The Vow

Det viktigaste var att hoppa av.

Jag tänkte lämna ESP stillsamt.

Jag ville bara komma därifrån och skydda min familj.

Men sen tänkte jag på alla som jag hade värvat-

som nu även ingick i DOS.

Det var en helt ny känsla av: "Vad i helvete?"

Jag ville få andra att hoppa av och se till att inga fler brännmärktes.

Jag har värvat massor till ESP och känner ett visst ansvar.

Du måste säga: "Jag värvades med lögner."

"Jag vill ha tillbaka bilderna innan jag pratar med en jurist."

Du känner säkert att du måste därifrån.

Det är känslor som skyddar dig och så känner alla människor.

De verkar bråka om avhoppet och hon behöver mer stöd.

Sarah: Jag kontaktar henne igen.

Du kommer att klara dig. Vill du hjälpa andra att hoppa av?

Sarah: Hon känner till brännmärkena och tänker lämna ESP.

Jag vet inte hur många som vet det.

Andra kommer att bli rasande. Gick du med på att bli en slav?

Är det en övning att vara nåns slav?

Det är ingen övning. Du är nåns slav. Vad fan ska det betyda?

Många oroar sig för India.

Vi tänker prata med Catherine.

Via föräldrarna kan vi nå barnen.

- Hallå? - Hej, mamma.

Jag har pratat med Bonnie som var inblandad i NXIVM-

och hon var hemskt orolig för India.

India var en nära vän och hon sa att jag måste rädda henne.

Jag vill att India ska komma till insikt på egen hand-

-och vill inte kritisera henne för valen hon gjort.

Hon sa: "Catherine, du vet nog inte vad som egentligen pågår."

Det finns tydligen ett hemligt sällskap inom NXIVM.

Det är ett systerskap där de avlägger ett livslångt lydnadslöfte.

De låter sig bli utpressade med information som kan skada dem.

Och de brännmärker tjejerna.

- Har ett vittne berättat det? - Ja.

Det här är inget som mitt barn skulle gå med på.

India var som min lillasyster.

Vi träffades under Marks och Sarahs kurs.

Vi måste få veta vilka ni är och vad ni strävar efter.

Hon var rar, men rätt blyg. Jag gillade henne.

Vi lärde känna varandra först när hon hade gått fler ESP-kurser.

Vad har du jobbigast med?

Att tro på mig själv.

Jag är nog rädd för att inte lyckas bra.

Till en början verkade hon nöja sig med ett stillsamt liv.

Men med ESP så började hon blomstra.

Jag tvingade henne inte till nåt men när hon verkade intresserad-

-så ville jag ta henne under mina vingar och hjälpa henne på vägen.

Vi kunde utvecklas tillsammans.

Men jag oroade mig för Indias beteende.

Jag märkte att hon räknade kalorier och verkade svälta sig själv.

Jag kom på henne med att ljuga vilket kändes märkligt.

Sen sa hon att hon tänkte flytta till Albany.

Hon hade ett hemligt projekt med Keith och Allison.

Jag trodde att India är i fara så jag kontaktade Catherine.

Jag rotar aldrig i andras saker.

Jag känner mig kluven när jag inkräktar på hennes privatliv.

Men om det här hjälper oss att få hem henne, så gör jag det.

April 2016. Hade hon flyttat dit då?

Hon kom till Albany i maj för en intensivkurs och stannade kvar.

Hon skrev det här men jag vet inte om det kan avslöja nåt mer.

Här är allt. "Personlig målbild för resten av mitt liv."

"Anstränga mig för en bättre framtid med en klar vision för världen."

"Anstränga mig nu för att skydda oskuldsfullheten i världen."

"Jag tänker inte låta livet kretsa kring..." Står det "rädsla"?

Det är nog "rädsla".

"Hur motiverar jag mig?"

"Hur kan jag med en lågkaloridiet bli den jag vill vara?"

"Plan, hållhakar, sammanställning, KR, samtal, löfte."

Står det där?

Herregud! "KR intimitet."

- KR är väl Keith? - Ja.

Kvinnorna avlade ett löfte till Keith.

De tycker att det han kan ge dem är gynnsamt för dem.

- Kedjan symboliserar löftet. - Ja, kedja.

Det här är India. Hon är så söt.

Det är India jag känner. Hon låtsas meditera.

- Med ögonen öppna. - Hon var en busig flicka.

Det här är före ESP.

Och sen i sekten.

Jag oroade mig för hennes beteende. Hon var väldigt disträ-

och satt med dubbla mobiler.

Jag försöker förstå varför.

Jag trodde att hon var det gladaste och mest välanpassade barnet nånsin.

- Det är såna de ger sig på. - Va?

Folk tror att man är otillräcklig, konstig, skadad och sårbar.

Men de ger sig på framgångsrika som man lätt kommer överens med.

De vill att såna ska driva sekten.

Särskilt om de vill vara trovärdiga. De ger sig på vackra människor också.

Folk förstår inte hur det är att vara indragen i det här.

Hur kan man göra det?

Det är därför det är viktigt att alla får berätta om sina upplevelser.

Sen jag lämnade DOS märker jag hur folk gärna kategoriserar saker.

Då nåt antingen är ont eller gott.

Medan jag hela tiden uppskattar komplexiteten av situationen.

Vad är manipulation och vad är samtycke?

Vilka avsikter är ärliga?

Jag vill inte säga mitt riktiga namn eller visa mitt ansikte-

-för jag vill inte bli dömd av andra utifrån valen jag gjorde.

Vem som helst kunde ha fattat samma val.

Vem som helst kan vara Jane.

Jag tar det från början. Innan jag gick med i DOS.

Jag bodde i New York City och försökte försörja mig som filmare.

