The Umbrella Academy

EN NETFLIX-SERIE

Det där gör vi inte om.

-Undkommer apokalypsen med en hårsmån? -Det är vår grej.

Det där känns väldigt fel.

-Samma svit, men ställd på ända. -Bokstavligen.

-Värsta Alice i Underlandet-grejen. -Och värre blir det.

Äntligen på andra sidan!

-Var är Klaus? -Jag beklagar, men er bror…

Han hann inte in. Kugelblitzen har skördat sitt sista offer.

Han var bakom mig när jag gick in.

Vi måste tillbaka.

Det finns inget att återvända till. Vi kan sörja sen, men nu måste vi vidare.

Luther och Klaus?

När vi talar om verkligheten, vad menar vi egentligen?

De främsta tänkarna på 1800-talet liknade kosmos vid ett urverk.

På kvantåldern misstänks tid och rum vara ett hologram.

I forntiden trodde man att världen vilade på fyra flygande sköldpaddors ryggsköldar

eller på en vit buffels horn.

Dessa föreställningar väcker frågan

om vi någonsin kommer att bli varse verklighetens form.

Har den ens någon annan form än den som vi ger den?

Wow… Vad liten man känner sig.

Varför har nån ananas på pizza?

När man tänker på saken…

…så är vi bara…

…små sandkorn…

…i en öken full av mer sand.

Den duger i bästa fall som drinkgarnityr.

Och det är inuti solsystemen.

Inuti galaxernas öknar.

Frågan är vad den gör på min pizza.

-Lyssnar du ens, Klaus? -Ja, visst.

Vi är obetydliga i alltet, bla, bla…

Förlåt att jag inte är en pårökt förstaårsstudent som pluggar filosofi.

Vänta lite.

-Var är vi egentligen? -Vi är döda.

Vi är döda.

Välkommen till mina kvarter.

Storslaget!

Ni borde ha tagit in här i stället.

-Lila och jag kom knappt levande härifrån. -Men nu är jag med och vi är fler.

Den var stark, snabb och skitförbannad.

Ring inte i klockan om ni inte vill bli av med ett finger eller en tentakel.

Jag tar risken.

-Nej! -Flytta på dig.

Vi måste vara sansade för att vinna det här.

"Sansade"? Syftar du på att jag är arg?

Ja, jag är arg. Jag vill döda det som gjorde Luther illa.

Det är inte bara Luther som är död. Vi har förlorat Klaus också.

Jag är också arg. Det är vi alla, men vi måste vara kloka.

När tillfället är rätt agerar vi.

-Glöm det, Fem. Du kommer inte ut. -Så vi är fast härinne?

Den här platsen är en prövning, en fälla och en räddning samtidigt.

-Vet nån vad det står på skylten? -"Ring inte i klockan", betyder det.

Det är uppfattat, Diego. Inget ringande.

Vad gör vi?

Nån som vet?

Reggie?

Reggie.

Jag är hungrig. Nån som är sugen på unagi?

Hur kan du äta just nu?

Hur kan du vara ett kräk just nu?

Hördu!

Backa.

-Hon äter för… -Styrka.

I dessa svåra tider.

Kom ett tag, Diego.

Är jag död?

Ja, och jag är glad att jag är med dig första gången.

Det kan kännas skumt, som att vakna ur en verklighetstrogen dröm.

Men oroa dig inte, snart faller allt på plats.

Herregud… Pappa dödade mig.

Herregud, mig också! Med besked.

-Han är från en annan planet! -Vi brukar undvika sånt prat här.

Jag vet att det verkar väldigt PK, men det räcker med att säga att han är…

…britt.

Nej, en riktig utomjording! En insektsvarelse från en annan planet.

Herregud…

Klaus, du måste tillbaka och varna Sloane och de andra!

Tyvärr, jag är färdig med andra sidan.

-Ursäkta? -Ja, jag hör hemma här.

Hela mitt "liv" har jag varit en misslyckad särling.

Jag har begått misstag efter misstag,

men allt det har varit ett tecken

på att det här är mitt hem.

Det är här jag hör hemma.

-På det här skitstället? -I den eteriska världen, dumbom.

Med dig och alla våra spökkompisar.

Vad ska jag göra då?

Äta pizza och glo på häftiga dokumentärer med mig i all evighet.

Ska du vända din familj ryggen?

Ingen fara, de kommer ändå snart hit. Alla dör förr eller senare, eller hur?

-Vi är alltså döda. -Döda som Dougie-dansen.

-Som Dougie-dansen! -Ja!

Vad händer då om jag gör så här?

Bra försök, bjässen, men i stora intet finns ingen smärta.

