Van Helsing

Tidigare:

-Så du ska göra det? -Vi får hjälp.

Från vilka? Motståndsrörelsen?

Var är din vän? Vanessa?

-Jag stal din journal. -Vad stod det?

Det mesta var överstruket. Till och med ditt riktiga namn.

Dylan, Sheema, kan vara där. Och de räknar med oss.

-Utmärkt, min pojke. -Förlåt. Jag hade inget val.

Du liknar din mamma på pricken.

Syfy "Re-sync by rudg"

Och så börjar det.

Du undrar säkert vad som börjar.

Det ska jag berätta.

Enormt mycket.

Jag vill inte tråka ut dig med allt.

Men du ska veta att det förändrar våra liv helt.

Dig med, det lovar jag.

"Vad är det här?", frågar du dig själv.

"Varför hände det mig? Vem är jag egentligen?"

Jag förstår.

Jag förstår dig mycket väl.

Du är helt ensam i världen.

Utan ditt barn.

Och du har krafter som du inte förstår.

Det spelar ingen roll.

Vi tror alla att vi lever för att tjäna ett högre syfte.

För att förändra världen.

Men i ditt fall är det sant.

Du gör det. Du ska det.

Men du räddar inte den.

Du kommer aldrig bli fri från bojorna och rädda mänskligheten,

såsom folk har viskat om.

Allt är som det ska vara. Äntligen.

Just i det här ögonblicket.

Och du, min lilla duva, ska bidra till att allt blir ännu bättre.

Ditt blod, det som finns inne i dig...

Möjligheterna är oändliga.

Och vi ska utforska dem, hur lång tid det än tar.

Eller hur smärtsamt det blir för dig.

Vi ska lära oss allt om dig.

Vi börjar med ditt namn.

Vem är du egentligen? Jag vet. Du tror du heter Vanessa Seward.

Men där har du fel.

Så fort jag såg dig, visste jag.

Du är nån mycket viktigare.

Jag har känt till dig och ditt slag så länge jag kan minnas.

Och nu har jag dig. Den sista.

Eller, nästan.

Du är på sätt och vis kunglig, och förtjänar att få veta sanningen.

Du är en av dem. Van Helsings ättling.

Men det räddar dig inte.

Kanske är det en tröst medan livet sakta rinner ur dig.

Säg det till dig själv när du vandrar vidare till nästa liv.

"Jag är en Van Helsing.

Jag är en Van Helsing.

En Van Helsing.

En Van Helsing!"

Jag är Vanessa Seward.

Jag är Vanessa...

Vanessa Seward.

Jag är Vanessa Seward.

-Där är du ju. -Släpp mig.

-Vad sa du? -Snälla, hjälp mig.

Åh, nej. Ingen kan hjälpa dig nu. Inte ens jag.

Särskilt inte jag.

Och även om jag kunde det...

...så vill jag inte det.

Jag vill titta inuti dig.

På varenda liten bit.

Skära upp dig i bitar och sen sätta ihop dig igen.

Du är sjuk.

Det...är en möjlighet.

-Du kunde lika gärna vara en av dem. -Med lite tur blir jag det en dag.

Det blir vi alla. Eller...

Med lite tur, och med dig.

Vem vet vad vi hittar inuti dig?

Vi kan sätta deras avkomma till världen.

Skapa nåt nytt och exceptionellt.

Vet du att vampyrer inte kan fortplanta sig? Kvinnorna, alltså.

Oerhört fascinerande.

Med ditt blod som vapen ska vi skapa daggångare.

På det viset eliminerar vi behovet av föroreningar

och avfall som skymmer solen.

Kanske hittar vi länken till evigt liv, den enda drömmen de fortfarande jagar.

Ja, de åldras. Visste du det?

Det är sant. De lever i hundratals år.

Men till slut dör de, liksom du och jag.

Döden skrämmer dem.

Men även det kanske ändrar sig.

Med bara en droppe av ditt blod, eller ett av dina ägg.

Jag är hemskt nyfiken.

Såja.

Trötta ut dig. Det är bara bra.

Ha tålamod.

Vänta tills du får chansen.

Som utlovat.

Mohamad?

Är du oskadd? Säkert? De gjorde inte dig illa?

Jag har saknat dig.

-Jag vill ha pojken. -När tiden är inne.

Jag får inte luft!

Patetiska subba.

Hon kunde nästan smaka friheten.

Hon var så nära.

Första steget mot att bryta ner hennes vilja.

Det första av många.

Hon måste göra nåt med en gång. Tror du inte det?

Mohamad?

Förlåt, vad sa du?

Rebecca. Jag har berättat allt hon behöver veta, och hon bryr sig inte.

Var det så du fick allt det här? Rummet, maten...

Du samarbetade med Rebecca.

Såklart. Man får ingenting gratis.

-Vi kan stanna här. -Ja, men det...

Vadå? Samma sak som att du jobbar för Dmitri? Jag vet.

Folk dog på grund av dig, Sheema. Bra människor, bara för det här.

Jag vet, du behöver inte påminna mig. Jag vet vad jag har gjort.

-Och? -Gjorde inte du samma sak?

Var det ingen som dog på grund av dig?

Men jag gjorde det för att rädda dig.

Jag vill inte bli räddad. Jag trivs här.

Okej. Jag hämtar mina grejer.

-Kan jag sova här i natt? -Självklart.

Det är det jag menar. Stanna hos mig. Här är du säker.

Ja.

Vi pratar sen.

Hur har din dag varit, min kära? Produktiv?

Informativ. Själv?

Samma här. Exakt samma.

Och du, Antanasia?

Du äter med oss i dag. Högst ovanligt.

-Ett rent nöje. -Jag är inte här för sällskapets skull.

Ursäkta att jag stör mitt i...

Men du ville veta när vi var redo att avlägsna hennes ägg.

Så snart?

Hon har snart ägglossning. Det dröjer inte länge.

Vems säd tänker du använda? Behöver du inte...

De hittar säkert en lämplig donator.

Fortsätt, doktorn.

Jag undrar vem det blir.

Nåt nytt om motståndsrörelsen? Planer på att attackera oss?

Nej, inte än. Inget värt att nämna.

Jag älskar att se er ljuga för varandra.

Det muntrar upp mig.

Förlåt, gammal vana.

Imponerande. Får jag fråga vart du ska?

-Tillbaka. -Vart då?

Citadellet.

-Tillbaka in? Varför då? -Enligt ryktet hålls kvinnan fången där.

-Jag måste vara säker innan vi... -I så fall måste vi slå till nu.

Omedelbart. Inser du vad de kommer göra med henne där?

-Gör du det? -Ja, jag kan nog gissa.

Slutdiskuterat.

Där är du ju. Ät.

Hämta krafterna.

Du vill ju.

Ät nu.

Jag har sett den blicken förr.

Din mamma ville också döda mig.

Vad vet du om min mamma?

Snart, min ängel.

Men först måste du äta.

Hon äter när hon är tillräckligt hungrig.

Och då ser vi vilken effekt blod har på hennes krafter, om det har nån.

Vanessa?

Stick.

-Snälla... -Förrädare. Stick.

-Lyssna på mig. -Vad spelar det för roll?

Jag litade på dig, Mohamad.

Jag vet.

Du var bland de få jag litade på.

Förlåt.

Det är för sent.

Jag gjorde det jag var tvungen till.