Verstappen: Lion Unleashed

Jag är alltid självsäker.

Till och med när jag körde sist

kände jag mig ändå självsäker.

Folk säger nog att jag är en aggressiv förare eller nåt.

Där hamnar man om man inte lämnar utrymme.

Det här är min chans att vinna mästerskapet.

Han är en ung grabb och han kör på.

Ja!

Åh, herregud!

Ja! Herregud!

Max Verstappen, den nya världsmästaren!

Världsmästare!

Funkar det? Testar. Hallå? Hörs jag?

Det var en vansinnig dag just då.

Veckan därefter var jag dessutom upptagen med alla sorters åtaganden.

Sen tog jag lite ledigt för att umgås med familj, vänner...

Jag trivdes eftersom säsongen hade varit så stressig och intensiv

att vi behövde en liten paus från Formel 1.

Men nu har mitt mål i livet och inom racing uppnåtts

och det gör en mycket mer avslappnad inombords.

Just då försökte jag fortfarande att minska avståndet. Cirka elva sekunder

som jag aldrig skulle kunna komma ikapp på fem varv.

Men jag sa till mig själv att det inte spelar nån roll, jag trycker på.

Jag ger inte upp nu och kör långsamt till mållinjen.

Jag ska måste ge allt för att det inte ska se lätt ut.

Men just då var jag förstås inte särskilt nöjd

och jag såg inte fram emot målflaggan.

Men sen började saker och ting lyckligtvis att ändras.

ASTON MARTIN SÄKERHETSBIL - INCIDENT

Jag fick inte reda på det omedelbart. Jag hade gul flagg på ratten.

Jag såg säkerhetsbilar och tänkte: "Nånting måste ha hänt."

Sen körde jag förbi olyckan

och jag hoppades att loppet skulle startas om

eftersom bilen var vid en irriterande vinkel

och det skulle vara knepigt att få bort den.

När jag såg hans bil stående på banan i det hörnet...

då visste jag redan att säkerhetsbilen skulle komma in.

Då skulle allihopa vara tillsammans

och det gjorde oss hoppfulla igen.

Kan du bekräfta, Max?

-Är han precis bakom mig? -Snart är han det.

Jag hoppade upp ur stolen där jag satt uppe på kontoret.

Ja, det fick mig att hoppa upp.

"Ja, nu har vi en chans om de startar om loppet.

Absolut, han måste ge allt under det sista varvet."

Spänningen byggdes upp för varje varv

och blev mer intensiv för varje minut.

Och klockan tickade för vi såg att det inte var många varv kvar.

Alla väntade förstås med att se vad som skulle hända med säkerhetsbilen

men vi visste att Max hade gjort ett depåstopp, hade nya däck,

och om loppet startades om skulle han vara i en bra position.

Jag tror att alla bilar framför dig kommer att köra om Hamilton

och alla bakom dig kommer att vara kvar i position.

Jag var glad över att det hände, det är ju en normal procedur.

Och sen gör man sig beredd

eftersom man är väldigt fokuserad på att få alla växlar rätt

och att man har största möjliga kraft inför det sista varvet.

Jag visste att det var min chans att göra det.

De var tysta. De var väl nervösa inför det sista varvet.

"Det blir allt eller ingenting."

Så jag åkte bakom honom och förberedde mig på en bra omstart,

jag hade ju bättre däck med mer grepp.

De är alltid fast beslutna att köra på.

Mode 1, Strat 1.

Det här är min chans att vinna mästerskapet.

Det är nu det händer.

Nu händer det.

Han förväntade sig inte att jag skulle köra om honom i den kurvan.

Jag hade en liten lucka där vid kurvan.

Jag trodde inte att han skulle göra det i den där kurvan.

Jag trodde att han skulle vänta tills slutet på raksträckan

med en bra slipstream eller nåt.

Jag diskuterade med Max: "Varför i den kurvan?"

Han sa: "Han förväntade sig inte det."

Vi hade mindre downforce den helgen och hade en bra topphastighet.

Så jag måste komma i förväg

för att när man utmanar varandra utan DRS-systemet

kan jag klara mig med bättre topphastighet.

Även om man skulle komma fram jämte mig

skulle man aldrig kunna komma före på grund av topphastigheten.

Med mina grepp måste jag ta chansen i den kurvan

och sen måste jag stänga de två kurvorna efter den långa raksträckan.

Det var därför...

Det hände så snabbt, jag förklarar under några sekunder

men i tanken går det här så snabbt och man måste bara ta chansen.

Han var nära nog att kunna köra om...

och jag måste säga att det var ett väldigt speciellt ögonblick.

Nej, Mikey. Nej, nej!

Ja. Toto är inte så glad.

Jag byter spår på raksträckan för att försöka bryta luftsuget,

och sen gäller det bara att försvara.

Att se till att han inte har nån lucka som han kan ta.

Jag var ännu mer nervös på raksträckan

när Lewis försökte köra om honom igen

eftersom han självfallet hade motorn till sin fördel.

Det nästa tillfället

skulle vara den enda chansen att köra om Lewis

och han gjorde det fantastiskt.

Jag får fortfarande gåshud när jag ser det.

Det var oerhörd kraft. Han kom från långt bort.

Mina känslor under de sista kurvorna på det varvet var överväldigande.

Under hela loppet verkade det ju som att jag skulle förlora det

och nu vinner jag det.

Jag kunde inte tro det själv,

och vid den sista kurvan hade jag en härlig drift till mållinjen.

Kom igen nu!

Man vinner mästerskapet, det var nånting...

Alla var helt utom sig, hela teamet.

Max Verstappen, den nya världsmästaren!

Världsmästare!

Jag var vansinnigt glad

men samtidigt måste jag kontrollera mitt ben

för att jag hade fått kramp under hela sista varvet.

Man har ju kört med gasen i botten och inte slappnat av i benet,

annars kan man inte trycka ner.

Musklerna knyter sig, blir mindre och stenhårda,

som en tennisboll och det gör väldigt ont.

Med adrenalin i kroppen kan man göra det

men när man kommit över mållinjen börjar kroppen att slappna av lite.

Då börjar smärtan att sprida sig nerför benet

medan alla skriker i ens öra.

Men när man är så lycklig känner man inte av smärtan.

Alla var förstås väldigt glada.

Jag höll bara om honom. "Vi gjorde det!"

Ja, det var otroligt.

När Max kom över mållinjen var det en stor lättnad.

Tårarna föll och vi jublade och grät.

Alla känslor kom samtidigt.

Vi hade några intensiva minuter tillsammans och det var fantastiskt.

Det var som att en stor tyngd släpptes från våra axlar.

Åtminstone från mina.

Det var vårt huvudmål att vinna mästerskapet.

Det har vi jobbat för. Det var vår dröm.

Vi hade jobbat så hårt, kört tusentals kilometer,

tillbringat tid i skåpbilen, kört på racerbanorna,

kört i regnet, kylan...

Kalla händer, övernattningar på hotell långt hemifrån.

Vi gjorde det under så många dagar, så många gånger, allt för det här.

Det gör allting som man har gjort tidigare väldigt tillfredsställande.

I go-cart hade det varit tufft också.

Man reser i bil betydligt mycket mer när det gäller timmar.

Ibland händer bra saker, ibland händer dåliga,

men det är väldigt givande att komma dit man ville i slutet

och uppnå sitt livsmål i racing.

Alla minnen kommer tillbaka från när jag körde go-cart

och de var väldigt speciella.

All tid och alla dessa år när man körde go-cart

formade en verkligen även för resten av livet.