Castaway Diva (무인도의 디바)

CASTAWAY DIVA

Vem är det?

Vem är det?

Vem…

Far.

Det är jag.

Det är jag, Ki-ho.

Minns du vad du sa?

Du ville leva i fred från din pappa i bara en dag.

Ja, jag minns.

Så hur var den?

Första dan utan din pappa?

Han hade svepts upp

längs kusten.

Han var död.

Du måste ha varit rädd.

Nej.

Jag var ledsen.

Ki-ho.

Hur kan du vara här?

Far.

Du har inte förändrats alls.

Du förrådde mig på samma sätt för 15 år sen.

Och du gör det igen?

Du har inte förändrats.

Ska du slå mig igen?

Jag har en anledning till det!

Min son högg mig i ryggen,

hur kan han få gå?

Vilken far skulle göra det?

Jag gjorde allt…

…för att ta hand om er alla!

Hur kunde du?

Dö, din skitstövel!

Din jävel!

Jag var ledsen

för jag tyckte synd om

min far.

Varför gjorde du det?

Han plågade dig så mycket.

Han förlorade sina föräldrar

på högstadiet.

Sen hade han fiske som levebröd vid 20.

Han sparade pengar i tio år

och öppnade en egen restaurang.

Men han hamnade alltid i slagsmål med sina kunder

som inte ville betala.

Alkoholen blev hans enda vän.

Och att vara full

väckte hans ilska.

Han tog ut sin ilska

på dig.

Så…

Jag grät

efter att ha sett hans kropp.

"Stackars honom."

"Han levde

ett olyckligt liv."

"Han borde ha varit lyckligare."

"Varför levde han ett sånt liv och plågade mig?"

"Varför var han tvungen

att ta ut sin ilska…

…på mig?"

Jag behöll det här huset för att jag var villig

att ta in min familj som övergav mig!

Jag har investerat alla pengar

i försäkringar för min familj!

Du borde ha levt ett lyckligare liv.

Du borde ha glömt den här otacksamma slyngeln som lämnade dig

och levt ett bra liv!

Se på dig själv.

Varför lever du så här?

Ni måste vara lyckliga.

Så lyckliga att ni tycker synd om mig.

Har jag rätt?

Det stämmer.

Vi är lyckliga. Så snälla!

Glöm oss och lev ditt liv.

Det kan jag inte göra.

Jag har äntligen hittat er.

Om du kommer nära oss,

ringer jag polisen.

För vad?

Jag är bara en far som ser efter sin familj!

Jag har en anledning till det!

Min son högg mig i ryggen,

hur kan han få gå?

Men det är inte allt.

De senaste femton åren…

…har jag samlat bevis på dina övergrepp.

Jag har installerat kameror runt hela huset.

Så kom inte.

Ögonblicket du kommer nära vårt hus,

tar jag alla bevis…

…och går till polisen.

Hur vågar du?

Din jävel!

Jag lät dig inte slå mig för att jag är svag.

Jag behövde bara bevis.

Det var du på Seoulstationen, va?

Du sprang iväg med Mok-ha.

Håll dig borta från henne.

Annars…

…får du med mig att göra.

Lyckliga?

Hur kan de vara det?

Du hörde, va?

Tjugo miljoner behövs inte.

Glöm aktierna.

Vänta.

Ska du verkligen ge upp?

Känns det inte som slöseri?

Är det inte orättvist? Är du inte arg?

Du förstår alltså.

Det var så jag kände

när du sa att du gav upp.

För länge sen,

fanns det nån som du.

Han var för gammal för att debutera

och hans svagheter var fler än hans styrkor.

Men han hade talang,

så jag satsade allt på honom.

Varför vill du ge upp nu?

Du har redan spenderat

för mycket pengar på mig.

Han var snäll som du.

Det är därför du ska fortsätta försöka!

De pengarna kommer gå till spillo

om du ger upp nu.

Han var svag som du.

Så jag ger upp först den här gången.

Jag är inte svag, Ran-joo.

Hör på…

Om du ger upp,

skulle jag ha kommit så här långt förgäves.

Du är min dröm.

Min förebild.

Det är det sorgligaste.

Att du inte kunde drömma

större än mig.

Vi slutar med detta nonsens

och går skilda vägar.

Adjö. Jag önskar dig allt gott.

-Ran-joo. -Fattar du inte?

Jag vill inte längre…

Här.

Din mor ville att du skulle ha den.

Vad är det?

Jag vet inte.

När jag träffade henne

bad hon mig ge dig den

Adjö.

Tusan också.

Bo-geol.

-Hej, Woo-hak. -Vad?

Vad har hänt med ansiktet?

Tja…

Jag föll i en trappa.

Jag drack för mycket.

Alkohol? Men du dricker aldrig.

Det var middag med mina kolleger.

En jäkla företagsmiddag.

Kan du köra hem mig?

Ran-joo bröt kontakten med dig, va?

Hon gör det snart.

Hon avgudar en verkligen.

Sen försvinner hon plötsligt.

Det är hennes specialitet.

Kolla.

Du är väl tjejen från den öde ön?

Från På topp igen.

Ja.

-Lägg av! Ta en bild med oss! -Du var bra.

Jag tar en nu. Säg omelett.

-Omelett. -Hjärta.

-Hjärta. -Vet du inte vad en hjärtkind är?

Säkert inte, hon är ju från en öde ö.

Hjärtkind.

-Så här. -Okej.

Tack.

Hur blev de? Visa mig.

De blev inte så bra.

Hon är inte så vänlig. Hon kommer inte vara känd länge.

Hon kommer höra dig.

Jag känner folk som hon.

-Om man tar såna bilder… -Ursäkta.

Jösses, jag är yr.

Hur mycket drack du? Behöver du åka till sjukhuset?

Det är inte så illa.

Jag har ingen kontroll över min kropp när jag är full.

Du är inte typen som dricker som jag.

Hör på.

Jag är inte upprörd.

Jag förstår bara inte.

Ni log när ni först kom fram till mig.

Vad?

Är inte det Mok-ha?

-Vad? -Så varför

talade ni illa om mig efteråt?

Varför förvirrar ni mig?