The Handmaid's Tale

-Tidigare... -Vad innebär det att de kom hit?

Att jag måste ge mig av.

Mayday hjälper oss.

-Vi ska till västra gränsen. -Nej, tack. Jag vill ut.

De har hjälpt oss så här långt.

-Jag vill inte strida. -Det ville ingen av oss i början.

-Har du hört från Mayday? -De pratar bara med dig.

-Har ni en säker plats åt oss? -Ja. Murrows hus.

En gul bondgård två mil från er.

-Jag såg några militära Anförare. -De är här ett par dagar till.

-En sista fest före Chicago. -Levande jävla måltavlor.

Tror du att Mayday skulle befria det här stället?

Det är ingen armé. Vi är Mayday. De är människor som vi.

Tjänarinnor. Inte värda besväret.

Snarare vilseledda än syndiga i det här fallet.

De vilseleddes av en begåvad och amoralisk lögnare.

Tänker du bli dödad eller åka fast?

-Precis. -Vad ska vi göra, då?

-Red Leader avvaktar. -Förbered dem.

Vi är de vi har väntat på.

När hon hänger på Muren har rättvisa skipats.

-Det är nåt som är fel. Du borde åka. -Jag lämnar dig inte.

För henne till mig.

Var är Tjänarinnorna? Jag försöker hålla dig vid liv.

Id-kort, tack.

Allt ser bra ut. Under Hans öga.

Mrs Keyes har tagits om hand.

De andra Tjänarinnorna är fortfarande på fri fot.

De fortsatte till nästa säkra plats.

Man utgår åtminstone från det.

Om du inte talar om var de är... kan jag inte hjälpa dig.

Snälla, låt mig hjälpa dig.

Hej, kära du.

Tack, Anförare Blaine.

Ofjoseph är i trygga händer. Jag företräder henne.

Se mig som hennes skyddsängel.

"Hämta nu styrka hos Herren... av hans oerhörda kraft."

Din hemska, hemska flicka.

Så många barn fördes bort från sina hem.

Tänkte du på deras stackars föräldrar?

Tänkte du på hur det skulle kännas för mig?

Du har orsakat så mycket lidande. Jag hoppas att du är nöjd.

Löjtnant.

Löjtnanten har några frågor till dig. Du hjälper förstås gärna till.

Då tar vi av den här. Nej, nej, nej.

Du behöver inte vara rädd. Så, det var bättre.

Välsignad vare frukten, Ofjoseph.

Var är de andra Tjänarinnorna?

Svara honom, kära du.

Medan Guds barmhärtiga ljus ännu lyser på dig.

Här finns inget ljus.

Gud har övergett den här platsen.

Förlåt. Gick det bra?

Tala bara om var de andra Tjänarinnorna är.

Har du inget att säga? Är du säker på det, vännen?

Ja, det är hon. Ofjoseph är alltid väldigt säker.

Pris ske Gud. Mina herrar.

Välsigna oss, Herre, för den heliga akt vi genomför i Ditt namn.

I vårt sökande efter rättvisa, må Du hjälpa syndaren att göra bot.

Amen.

Ingen fara.

Då så.

Hon har blivit tillfångatagen.

Det är bekräftat.

-Lever hon? -Ja.

De har tre pålitliga källor.

Men jag tror tyvärr inte att vi kommer att få veta så mycket mer.

-Kommer hon att ställas inför rätta? -Kanske, men inte offentligt.

De kommer inte att meddela domen.

-Straffet, då? -Det får vi nog aldrig reda på.

Har du bråttom?

Jag beklagar.

Vi kan inte göra mer just nu.

Tack, Rachel.

Okej.

Mormor grävde ner en grön persimon i trädgården när hon behövde tur.

Om det nu är till nån hjälp.

Löjtnanten är väldigt beslutsam.

Om du inte samarbetar är jag rädd att du kan få det mycket värre.

Ofrobert, Oferic, Ofhoward och de andra...

...är alla efterlysta och i stor fara på grund av dig.

Se till att de kommer hem.

-Det här är inte deras hem. -Du har fördärvat dem.

Här hade de ett meningsfullt liv. Ett liv i tjänst.

Här finns ingen mening, bara våld.

Du sa åt tjejerna att om de bara följde reglerna...

...skulle allt bli bra.

Sen skickade du i väg dem för att våldtas...

...misshandlas och förnedras.

Om och om och om igen.

Du svek dem.

Tig!

Du svek dem.

Eller hur?

Du svek dina älskade flickor.

-Det är ditt fel, Tant Lydia. -Nej.

-Löjtnant! -Ditt fel!

Det är ditt fel, eller hur?

Lyssna på mig. Visst är det ditt fel?

Upp med dig. Upp med dig, sa jag.

Du är ett eländigt odjur.

Lydia.

Vad kallade du mig?

Lydia.

Janine, du vet...

Din flicka.

Det gick så lätt med henne.

Jag vände henne mot dig på en sekund.

Bra. Då fortsätter vi.

Det är bara genom köttets lidande vi finner Hans kärlek.

Du kan sätta stopp för det här.

Gör det inte.

Gör det inte.

-Tant Lydia. -Ja?

Jag vet var de är.

Jag vet var de är. De åkte till Vermont.

De är på ett universitetsbibliotek i Burlington.

De väntar på att kunna korsa gränsen.

Då ser vi till att du får torra kläder och ett rum.

Låter det bra?

Gud välsigne er.

Jag åker nu.

-Så tidigt? -Det blir mycket folk.

Många vill be för June.

-Det blir fint. -Ja.

-Jag kan vänta på er. -Nej.

Jag...

Prosit!

Vi ska bada dig, eller hur?

Vi ska bada och lägga dig tidigt för en gångs skull.

Kom.

June sitter i fängelse... och vi tänder ljus.

-Vi gör allt vi kan. -Ja, påminn mig inte.

-Valde hon det här? -Vem då? June?

Nej, det gjorde hon inte.

Hon valde att stanna i Gilead och riskera att åka fast.

Kanske det.

Offra livet för den goda saken...

Men hon visste att hon antagligen aldrig skulle få träffa mig igen.

Att hon antagligen aldrig skulle få träffa nån av oss igen.

Och det var hennes val.

Och...det måste jag respektera.

Jag måste respektera henne.

Jag kan inte be Gud om nåt hon inte vill ha.

Gud har skyddat henne hittills.

Okej, vi ses senare. Jag måste gå.

Ta hand om dig. Var försiktig.

Dåligt val.

Jag talar aldrig om var de är.

Det var modigt sagt, Ofjoseph, men...

...det är bara ord.

"Du skall icke stjäla, icke vara otrogen, icke ljuga."

"Ty jag är Herren, din Gud."

Vilken galen kväll, va?

Nå, var är Tjänarinnorna?

June.

Berätta inget.

Du kan rädda henne.

Seså. Seså.

Seså, det är ingen fara. Det går så bra.

Duktig flicka.

Då så.

Tala om var de är.

June.

Så synd.

Var snäll och ljug inte igen.

Nej. Nej.

Hon är inte dum. Men hon är envis.

Det är en sorts dumhet, antar jag.

Kanske den allra värsta sorten.

Nu är det så... att du står i skuld till mig.

Du kan inte rädda henne.

Det förstår du väl?

Hon kommer aldrig tillbaka till dig.

-Varför skulle hon göra det? -Jag vet.