Oh, Hello: On Broadway (Oh, Hello on Broadway)

EN ORIGINAL-KOMEDISPECIAL FRÅN NETFLIX

Jag tycker att vi gör showen och sen går vi och hämtar...

Vill du röka på så köper vi det.

- Jag röker en om jag får en läsk... - Vi går in här.

Är det läsk från automat idag? För jag gillar inte burkar.

Ja, här är det.

- Jag älskar det. - Ja, visst.

Min poäng är, om jag fick en inomhusboll. En kvinnoboll...

och stod på linjen, då skulle jag sätta fler trepoängare.

Ja, men vi får inte vara där längre.

Nej, men jag säger om...

Du behöver inte... Du kan klä ut dig och gå vart du vill,

om du vet vad du gör på planen.

- Jag är nervös för ikväll. - Varför?

För vi filmar för tv-programmet.

Jag bryr mig inte. Jag ska bli hög...

Det är showtime!

Mina damer och herrar, välkomna till Lyceum Theater.

Tyvärr, under detta framträdande,

kommer rollerna som Gil Faizon och George St Geegland

att spelas av Gil Faizon och George St Geegland.

Nu gör vi Broadway.

Vi ses efter showen.

Så jävla dum.

Välkomna Gil Faizon och George St Geegland.

Åh, dig känner jag.

Åh, hallå.

- Angenämt, jag är Gil Faizon. - Och jag är George St Geegland.

Och vi är två legendariska ungkarlar

som bor i Upper West Side på Manhattan.

Det är kvarterens kaffeandedräkt.

Vi vill hälsa till entresolen och balkongen!

NYC.

Ni är skälet till att vi gör den här showen!

Men vi kommer bara att ha ögonkontakt med parkettplatserna.

Vi ska ha så roligt ikväll

för teater är den heta, nya grejen just nu.

Det finns Hamilton och inga fler exempel.

På tal om att teater är hett,

så ser ni att vi spelar in showen ikväll.

Ni ser kameror överallt.

Vi spelar in ett specialprogram för Investigation Discovery.

Nej, det är för Netflix.

Det är ett maratonprogram.

Man ser ett avsnitt av varje serie, väntar en vecka,

sen maratontittar man på ett avsnitt till.

Om ni ser en kamera, titta rakt in i linsen.

Vi försöker förmedla att vi har en mångfaldig publik,

så om du är vit, ikväll kanske du inte kan vara det.

Okej, det räcker med affärerna.

Vi vill också hälsa till vår kära praktikant Ravi i båset.

Hälsning till Ravi!

Ravi läser tredje året på NYU Tisch konstskola.

Ja, han studerar till pjäsförfattare,

så han sköter tekniken åt oss, gratis, i nio månader.

Han är Ravi Nandan, okej?

Han är en av de nya indiska typerna.

Han är en riktig "Aziz, förlåt."

Men vi gillar att skoja att Ravi är mästaren av skoj.

Ett av våra kända varv.

Tillbaka till oss.

Några av våra hyllningar.

Vi fick ett besöksförbud år 1997.

Vi måste hålla oss 30 meter ifrån s största skådespelare,

mr Alan Alda.

Alan Alda, dubbel-A, pip! "Bort från min mark!"

Men vilka är vi egentligen?

Vad är vår kärna? Hur ska man förklara det?

Ni vet när man når botten av ett paket hummus.

Och man inte får plats med moroten där,

så man får använda fingrarna för att skopa upp det?

Pang! Det är vi!

Hur kan jag förklara vibben vi avger?

Ni vet när man går förbi en resebyrå

och bara: "Va?"

Varsågoda.

Vi är tepåsarna Yerba Mate,

som ångar på diskbänken av amerikansk popkultur.

Men vilka är vi som individer?

Går det bra om jag kör min historia?

Ser du scenen? Använd den.

Och jag accepterar scenen för musik.

Ni känner alla förstås mig, jag heter George St Geegland.

Jag är den sortens man som man upptäcker på en fest

när han går igenom allas jackor.

Jag är varken jude eller kvinna,

men som många män på över 70 år

så har jag nått den punkten i mitt liv då jag på nåt sätt är både och.

Jag föddes i Providence, Rhode Island

och jag återintroducerade polioviruset i mitt skoldistrikt.

Som författare jämfördes jag en gång med Philip Roth.

Jag jämfördes också en gång med en fantombild

av en blottare i Central Park.

Och vet ni vad, mina damer och herrar, jag har varit gift tre gånger.

Oturligt kär, brukar vi skoja.

Underbart!

Alla mina tre fruar dog på samma sätt i samma trappa.

Var och en lärde sig och förbättrade den tidigares död.

En rolig fakta om kvällens föreställning

är att jag går på konkurrerande medicin.

Angenämt, jag är Gil Faizon.

Jag är en Tony-tittande skådespelare.

Oavsett om jag bor i din byggnad eller ej,

så sitter jag i styrelsen.

