Maiden

Havet försöker alltid döda en.

Det tar ingen paus.

Sannolikheten att man inte klarar sig är hög.

Man är ute på egen hand.

Om något skulle hända finns det inget hopp.

Okej, nu filmar jag.

Gary, om du vill...

- Se så, le. - Förlåt.

Le och sätt igång.

Jag heter Tracy Edwards, kapten på Maiden-

- den första kvinnobesättningen i Whitbread Round the World Race.

Skit också.

För att segla världen runt måste man först och främst vara lite galen.

Man kan inte vara som alla andra.

Vi provar igen.

Jag heter Tracy Edwards, kapten på Maiden,

den första helkvinnliga Whitbread Round the World...

- Det lät bättre. - Det är mitt leende.

- Vi går till Lisa Austin på startlinjen. - Såhär ser det ut

strax innan starten av den femte världsomseglingen.

Med 33000 nautiska mil är det världens längsta race.

Vi fick ofta höra att vi inte skulle kunna.

"Ni är inte starka nog. Ni är inte duktiga nog.

Flickor klarar det inte. Ni kommer dö."

Hon satsade allt.

Hon riskerade allt för att det skulle ske.

Det var inget val.

Det var nåt jag behövde göra.

Mina tidiga år var idylliska.

En värld av fantasi och påhitt

och två underbara föräldrar och en halvunderbar bror.

Mamma var helt fantastisk.

Hon hade varit dansare. Hon hade varit rallyförare.

Hon var den första kvinnan som kört Isle of Mans TT-bana.

Hon träffade pappa när hon körde gokart.

Han var hennes tekniker.

Pappa var entreprenör och designade högtalare.

Han hade alltid något på gång.

Mina föräldrar gav mig en slags beslutsamhet.

Om man vill ha något måste man kämpa för det.

Beslutsamheten kommer från dem.

Mina tidiga år kunde inte ha varit bättre

men dessvärre tog allt slut när jag var tio.

En kväll, när jag låg och sov, hörde jag något tumult.

Jag tyckte att mamma skrek, men jag visste inte riktigt.

Jag minns att jag tänkte att nåt hemskt hade hänt.

Jag satte mig upp och drog täcket runt mig.

Efter en stund kom mamma in.

Hon sa: "Pappa fick en hjärtattack. Ambulansen hann inte hit i tid-"

och han är död."

Ledsen.

Den kvällen förändrade mitt liv.

Mamma försökte ta över hans hi-fi-butik.

Det var en mycket mansdominerad bransch.

Det fanns inga kvinnor alls.

Hon blev i slutändan borttvingad.

Det var första gången jag förstod att kvinnor inte fick plats i männens värld-

framförallt inte på den tiden.

Hon behövde göra nåt för att livnära oss.

Dessvärre för oss träffade hon då mannen hon skulle gifta sig med.

TILL SALU

Vi sålde huset i Reading och flyttade till Wales.

BARNDOMSVÄN

Mitt tidigaste minne är väl från skolbussen-

när vi var 12.

Det var en liten by. Man såg sällan nya människor.

Och hon var väl lite som jag.

Till en början tyst.

Tänk att jag säger detta om Tracy Edwards, men...

Skolan var en tuff tid för oss, så vi drogs till varandra.

Som tonåring blir ens vänner ens familj.

Det är dem man litar på.

Jag vet att hennes relation till styvfadern var svår.

Mannen var en våldsam alkoholist.

Han slog mig några gånger.

Jag trodde alltid att jag bad om det för jag slog eller sparkade alltid först.

Jag minns bara vid ett tillfälle

då det blev otroligt fysiskt och jag blev så chockad.

Jag gick från att vara ett glatt, troligen underbart barn-

till en förfärlig tonåring.

Arg, aggressiv.

Jag hatade alla.

Jag blev avstängd 26 gånger innan jag till slut fick lämna skolan.

Mamma gick in och bad dem att låta mig tentera av ämnena,

som jag sedan inte dök upp för.

Istället för att be om hjälp, rymde jag.

Jag gav mig av så långt bort jag kunde.

Jag minns att jag var så orolig för henne-

- men det var svårt att veta vad jag skulle göra som 15-åring.

Om exakt tre år kommer världens tuffaste jaktrace påbörjas.

KAPTEN

Whitbread var racet.

Fyrtiotretusen km, indelat i stadier.

På den tiden var segling en sport för män.

JOURNALIST

Galningar och äventyrare. Pionjärer.

Man seglar på katastrofens rand.

KAPTEN, DRUM ENGLAND

Ett felaktigt drag innebär problem.

En sådan utmaning, att segla jorden runt, var något av ett måste.

Det var en djävulsk utmaning.

Den drog till sig de största seglarna...