Jag fick jobb, men blev inte nödvändigtvis lyckligare av det.

Jag undrade varför det kändes som att det ändå saknades nåt.

Jag kände mig ensam och hade svårt att skaffa kvinnliga vänner.

Men allt förändrades med Rachel.

Jag ville filma en kvinnlig bonde och nån tipsade mig om henne.

Hon var så ärlig och verkade så bekväm med sig själv.

Vi blev omedelbart vänner.

Det låter naivt, men jag gillade henne och ville ha henne i mitt liv.

Hon sa att hon var med i nåt som kunde intressera mig.

Nåt som förändrar ens liv.

Hon sa att det var jättehemligt och att man måste ge dem hållhakar-

-för att visa att man inte tänker avslöja nåt för nån annan.

Jag bara: "Skämtar du?" Och hon sa: "Vad är du rädd för?

"Om du håller vad du lovar så är hållhakarna inget problem."

"Märker du hur det här kan förklara varför du misslyckas i livet?"

"Du litar ju inte på dig själv."

Så jag gav henne videofilmer och bilder-

-ett brev till min bror om att hans flickvän var otrogen-

-och lösenorden till mina konton på sociala medier.

Hon godtog det och började berätta om DOS.

Men hon kallade det för "Löftet".

Det var ett löfte att utvecklas bortom alla ursäkter-

och att trotsa alla rädslor.

Och att acceptera henne som min lärare och vägledare.

Men med kontroversiella termer som "mästare" och "slav".

Jag blev förvånad över att en svart kvinna gick med på nåt sånt.

Jag förstod inte hur hon kunde acceptera det.

Hon sa: "Lita på mig. Jag har hanterat såna reaktioner."

Sen sa hon: "Du är redan en slav inför dina rädslor."

För att bli starkare kvinnor måste vi lära oss att trotsa våra rädslor.

"Du blir min slav, men det är för ditt eget bästa."

Jag fick chansen att vara vän med en kvinna på ett djupare plan.

Hon erbjöd en värld med ärlighet där jag kunde vara nöjd med livet.

Jag kunde inte säga nej.

Så jag flyttade till Albany i två veckor.

Det blev fyra veckor och sen stannade jag bara.

Det var så allt började.

SOMMARENS MÅL 2016

Jag fick skriva en lista med mål och ett av målen var viktminskning.

Hon fick hjälp av sin mästare som var min stormästare-

-och de tyckte att det vore en bra startpunkt.

Försöker man gå ner i vikt så ser man tydligt sina begränsningar.

Det var en av vägarna mot utveckling. Så jag började räkna kalorier.

Mästare, får jag 205 kalorier? Mästare, får jag 75 kalorier?

Jag fick be om lov för alla kalorier. "Mästare, får jag 84 kalorier?"

"Mästare, kan jag få 92 kalorier?"

Mitt förhållande med min kropp ska vara kärleksfullt och närvarande.

Maten får inte lindra mina obehag.

Jag får jobba på det hela tiden för att utveckla mig själv.

I Albany vaknade jag klockan sex och duschade kallt i två minuter.

Sen meditation, skriva dagbok och laga frukost.

Allt mättes och fotades för att få tillåtelse att äta det.

Jag jobbade med klippningsjobb på frilans.

Åt lunch, räknade kalorier, mer jobb. Beredd på beredskapsövningar.

BEREDSKAP

Det är när man får ett mess från sin mästare.

Man svarar "RM - redo mästare" och måste göra det inom en minut.

Det skulle man vara redo för alla timmar om dagen.

Jag behövde visa mitt engagemang och genomföra dagens rutiner.

Saker man intalade sig själv att man ville göra.

Det fanns en aspekt av det som var jätterolig.

Det kändes som jedi-träning.

Jag vill vara disciplinerad och göra allt jag säger att jag tänker göra.

Oavsett hur dåligt eller jobbigt det känns.

Jag vill vara nån vännerna litar på och en person jag kan beundra.

Det är ett livslångt åtagande utan återvändo.

Trots allt som hände så hade jag inte full förståelse av vad DOS var.

Jag visste inte hur många som var med.

Rachel sa att jag inte under några omständigheter fick prata om det.

Jag skulle få veta vem stormästaren var när jag hade visat mig värdig.

Innan jag träffade dig blev jag frågad-

-vad jag ville åstadkomma med min karriär.

Och jag ville ändra på hur unga kvinnor ser sig själva.

Jag visste vad jag inte ville vara men inte vad det skulle ersättas med.

Allison var väldigt intressant.

Hon verkade väldigt självmedveten och ärlig med sina egna brister.

Med tanke på hur jag känner just nu under den här resan-

så är jag en väldigt ung lärling.

Hon var väldigt snäll mot mig. Hon brukade nästan dalta med en.

Hon tog med mig till New York City för att shoppa.

Hon uppmuntrade mig att köpa jättetajta jeans.

Det var som när ens storasyster hjälper en med kläderna.

Jag antog att Allison var Rachels mästare och min stormästare.

Hon pratade om ett kollektiv för kvinnor-

-som stärkte självkänslan och gjorde världen bättre på samma gång.

Vi kunde vara tusentals och miljontals kvinnor som gjorde så här.

Det är ett jättefint kall. Jag vet att det finns fler kvinnor.

Det här är underbara India.

- Är du lycklig? - Jag är lycklig.

India var den fösta som utsågs till en av mina faddrar.

Hon ingick i DOS under Allison.

Första gången jag träffade henne så charmade hon mig.

Du dödar den.

Det var så skönt att ha nån att prata om DOS med.

Vi stod varandra väldigt nära.

Bonnie: Du har kungligheter och kändisar i släkten.

Kan du berätta hur det kändes?