Ge allt du har.

Jag antar utmaningen.

Tänkte du bara säga det?

Förlåt, men vi kanske ska berätta om barnet.

Nej.

Jag tar gärna uppdraget före könsavslöjandefesten.

-Ja, men tänk om… -Räck mig sojan.

Jag fattar inte. Vi är bland de människor som älskar oss mest.

Varför inte berätta?

Allt suger just nu.

Det vore fint att kunna ge familjen nåt att kämpa för.

Håll tyst och ät din fisk.

Okej.

Det är som gubben sa.

En gång är en slump, två gånger ett sammanträffande,

och nån tredje gång blir det inte, för jag är ingen idiot.

Vi vet inte att han dödade dem.

Menar du allvar? Det är hans modus operandi. Vi har sett det förut.

Har du glömt hur vi kom samman?

-På pappas begravning. -Exakt.

Han har blåst er förut och han gör det igen.

Lägg ner, Fem.

Han förlorade omröstningen om tunneln, men ändå är vi här.

Vore han kapabel till att döda Luther?

Han vore kapabel till att döda Luther, Klaus och alla oss andra utan att blinka.

Ännu värre är att jag tror att Allison är inblandad.

Nej.

Jag hatar att säga det som alla säger.

Att sorgen känns klyschig är det sista du ska tänka på.

Jag vet att slutet närmar sig,

men jag trodde att vi skulle möta det tillsammans.

Jag fick inte ens ta farväl.

Jag fick ta farväl

av min dotter och min man.

Men det räckte inte. Känslorna är…

…för stora att klä i ord.

Luther älskade dig…

…upp till månen och tillbaka.

Du gjorde honom så lycklig.

Hon var med Sloane i tunneln.

Jag pratar inte om Klaus.

Luther?

Det skulle hon aldrig göra.

Hon har varit i upplösningstillstånd.

-Ja, hon miste sin dotter. -Och hon dödade Harlan.

Även om du skulle ha rätt så erkänner de det knappast för oss.

Det tror inte jag heller.

Kom igen, hör på nu.

Jag tänker inte åka ner igen för att få mer stryk.

Du kan inte göra nåt åt saken!

Du är så självisk! Vet du det?

Ta det lugnt, du har all tid i världen att smälta det här.

Det var droppen.

Jäklar.

Kom igen…

Jag dog en miljon gånger innan jag kom på det där.

En gång till?

Ja, en gång till.

Är det här nåns bild av himlen?

-Vad i…? -Hej på dig.

-Du…! -Nej!

-Kom hit! -Det kittlas!

Släpp mig!

Du…

Du kanske inte känner nån smärta,

men jag kan slänga dig genom barriärer i all evighet.

Du får aldrig en lugn stund. Jag slutar aldrig.

Nej, nej, nej.

Det stora intet är mitt hem.

Det må vara en hoppborg, men det är mitt.

Du vill inte hjälpa familjen. Okej.

Men mitt livs kärlek går rakt in i helvetet.

Jag vet inte ens om jag kan. Vi vet inte vart de gick.

-Du sa själv att det här är ditt hem. -Ja?

-Du är konungen av död! -Det kanske är att ta i.

-Jag föredrar att se mig själv som… -Ja?

…mörkrets furste.

Sak samma!

Jag tror på dig, min bror.

Du klarar vad som helst.

-Jaha, hej. -Hej.

Förlåt att vi stör på kalaset.

-Okej då, vi gör ett försök. -Okej.

Som brandtal betraktat, på en skala mellan ett och Braveheart,

så var det här en halv Rudy.

-Vi tar recensionerna sen. -Du kan nog bättre.

Förbaskat!

Vi måste snacka.

-Jag är upptagen. Kan det vänta? -Nej.

Luther och Klaus, dödade du dem?

Det finns en väktare här på hotellet, som vi måste besegra för att lyckas.

Varför skulle jag döda två i vårt lag?

-Svara på frågan! -Det gjorde jag.

Om du ljuger för mig så kan du glömma avtalet.

Jag kommer att hålla min del av avtalet och förväntar mig att du gör detsamma.

-Vad var det där? -Det angår inte dig.

Angår inte mig? Vi är här nu, på hotell Oblivion.

-Som du ville, tack vare mig. -Var inte löjlig.

Allison dödade Harlan och jag enade familjerna.

Vad gjorde du, Nummer Två?

Samling, barn!

Nu har vi fått hämta andan och kan sätta igång på allvar.

-Med legenden om de sju klockorna? -Exakt. Nån har lyssnat.

-Då letar vi upp klockorna. -Nej, de är bara en metafor för det här.