JOURNALIST

...som hade något att bevisa.

Som sjöman var det vad man behövde göra för att lyckas.

Jag började arbeta på en bar i Grekland.

Jag kände inte någon särskilt väl.

Min enda kontakt med andra var att gå ut och bli full.

Jag minns att jag kände mig ensam.

Jag ville åka hem, men lät inte mig själv göra det.

En kväll kom en kille in på baren och sa:

"Jag är kapten på en segelbåt och min värdinna lämnade mig i sticket.

Vill du komma ombord som värdinna?"

Nästa dag åkte vi till Rhodos.

Vi var en blandad kompott av mestadels avhoppare.

Missanpassade, kringresande och nomader.

Vi var alla på flykt från något.

Men vi var som en familj.

En overklig familj.

Jag såg inte kaptenerna som män-

utan som fadersfigurer, tror jag.

Jag lärde mig segla på riktigt under min första transatlantiska seglats.

Seglades genom min första storm

bands jag fast vid rodret eftersom vinden var så stark

att de trodde att jag skulle blåsas överbord, kräkandes i en hink bredvid...

Men jag älskade det.

Segling handlade om frihet.

Frihet från allt. Man lämnade allt bakom.

Allt som hänt efter att min far dog.

Våra vägar korsades inte på den tiden.

Jag visste att hon seglade.

Jag visste att hon var i Antigua,

och jag hörde rykten om henne.

Det fanns lite avundsjuka.

Jag ville alltid resa runt med.

En dag satt jag på en väns båt och tittade igenom böcker

när jag öppnade en av dem.

Jag sa: "Vad är detta?" Han svarade: "Whitbread Round the World Race."

Jag sa: "Det är helt otroligt."

Jag ville vara del av det.

Jag visste att det var nåt jag ville göra.

Nästa dag bad jag om jobb som kock-

- på en Whitbread Round the World Race-båt.

Jag sa till kaptenen: "Söker ni en kock?"

Han sa: "Vi ska inte ha nån tjej."

Vi ska inte vara det enda teamet med en tjej ombord.

"Tjejerna kommer när man är i hamn."

Då gick jag tillbaka till båten.

Jag var så upprörd.

Sen fick jag höra att vi hade fått en viktig bokning.

Vi såg ett gäng komma längs kajen.

Någon sa: "Det är kung Hussein av Jordanien."

Och efter att jag serverat lunch gick jag ner för att diska.

Och jag kände av en närhet och när jag vände mig om var det kung Hussein.

Vi började prata.

Han sa: "Jag är fascinerad av världen du lever i."

Du är som en beduin som reser mellan platser."

Han sa: "Vad ska du göra sen?"

Jag sa: "Jag vill verkligen göra Whitbread Round the World Race."

Han sa: "Otroligt." Jag sa: "Men de vill inte ha nån tjej ombord."

Och han sa: "Du måste göra det."

Och inom en timme var jag helt övertygad.

Jag hade inget tvivel om att jag kunde lyckas.

Och nästa dag återvände jag-

- till kaptenen och sa: "Jag måste ombord på denna båt."

Jag bönade.

Jag dikterade min artikel i en telefonkiosk-

och det stod en tjej i kiosken bredvid-

- och sa: "Mamma! Jag får åka med Whitbread-båten. Jag ska vara kock."

Vi sänder direkt från Gosport-

- där Whitbread Round the World Yacht Race startar imorgon.

De sista förberedelserna är hektiska-

inte minst för den yngsta besättningen, kocken.

Låt oss träffa kocken, Tracy Edwards-

- den enda flickan ombord en brittisk båt i Round the World Race.

Tracy, vad är ansvaret för en kock ombord en båt som denna?

Först och främst att hålla dem friska.

Sedan att hålla humöret uppe.

Man avgör hur många kalorier som behövs,

hur man ska dela upp det i olika måltider

och ändå göra det gott så de tycker om vad man lagar.

Så du är en viktig del av besättningen?

Utan dig...

Det är två veckor till havs.

Mat tenderar att bli en viktig del av ens liv.

Tack, Tracy, och lycka till i världsomseglingen.

Hon var där för att laga mat och städa.

Alla var helt tydliga med det:

så fort racet började, var det hennes roll.

Alla åskådarbåtar ska lämna linjen-

mellan HMS Glasgow och TS Royalist-

så att starten kan ske.

Tio, nio, åtta, sju, sex-

fem, fyra, tre-

två, ett, nu!

Där går startskottet för det fjärde Whitbread Round the World...

Det var bara fyra tjejer i racet.

Tvåhundratrettio i besättningen och fyra var tjejer. Jag var en.

Hon ville nog inte laga mat alls-

- men det gjorde hon, för då fick hon segla världen runt.