Mr Gizmo, vet du vad detta folk har bidragit till vårt land?

Droger och våld.

Sätt din okunniga röv på stolen."

"Mr Flynn, varför säger du så? Känner du mig kanske?

Va? Känner du mig?"

Jag var inte så bra på att svara då heller.

Jag vet inte hur ni känner...

men jag har alltid känt att min historia har dolts för mig.

Historieböcker, filmer, tv, allt.

Precis som att min mamma dolde min pappas historia från oss

efter att han övergav oss.

Mamma sa alltid: "Mijo, jag ville inte prata illa om din pappa.

Det skulle förstöra ögonblicket då du själv skulle räkna ut det."

Allt jag kunde om min historia

var vad min puertoricanska farbror Sanny, som var döv, lärde mig.

Han var vår expert på allt.

Han tittade alltid på PBS, för högt...

och sa alltid: "Mijo, säg inte så, pendejo.

Du måste känna dig själv.

Vi hade pyramider och kalendrar.

Och min mormors mormor...

var indianprinsessa.

"Men, farbror Sanny, min lärare ger carajo i det!"

"Jesus, mijo.

Samla ihop

din skit.

För latinamerikanska män...

måste jobba dubbelt så hårt...

för att komma hälften så långt."

Det var inte...

precis ett överflöd av information.

Men tillräckligt mycket för att jag skulle få problem.

Som tur lärde min farbror mig om vår latinotidslinje, som jag vill visa.

Och det är mayafolket vid 1.000 år före Kristus.

Och sen har vi nutid.

Vad har vi nu, pitbull-eran?

Get it, don't stop...

Men vad hände

under de 3.000 åren mellan vår inhemska civilisation och oss?

Hur blev vi så icke-existerande? Om man inte kan se sig själv

representerad utanför sig själv,

känner man sig jävligt osynlig.

Jag hade anledning att få panik

för som den store spanske 1900-talsfilosofen Santana sa...

Nej, nej, inte Carlos - George.

Han sa: "De som inte minns sitt förflutna är dömda att upprepa det. Coño."

Ända sedan min son blev mobbad, satte jag en fatwa på mobbaren

och gick ut i intellektuell jihad.

Nu är jag självutnämnd gettoforskare. Holla!

Kvällens lektion är...

latinamerikansk historia för puckon.

Och det är ni.

Ledsen, men det är sant.

Ikväll ska jag prata om våra förfäder och våra riken,

sånt som inte står i historieböckerna.

Lyssna noga för det blir prov sen.

Vi börjar med latinamerikanskt DNA.

Jag har forskat mycket

för att få reda på att vi latinamerikaner är minst 40 % indianer.

Och då menar jag...

Inte: "Var snäll ta ner byxorna...

så jag kan undersöka rektum."

Vi är också 25 % svarta.

Det stämmer.

Efter att erövrarna tagit indianerna som slavar och de dog ut,

importerade de svarta för att fylla de tomma platserna.

Så vi är definitivt svartifierade.

Ni är säkert det med.

Jag kan bevisa det.

Klappa händerna

Stampa fötterna

Klappa händerna

Jag sa a-oh, ah, ah-chi-ca

Okej, kanske inte.

Vi är också 25 % vita, 25 % judiska,

25 % libanesiska och 40 % jag vet fan inte.

Totalt 180 %.

Såna är vi latinos.

Jag vet att det är förvirrande,