Jag ser ut som om Steven Spielberg inte hade tjänat några pengar.

Under åren har jag tävlat

med skådespelaren Richard Dreyfuss.

Han fick såklart huvudrollen i Hajen,

och jag är stel i käken av allt kokain jag har tagit.

Jag är också en olicensierad doula.

Men jag har tjänat mest som röstskådespelare.

Jag blev nästan CBS officiella röst.

Förlåt, jag ville inte avbryta dig,

men din audition för CBS var underbar.

Kan du göra din CBS-audition för dem ikväll?

Jag vet inte om publiken vill höra den.

Jag hade gjort den i vilket fall.

Det här var min audition för CBS.

Angenämt, jag är Gil Faizon, företrädd av Don Buchwald & Associates,

som läser rollen för CBS.

Det här är CBS, baby!

Rolig och flörtig,

men minns jag rätt att du gjorde en andra alternativ tagning?

- Ja. - Ja, det gjorde du.

Som skådespelare måste man ge alternativ, okej?

Det här är en av huvudsakerna jag lär ut i mitt skådisseminarium,

som kallas för: "Improvisation för icke-lyssnare."

Det är ett seminarium på fem timmar, och man får kyckling till lunch.

Det är en buffalo-kycklingwrap.

- Den är så kall... - Det är 90 procent romansallad.

Det är en kall wrap, en varm Sierra Mist-läsk,

det är på en lördag, det kostar 900 dollar.

Det gör det verkligen.

Det här är tagning två, Gil Faizon, angenämt,

tidigare företrädd av Don Buchwald and Associates,

som läser för rollen som CBS.

CBS? Okej!

Perfekt! Och låt mig säga nåt,

jag är upprörd som Raven-Symoné över att du inte fick jobbet.

George, det är så Raven av dig att säga.

Det är inte Raven, det är sant.

Du, Gil Faizon, hur många gånger har jag sagt åt dig,

du är den starkaste skådisen i New York.

Den här killen är min klippa.

Det var han som berättade att jag inte skulle få CBS-programmet.

Och han lät mig inte tjura för ett ögonblick, nej.

Han tvingade mig att hoppa upp på hästen igen.

Vi började bruka heroin den eftermiddagen.

Vi injicerade det mellan tårna för att hålla armarna fria för racketboll.

Och vad gjorde han sen?

Han gav mig den finaste gåvan en författare kan ge en skådespelare.

Han skrev en pjäs med mig i huvudrollen.

Vilket för oss till ikväll.

Under åren har jag skrivit flera pjäser för Gil och mig att framföra...

- George, minns du den första? - Vår första pjäs?

Jag glömmer den aldrig.

Vår första pjäs? Jag glömmer den aldrig.

Jag blev inspirerad av och stal direkt från...

Sam Shepards klassiker, True West.

Ja, men vår hette True Upper West.

Det var den stora M. Night Shyamalan-twisten på slutet.

Att på slutet breddar man, vilket är svårt i en pjäs.

Men man breddar.

Och hela tiden har det varit Upper West Side,

och det finns en Judaica-butik

som alltid är stängd.

Vem är den killen?

Det är en kloakkille.

Du vet, en kille tittar fram från kloaken, "Nej tack", tillbaka ner.

I True West kunde man se Reilly och...

Ursäkta mig. Och Philip Seymour Hoffman.

Ursäkta mig.

Det är svårt, för vi blir påverkade precis samtidigt, på varje föreställning.

Vi ville verkligen få Philip Seymour Hoffmans död att handla om oss.

Mina damer och herrar, det hör till när en berömd person dör,

att skylla på året och få det att handla om en själv.

Att ta en Getty-bild, en Getty-bild med vattenstämpel,

Det betyder allt för dessa döda människor.

Det var känt i nyuppsättningen av True West

att John C. Reilly och Philip Seymour Hoffman

bytte roll varje kväll.

Vi gjorde vår egen version av det. Vi bytte medicin, okej?

Jag tog Georges psykofarmaka.

Och jag smörjde in mig med Gils eksemsalva.

Men många av er ungdomar känner nog till oss

från vårt populära existentiella drama: I väntan på Godot...

Hej.

Men i vår version dyker Godot upp, efter typ tre minuter,

och sen busar vi med den jäveln med För mycket tonfisk.

Vi kommer ut med plommonstop på.

Vi tar av dem, det ligger två tonfiskmackor på våra huvuden.

Och publiken vek sig.

Bokstavligt talat, för vi uppträdde på en brännskadeklinik i Washington Heights.

Och de här...

- Säg det. - De här jävla dominikanerna...

Det var som att... Hallå, stäng dörren. Det var som att...

Som att de inte förstod.

Och de som kunde engelska, det var som att de inte gillade det.

De flesta av våra pjäser spelades på sjukhus,

eller djurhem, eller som pausunderhållning hos AA.