Interview with the Vampire

Du vill alltså höra mitt livs historia.

Det är mitt jobb att intervjua folk.

Jag samlar levnadsöden.

Radio...

Det lär gå åt många band.

Jag har hela väskan full.

Du följde efter mig hit, eller hur?

Ja, det gjorde jag väl.

Ni verkade väldigt intressant.

Bor ni här?

Nej.

Det är bara ett rum.

Då börjar vi.

Vad sysslar ni med?

Jag är vampyr.

Den var ny...

Ni menar det bokstavligen, antar jag.

Visst.

Jag väntade på dig i gränden,

betraktade dig som betraktade mig.

Och sen började du tala.

Vilken tur jag hade...!

Det kanske vi båda hade.

Ni sa att ni...

väntade på mig.

Hade ni tänkt döda mig och dricka mitt blod?

Ja.

Men det behöver du inte oroa dig för nu.

Ni tror verkligen att ni är en vampyr.

Så här kan vi inte börja.

Jag tänder i taket.

- Jag trodde inte ni gillade ljus. - Jo då.

Jag vill bara förbereda dig.

Var inte rädd.

Jag vill få den här chansen.

Hur sjutton gjorde ni?

Precis som du.

Med enkla rörelser.

Men för snabbt för att du ska hinna uppfatta det.

Jag är av kött och blod...

men inte mänsklig.

Det har jag inte varit på 200 år.

Hur ska jag kunna lugna dig?

Ska vi börja som "David Copperfield"?

"Jag föddes,

"jag växte upp."

Eller ska vi börja när jag föddes till mörkret, som jag kallar det.

Visst är det där vi borde börja.

Ni ljuger inte för mig?

Varför skulle jag göra det?

Det var 1791 det hände.

Jag var 24 år.

Yngre än du är nu.

Men det var annorlunda då. Jag var vuxen.

Jag ägde en stor plantage söder om New Orleans.

Min hustru hade dött i barnsäng.

Hon och barnet hade varit begravda ett halvår.

Jag hade gärna gjort dem sällskap.

Smärtan efter förlusten var olidlig.

Jag längtade efter att bli befriad.

Jag ville mista allt:

förmögenheten...

egendomen...

min mentala hälsa.

Hur många äss har ni egentligen?

Menar ni att jag fuskar?

Jag menar att ni är en stinkande avskrädeshög!

Ni vågar inte stå för er övertygelse. Skjut!

Mest av allt längtade jag efter döden.

Det vet jag nu.

Jag bjöd in den.

En befrielse från smärtan av att leva.

Min inbjudan stod öppen för alla.

Horan vid min sida.

Hallicken som följde efter...

Men det var en vampyr som antog den.

Pengarna eller livet!

Vill du fortfarande dö...

eller räcker det nu?

Det räcker.

Han lämnade mig där, vid Mississippis strand...

någonstans mellan liv och död.

Vem är ni? Vad gör ni här?

Jag ska besvara dina böner.

Livet saknar mening, inte sant?

Vinet smakar inte,

maten äcklar dig.

Allt känns meningslöst, inte sant?

Jag kan ge dig allt det tillbaka.

Ta bort smärtan...

och ge dig ett nytt liv.

Ett du aldrig kunnat föreställa dig.

Det skulle vara för evigt.

Sjukdomar...

och död...

skulle aldrig kunna komma i närheten av dig.

Var inte rädd.

Jag ska ge dig den valmöjlighet...

jag...

aldrig fick.

Den morgonen var jag inte vampyr än...

och såg min sista soluppgång.

Jag minns den tydligt...

och ändå minns jag inte någon soluppgång före den.

Jag såg gryningens prakt för sista gången...

som vore det den första.

Sen tog jag farväl av solskenet...

och gav mig in på att bli...

det jag blev.

Har du tagit farväl av dagsljuset?

Jag har tömt dig...

till dödens gräns.

Om jag lämnar dig här,

dör du.

Eller...

så kan du vara ung för evigt, min vän...

som vi är nu.

Men du måste tala om för mig...

om du vill följa med...

eller inte.

Ja.

Ja.

Din kropp håller på att dö.

Bry dig inte om det.

Det händer oss alla.

Titta nu,

med dina vampyrögon.

Vad såg ni?

Det kan inte beskrivas i ord.

Man kan lika gärna fråga himlen vad den ser.

Ingen människa vet.

Statyn såg ut att röra sig men gjorde det inte.

Världen hade förändrats men förblev densamma.

Jag var en nyfödd vampyr som begrät nattens skönhet.

Du kanske vill ha en cigarett till?

Ja. Det besvärar er väl inte?

Ni lär ju knappast dö av cancer.

Nej, knappast.

- Hur är det med krucifix? - Krucifix?

Kan ni titta på dem?

Jag är faktiskt riktigt road av det.

Och pålar genom hjärtat, då?

Struntprat.

Kistor, då?

Kistor är dessvärre nödvändiga.

Var inte orolig.

Snart...

sover du djupare än du någonsin gjort.

Och när du vaknar...

väntar jag på dig...

och det gör hela världen.

Blod visade sig också vara nödvändigt.

Kvällen därpå vaknade jag med en hunger jag aldrig känt.

När ni smakat det här...

kommer ni aldrig att gå någon annanstans.

Säger du det?

Tänk om jag hellre vill smaka dina läppar?

Mina läppar smakar ännu bättre.

Min vän...

borde smaka de läpparna.

Är hans...

kyss...

lika djup...

som er?

Djupare, ma chérie.

Jag vägrar ta hennes liv!

Jag har gjort det åt dig.

Hon är så död...

man kan bli, min vän.

Det är så lätt att man nästan tycker synd om dem.

Du vänjer dig vid att döda.

Glöm stoftets tunga skrud.

Du kommer att lära dig blott alltför fort.

Är ni inte hungrig?

Au contraire, ma chérie.

Han skulle kunna äta hela kolonin.

Jag äter resten.

Lämna oss, Yvette.

Kan du inte låtsas?

Avslöja oss inte.

Vi kan vara glada att vi har ett sånt här hem.

Låtsas åtminstone dricka.

Så vackra glas ska användas.

Jag vet,

det kallnar så fort.

Kan vi leva...

på djurblod?

Inte leva, direkt, men överleva.

Ett bra knep om man är till havs.

Inget i denna värld saknar...

Tjusning.

Just det.

- Vilket pladder. - Vi kan leva utan människoblod.

Visst,

allt är möjligt.

Men pröva det en vecka.

Följ med till New Orleans så ska jag visa hur man gör.

Lestat dödade två, ibland tre, varje natt.

En fräsch ung flicka...

var det han helst ville börja kvällen med.